Att livet fortsätter utan mig är en skrämmande bild i sig, men det kan jag acceptera; som att barndomen och ungdomens dagar är passerade, men att de ändå pågår i andra människor omkring mig. Och tiden som, när man blickar bakåt, framträder i sin bisarra hastighet. Det är snart över ju, om man funderar över de senaste tjugo åren och sedan lägger dem framför sig och betänker att tiden accelererar hela tiden.
Det skenande tåget som är ens liv. Hur lever man det? Det förstår man just innan man drar sitt sista andetag, sägs det. För efterklokhet är livets undervisning. Men vad är det vi ska lära oss, och till vad tar vi med oss dessa lärdomar? Om evigt mörker är det som väntar oss, vi som håller på att bli gamla, (alltså alla människor); vad betyder då all denna strävan?
Håller jag på att bli religös? Är jag så gammal redan?
Jag behöver se framför mig en plats som tar vid efter livet levts. Men jag vill inte förlita mig på gamla sagor, inte underkasta mig andras föreställningar. Så jag får väl skapa mig min egen plats, min egen religon om man så vill. Men hur?
Hur tänker ni? Dela in er i grupper och diskutera!
