När jag tar mig till arbetsplatsen på egen hand, utan att behöva underordna mig, då känner jag mig obunden. Arbetet är bara något jag bara river av i förbifarten, så upplevs det när jag cyklar dit.
Det är tre mil fram och tillbaka. Och på det läggs allt cyklande som mitt arbete innebär. Jag cyklar oerhört mycket helt enkelt. Men jag skulle aldrig kalla mig "cyklist". Jag är jag, cykeln är cykeln.
Den kommer aldrig att definiera vem jag är.
Därför är jag mycket noga med att min cykel är skruttig, och att min klädsel när jag sitter på den inte på något sätt är anpassat.
Att cykla varje dag året runt är såklart något som skiljer agnarna från vetet. De flesta faller ifrån när den första frosten kommer, och jag är så tacksam för det; att slippa samsas på vägarna med sommarcyklisterna.
På vintern, när farttårarna fryser till is nerför kinderna, då är jag på riktigt fri. Och de enstaka andra som även de trotsar omständigheter, de är också fria människor. Starka och på riktigt, precis som jag.
Men ännu är vi inte där. Alltjämt måste jag dras med dem.
Härommorgonen, vid ett rödljus, ställer sig en av dem jämsides med mig. Som vanligt pumpar jazzen i mina öron, men jag märker att han söker min uppmärksamhet. Tar av mig ena hörluren och vänder mig mot honom, en sån där "säsongare" helt klädd i lycra på en cykel i miljonklassen.
"Dina bromsar låter, skriker så man hör dom hela vägen." Jag ler och sträcker uppgivet ut mina armar, för att liksom hålla med: de är lite jobbiga ibland, bromsarna, framförallt i nedförsbackar när ett rödljus närmar sig. Han tittar på mig och min cykel, forskande. Men han ler inte. Istället dömer han ut mig; min klädsel och min cykel.
"Fantastiskt", säger han med illa dolt förakt, och lämnar mig sedan ställd när rött slår om till grönt. Jag cyklar efter, men hinner inte ikapp.
Naturligtvis förstår han inte vem det faktiskt är som han tilltalar på detta sätt.
Att jag minsann cyklar året runt.
Och varför skulle han bry sig?
