På väg mot staden där jag växte upp. På sätet bredvid mig på bussen sitter min son. Han pysslar med sitt; ibland avbryter han sig och tycker att vi borde vara framme snart. Han är otålig: nuet kan vara utdraget när man sitter på buss. För mig, här på bussen på väg mot förflutenhetens scenerier, är nuet ställt åt sidan. Mina tankar sveper över dåtidens miljöer som väntar mig därborta. Vilka ska jag rikta in mig på den här gången?
Men varför tänker jag så här? Det har jag ju aldrig lyckats med tidigare, att drabbas av den fysiska platsen. Alla gånger jag vandrat över skolgårdar, långsamt, inkännande; inte uppstod då någon förhöjning inombords. Snarare tvärtom: platsen grumlades bara. Portarna, fönstren genom vilka jag kunde skymta korridorer, trapporna, träden, gruset - allt falnade inför mina ögon.
Och så tystnaden överallt. Den har verkligen erövrat alla dessa rum. Förlamat dem, dödat dem.
Så varför, ännu en gång, försöka fånga in det som inte finns kvar? Det som för så länge, länge sedan gått vidare och lämnat mig kvar med detta outredda.
Allt finns kvar inom mig, tydligt. Inget har mattats av eller tynat bort. Och jag skulle så gärna lämna tillbaka en del av det, låta det förtvina i sin egen, naturliga, miljö. Nå ett avslut.
Men när jag vandrar över skolgården så förskjuter den mig, förnekar mina upplevelser av den. Den tar inget ansvar för det som utspelade sig här. Skolgården är bara platt och tom.
Jag går inte dit igen.
Bara i tanken.
Min son slumrar bredvid mig. Snart är vi framme och jag återskapar min skolgård. En snabb visit bara, sen kan jag befinna mig i nuet tillsammans med mitt barn i min uppväxtstad.
Nu är den i allra högsta grad levande, skolgården. Och skoningslös.
Där står han igen, den utstötte. Han som slumpen valt ut till syndabock. Som tittade på mig så vädjande. Jag tänker alltid att jag aldrig gjorde honom illa när alla andra, precis alla, hackade på honom så, förnedrade honom, lät honom förstå att han var fullständigt värdelös. Jag ville inte ha med det att göra, så var det faktiskt. Sa aldrig ett ont ord. För vi var ju vänner innan allt det här drog in. Då, när allt var så mycket enklare. När inget kunde vinnas eller förloras.
Han tittar på mig nu. Och jag slår ner blicken och går därifrån.
Var det inte jag som gjorde honom mest illa?
"Är vi inte framme snart?" Min son rycker upp mig från mörkret. Jag tittar ut. Byggnader därute som tillhör min uppväxtstad. "Jo, vi är framme nu", säger jag. "Nu är vi här".
