Det händer ibland att brevbärarna kallas till arbetsplatsträff. Jag är ju en av dem, inte bara tillfälligt utan alltid - min lojalitet mot företaget är huggen ur sten och min tilltro till arbetskamraterna är orubblig. Människogruppen som hasar sig mot konferensrummet, dessa postiljoner; de tillhör mig och jag dem. Vi är tillsammans nu och alltid, och jag vet idag att jag föddes här, en del av mig iallafall.
Arbetet är många gånger ett elände och kollegorna likaså. Så ser ju livet ut; utan mörker inget ljus, och fredagarna på den här platsen - då en veckas slit ömmar kropparna och man känner vittringen av helg - de läker och stärker.
Jag är nog stolt ändå. Över att få vara med. Har varit på väg någon annanstans så länge, därför skänker det mig frid att äntligen få ge efter och liksom acceptera ödet. Att bli kvar.
Men arbetsplatsträffarna, de är alltid bekymmersamma. För här, i rummet där vi trängs samman mitt under den trygga process som kallas arbetsdag, måste vi förhålla oss till den krassa verkligheten. Den som ständigt pågår därute och inte tar hänsyn till lojalitet och tillsammansskap.
Min blick vandrar över rummet. Vet inte vad jag egentligen känner när jag betraktar de blåklädda, vet bara att jag inte vill att bubblan vi lever i någonsin ska spricka. Många av dem kan jag sannerligen leva utan, andra vill jag aldrig någonsin skiljas från.
En dynamik har skapats här, och jag har kommit att bli mycket fäst vid den. Om den här arbetsplatsen går under gör även hela universum det.
Chefen berättar för oss igen. Om de dalande mängderna post, om kontor därute i landet som går under. Företaget är dödsdömt, och jag tänker - som jag alltid gör på de här domedagsmötena - att jag föddes här och jag kommer att dö här. Inte bokstavligt, men ändå: mitt liv kommer att löpa parallellt med företagets. Tillsammans försvagas vi för att slutligen inte alls existera. Hand i hand vandrar vi mot ljuset.
Åtgärder görs naturligtvis för att hindra denna utveckling, chefen försäkrar oss. Men de är mest att likna vid livsuppehållande sådana. Vi kan glädjas åt nuet, åt varandra, och åt den minskande arbetsbörda som faktiskt är innebörden av denna utdragna undergång. Och åt bullarna såklart, på arbetsplatsträffar bjuds det på tröstfika.
Mötet avslutas och vi skyndar ut till våra uppgifter, som hade vi bråttom.
