Det finns ett rum på postkontoret där jag jobbar som kallas "vilorummet". Ett rum för återhämtning och rekreation, det ligger väl ordets natur: i "vilorummet" ska man kunna koppla av, skingra (alternativt samla) tankarna, eller bara sova.
Rummet erbjuder en brits med ett litet bord bredvid. Här inne samsas även allehanda träningsredskap, inte för att kunna nyttjas, snarare har de kastats in här, som i ett grovsoprum.
På britsen ligger några brevbärarjackor och en svart frottéhandduk, antagligen har de använts som filtar och kuddar. Det lilla bordet är belamrat med tallrikar och kaffemuggar. Golvet är täckt av damm och även grus.
Rummet har använts, men för länge sedan. Kvarlämningarna minner om en annan tid; de utgångna jackmodellerna, muggarna, själva luften jag andas härinne. Här har brevbärare vistats förr, alla med olika bevekelsegrunder; de har sökt sig hit för att de måste.
Nu är jag här. Jag vet inte riktigt varför, men jag känner att jag behöver tillbringa tid härinne. Nästan varje lunchrast tillägnas britsen i mörkret. Ligger där och lyssnar på musik i lurar, stirrar ut i mörkret. På något sätt känns det förbjudet, som att jag är på en plats jag inte får. Kontexten är ju så besynnerlig. Ett rum, ett mörker, mitt i verkligheten, den krassa: en arbetsplats.
Jag får inte ihop det. Men jag går in igen, när ingen ser.
Den här gången slumrar jag iväg, svävar med musiken som ett slags ankare. Utanför väggarna pågår verksamheten som vanligt; jag hör röster, skratt, alltmer vagt.
Det är mycket behagligt, men samtidigt vill jag tillbaka, bort från dvalan jag försatts i.
Musiken tonar ut, sen är det tyst i lurarna. Bara jag i mörkret och de avlägsna rösterna därute. Omsluten av livet som äger rum runtomkring; fjättrad av tiden som passerade för att sedan gå om mig. Och dvalan är en form av vakenhet utan tankar; endast förmågan att ana kvarstår.
Jag ligger stilla på rygg med händerna knutna över magen.
Är rummet i själva verket en försmak av livet efter detta, alltså döden? Rummet är ju en absurditet, lika obegriplig som döden. En avstjälpningsplats där man placeras samtidigt som allt bara fortgår.
Det eviga vilorummet, mitt bland oss.
