Därför satt jag här nu, på buss någonstans i skymningsland; på väg mot en punkt på kartan som låg skrynklig i mitt knä. Tänkte på Möllevången, på trasslet där. Säkert gjorde jag rätt i att lämna denna spiral, för det var inte hemma för mig. Det fanns ingen strävan efter att bygga någon slags hemvist där. Men ändå: nu var jag på väg ännu längre bort hemifrån. Vad som väntade mig när jag kom fram hade jag ingen uppfattning om. Och någonstans var jag mån om det; att inte föreställa mig utan istället bara ta det som det kommer. Samtidigt gjorde den mig livrädd, ovissheten. För jag var inte skapt att leva livet så. Frågan var om jag ens var skapt för liv överhuvudtaget.
Bussen rullade vidare, längre och längre in i mörkret. Midnatt närmade sig. När jag var framme vid min hållplats skulle jag bli hämtad av någon. Men vem? Vem väntade på mig?
Plötsligt stod jag där och väntade på någon. Bussen hade släppt av mig och åkt vidare, den var borta nu. Saknade den; hade kunnat sitta där fortsättningsvis. Men sådant var inte upplägget, att bara sitta still och sjunka genom sig själv. Livet handlar inte om att söka punkten inom sig där stillhet råder, det handlar om framåtskridande. Att utmana sig själv och vidga vyer.
Jag försökte intala mig själv att det var därför jag stod här nu. Att det faktiskt var nödvändigt för mig att uppleva denna obegripliga olust. Men det var så svårt: snarare stod det tydligare för mig än någonsin att jag inte ville sträva framåt; ville inget annat än komma hem igen. Var det nu var.
Det var höst här, precis som hemma. Svala vindar vindar som drog med sig löv, i övrigt stilla. Ett lugn kom över mig: "Blir väl kul att träffa nytt folk och tjäna lite pengar." Den lockhårige hade kanske rätt, varför krångla till det så? Sånt här håller folk i min ålder på med, det förväntas av oss. Och jag är ju bara en av dessa, varken mer eller mindre. Alla är rädda, men ändå tar vi oss framåt.
En saklighet och sans fyllde mig.
Ljudet av motorer skar tvärt genom det stilla höstmörkret. Ett fordon närmade sig i natten. Nu var det dags och all saklighet och sans lämnade mig genast.
En jeep tvärnitade strax intill mig. Dörren öppnades och ut stack ett huvud: "Are you Bjoorrn?" Rösten var stressad. Jag försökte låta lugn och världsvan, rentav blasé: "Yeah, thats me."
Han studerade min uppenbarelse, nickade lätt.
"Ok Bjoorrn, get in."
Under tystnad färdades vi mot grönsaksodlingen.
