Julaftons prinskorvar, deras lite hårdare skinn, minns att det knakade till när man bet igenom dom. Det var vidrigt såklart. Men julen krävde detta av mig. Så jag tuggade snabbt och svalde, bockade av på min väg mot julklapparna. Köttbullarna var inte lika problematiska, de var liksom mer oklara; färs rullad till bollar bara, mjuka och diskreta. Men skinkan, den var rentav svårare än prinskorven med sin vita fettrand. Och bilden av den där i ugnen, hur den griljerades, denna hela skinka av ett djur.
Julens köttexcesser var extrema; så många olika djur som samsades där på tallriken. Och människorna, hur de bara la på mer, tuggade i sig, och la på ännu mer. Det var så sorgesamt att beskåda och vara en del av.
Grisarna, alla som slaktas, de är jag. En gång mötte jag en gris ögon och vi stod så länge, med våra ögon - våra själar - sammansmälta. Och jag visste då.
Vi var två vackra själar i en förvriden, sjuk, värld. Men jag fortsatte äta honom för jag var lika sjuk och förvriden själv.
Men så en dag. Ännu en gris.
Snörena, som ett rutmönster, pressades mot en liten del av grisen, nu kallad kassler, tryckte fram små glänsande pärlor av fett. Ananasen, ostsörjan; denna skändade kvarleva, det var vämjeligt att betrakta. Men jag kom inte undan. För detta var mat då. Och jag satte tänderna i det sega, det salta, det döda. Och det döda ruttnade inuti mig. Det var så förnedrande för alla inbladade, men jag visste inte bättre och grisen hade inget val. Så hade det alltid varit.
Jag blev så mätt, minns jag. Och tyngd. Av köttet, av döden. Mellan tänderna fastnade bitar, slamsor, och jag petade bort dem, spottade ut dem, gick vidare.
Men inte. För nu fick det vara nog.
Detta var 2004.
GO VEGAN!
