Jag bodde bara ett kvarter från en kompis som bodde i en lägenhet ovanför en blomsteraffär. Mitt emot affären låg en läskbutik med tuggummiautomater utanför. Och strax bakom den kunde man skymta skolan. Och så ödehuset med alla kraschade fönster. Det tornade hotfullt upp sig alldeles bredvid blomsteraffären. Vi brukade ibland roa oss med att kasta sten mot de glasskärvor som fortfarande satt kvar i fönsterkarmarna. Ljudet av glas som träffas av sten och sen dunsen därinne i mörkret, det var så härligt. Denna lilla sfär var den värld jag kände då; blomsteraffären, läskbutiken, skolan och ödehuset. Sen var det en tredje kompis också. Han bodde en bit bort, i ett av höghusen, en liten bit utanför det lilla universum som var vårt.
Tillvaron där och då var förhöjd; allt var intensifierat, sådan är den ju, barndomen. Världen var obegripligt stor, trots att den nog tog slut någonstans strax bortom höghusen. Att föreställa sig något större, ett annat sammanhang längre bort, var inget vi förmådde göra. Det vi levde i räckte gott.
Vi tre var en spretig samling. Tiden och platsen, slumpen alltså, hade fört oss samman, och dynamiken i denna lilla grupp var av en nyckfull art. Jag och kompisen ovanför blomsteraffären var ofta på vår vakt inför vännen från höghuset. Han var nämligen mycket oberäknelig i det att han kunde gå från lugn och förnuft till galenskap i full blom på bara ett ögonblick. Vi två kunde emellanåt dras med i utspelen, men alltför snart drabbades vi av oro och ånger och skyndade oss hem, bort från ödehus och besökare från andra galaxer.
En gång plockade han plötsligt upp en vit skolkrita, satte den mot det röda träplanket som löpte runt blomsteraffären. Han sprang och sprang med kritan mot staketet, hela vägen från början till slut, säkert 30 meter. Där vände han och sprang hela vägen tillbaka, fortfarande med kritan mot det röda träet, hojtandes som en schimpans. När han sprungit hela vägen tillbaka började vi ana vad det var han höll på att skapa med sin krita, och vi rodnade explosivt och skrek åt honom att sluta. "Jag bor faktiskt här!", skrek min kompis. Men det var naturligtvis, som alltid, lönlöst. Fram och tillbaka sprang han, fullständigt uppslukad av den kreativa process han så plötsligt dragits in i. Så var han klar.
Sannerligen var den praktfull. Han gick utmed den ett tag, hänförd av sin egen begåvning och det storverk han just producerat. Och det gick ju faktiskt inte att värja sig, även vi var imponerade.
Så hörde vi fönster som öppnades, och vi stod paralyserade. Men konstnären själv var oberörd av det annalkande hotet, så var det alltid; han var fri. Han kastade iväg kritan och lämnade oss där.
Kanske var det den tidens förhöjning av alla upplevelser, men jag tror inte det: inget konstverk har någonsin gjort ett större intryck på mig.
