Jag stänger dörren bakom mig mycket tyst. Jag har varken vantar eller mössa på mig och jag inser när jag kommit ut på gatan att jag kommer att frysa, men väljer ändå att inte vända tillbaka och hämta. Vill inte göra för stor sak av detta, dessutom sover alla i huset och jag vill inte störa i onödan.
Det är tidig morgon, årets första, och nattens mörker har ännu inte skingrats. Snöregnet är tätt, slår mot mig från sidan. Jag huttrar till och drabbas av en plötslig ingivelse att bara gå hem igen och lägga mig. För jag är trött, och nu börjar jag frysa också.
Men ett ljummet begär driver mig framåt, får mig att faktiskt trotsa min egen vilja. Festen är över, både jul och nyår, och nu återstår endast detta. En grå kvarleva i form av nyårsdagen. Jag måste ut i den, söka lämningarna.
Snart får jag syn på en raket som ligger på ett elskåp. Jag griper tag i den blöta pjäsen och konstaterar att den är förbrukad, naturligtvis är den det. Igår var den ett fyrverkeri som lyste upp himlen, sedan föll den ner och landade här. Lägger tillbaka den på elskåpet och fortsätter mitt sökande. Avfyringsramper i form av champagneflaskor som stuckits ner i snödrivor vittnar om festen igår. Jag går fram till en, studerar resterna omkring den: tändstickor, fimpar, ölburkar. Och så alla dessa söndertrasade smällare och förverkade miniraketer; tänk om jag kunde hitta någon sådan som fortfarande är hel och fungerar.
Häri ligger min drivkraft; jakten på dem, smällarna och miniraketerna med stubinen i behåll. Jag behöver så hitta åtminstone en sådan, det skulle göra mig så innerligt tacksam.
Så tänker jag i gryningen denna nyårsdag. På mig har jag en tändsticksask, och att få dra en av dessa stickor mot plånet och därefter till en stubin, det är min högsta önskan nu. Så enkel, men ändå min enda nu. Bara en sista.
Emellertid tycks mitt sökande efter knallpulver som överlevt förgäves. Bara blöta, söndersprängda rester överallt. Jul och nyår är på riktigt över.
Men så får jag plötsligt syn på något som blänker till vid en trottoarkant. Ett hastigt pirr i magen: det ser ju alldeles helt ut, tefatet. Kan det vara så?
Jag närmar mig den lilla silversaken och nog sticker där ut en stubin. Än lever livet.
Det lilla tefatet sprakar och fräser och flyger fram. Så mäktig den är att skåda, denna ljusets sorti.
Jag går hem igen. Det är över.
