Jag är inte särskilt långsint längre. Den sidan av mig, den oförsonliga, kan jag inte bejaka på samma sätt som tidigare, innan barnen kom. För nu går det ju bara inte att begrava sig i oförätter, utan man måste bara vidare, framåt.
Och den är verkligen en befrielse, insikten om att tiden - livet alltså - inte rymmer plats för ständig upprättelse eller bitterhet.
Men innan livet började på riktigt, på den tiden jag upplevde mig själv som alltings mittpunkt, då var den mitt bränsle, denna långsinthet. Den fyllde mig med värme och livslust, och jag kunde aktivt söka mig till situationer som gav upphov till den. Att vara förorättad och därmed ett offer beredde mig stor tillfredställelse.
Jag malde och malde. Folk sa så om mig och till mig, att jag malde. Tuggade min oförrätt tills inget annat återstod än illvilja.
Jag var så påfrestande och skör, självupptagen och i affekt. Under lång tid. Och jag tänker att det var en del av en mycket utdragen frigörelseprocess, en emancipation från den erfarenhet som är barndom. Då ingen heder fanns att försvara och upprätta. När jaget svävade fritt.
För när man saknade orden, formuleringarna - sig själv - så ansatt man var då. Argument fanns inte att tillgå och ens enda strävan var att slippa ställas till svars. När man blev påkommen fanns där inget utöver skammen.
Så många konfrontationer jag skulle ha hanterat annorlunda idag. Med väl underbyggda argument och formuleringskonst.
Så här i juletider är det en av dessa som sticker ut. Men det är inte för att jag är långsint som jag tänker på den fortfarande, utan för skammen den fortfarande väcker i mig.
Eller så är jag faktiskt långsint. För jag gjorde ju inget fel. Det är väl därför jag dröjer mig kvar vid den, julchokladkalendern, efter all denna tid som förflutit. Men jag är inte sur, för även om jag idag förstår att jag då utsattes för en oförrätt så förstod jag inte att formulera det när det hände. Alltså var det bara skammen som fick fäste i mig, och den skulle dröja sig kvar.
Min familj kom på mig, jag var förlorad. Med blossande kinder och darr på läppen sökte jag efter ord som inte fanns, förklaringar som ännu inte hade hittat fram till mig.
Men sättet jag hanterade den där julkalendern med chokladbitar bakom alla luckor, jag förstår idag att det endast var en första indikation på ett möjligt missbruksbeteende hos mig, inget annat. För det vet ju alla, åtminstone den informerade delen av befolkningen, att det är mycket bättre att sätta i sig allt sött på en gång framför att dra ut på det. Tänderna utsätts inte för så många syreangrepp då.
Jag visste det då, men jag besatt inte förmågan att uttrycka det. Jag åt upp alla tjugofyra chokladbitarna samma dag som jag fick kalendern av omsorg om mina tänder.
Så gott det var, hör ni det, att fylla munnen med mjölkchoklad, gång på gång. Bara trycka hela den jävla kalendern, bit efter bit, och sedan somna av utmattning.
Så.
