Nagelbitarna

Smaken är skoningslös. Och den fyller munnen under lång tid; besk och stickig. Medlet som är struket på mina naglar vill mig väl, men bestraffningen är lite hård kan jag tycka.
 Ändå så lär man sig inte. Hur kommer jag någonsin, vet ju inget annat än att bita på dem, mina fingernaglar. Men bara dem, inte tånaglarna: därtill är äger jag inte längre vigheten. En gång i tiden var jag på även dem; minns att de var mer rejäla, särskilt stortårnas naglar.
  Nu ska denna ovana upphöra. Inte för min skull, inte alls faktiskt, utan för min sons. Han biter nämligen också på naglarna. Biter så det blöder. Förstår inte riktigt när han gör det för jag ser det aldrig, men han säger att han går undan när han biter. Själv biter och knaprar jag mest hela tiden; alla ser min oro och min nervositet inför allt. Det ser inte bra ut, får mig att framstå som osäker i min omgivnings ögon. Men det bekommer mig egentligen inte särskilt mycket; jag ÄR ju inte säker på något och det är väl inget att hymla med.

Men jag vill ändå ge min son chansen att upphöra med detta asociala beteende. Förvisso sköter han det snyggt i de sociala rummen, men ändå: det blöder ju faktiskt. Så det här gör vi tillsammans.

När lugnet lagt sig i hemmet, och det bara är han och jag i badrummet, tar vi fram den lilla flaskan med den lilla penseln. Först penslar jag hans små naglar, de är verkligen hårt ansatta, och det smärtar mig något att se. Får liksom sikta med penseln mot de små utväxterna. Fokus fyller rummet, snart är jag klar. Nu är det min tur. Jag betraktar mina naglar, och jag blir illa berörd av dem. Så skymfade de är, överallt ser man mina tänders framfart; vad håller jag på med, vem är jag? Aldrig har jag klippt mina fingernaglar, hur blev det så här? Och finns det någon väg ut ur detta, efter all denna tid som är mitt liv?
 Förmodligen inte, det här kommer att fortgå, nu med en erbarmlig smak i munnen för jämnan.

Han är så varsam med mina naglar, hans ena hand håller min när den andra penslar. Och han är mycket noggrann och koncentrerad. Min hand ser sliten och medfaren ut jämte hans och jag fylls av värme, för vår stund här är så enastående; en oas i det underbara kaos som annars rasar häromkring. Mina naglar blänker snart av det illasinnade medlet.
  Att få överlämna mig i hans omsorg gör något med mig; får mig att känna mig liten och närapå utlämnad. Och jag förstår att den här upplevelsen kommer jag spara inom mig för att den ska kunna sprida sin ömhet och ödmjukhet alla de gånger jag inte är liten och utlämnad, utan tror mig vara något annat.