Jag har rätten på min sida och argumenten och formuleringarna är välslipade och färdiga att avlossas. Överordnande, kollegor, vänner och familj - alla backar de mig nu. Dessutom var det inte jag som startade detta - det var han. Det enda jag behöver göra är att avsluta. Ett välriktat nådaskott bara, sen är det över.
Men jag är inte stark idag, jag är mig själv bara. Och jag förmår inte förhöja min person idag, inte där ute, inte inför honom. Affekten jag upplevde i fredags, den som stärkte mig så, har ersatts med sorgsenhet. Vill inte längre besegra någon motståndare. Vi kunde ju vara vänner, han och jag, under andra omständigheter. För vi är alla underkastade omständigheter. Varför blev det såhär?
Samtidigt har jag inget val. Jag måste avsluta. Och målet ligger öppet.
Han pratade med en kund när jag kom in i affären. Vänligt och mjukt diskuterade de olika fiskedrag då jag närmade mig. Han tittade upp, såg på mig och log, lika serviceinriktat som gentemot kunden. Jag övervann snabbt min plötsliga impuls att också jag le och bara lägga posten på disken och önska honom en bra dag. För jag insåg att om jag inte fullföljde detta så fanns ingen väg framåt för mig. Så jag fullföljde; uttryckslöst och entonigt framförde jag mina inarbetade formuleringar och jag lät så fyrkantig, så ovillig till samspel. I halsen växte sig en klump och jag kände att jag skulle behöva gråta lite och sen åka hem.
Inför kunden med fiskedragen accepterade han de villkor jag framförde och tackade med en uppgiven huvudskakning för "vänligheten".
Ute på gatan igen känner jag ingen segerns sötma, bara tomhet. Att ha fel och säga ifrån är svårt. Men att ha rätt, det är så mycket värre.
