Hamnar som åskådare på en fotbollsmatch. Två lag från den översta nivån av fotbollsserier, Allsvenskan kallad. Hemmalaget ligger tydligen farligt nära att åka ur detta sammanhang och en seger mot besökarna hade verkligen suttit fint. Tre poäng, det får lagen vid vinst, skulle ge ett välbehövligt andrum, och ett lugn kan då infinna sig inför kommande matcher.
För det handlar bara om det; att klamra sig fast, ännu en säsong. Som livet självt tänker jag, men jag tänker inte samtidigt på döden för nuförtiden är det bara livet som gäller.
Fotboll är tydligt på så sätt, och det är väl därför så många gubbar samlas här och engagerar sig.
Stadion är en sån där gammal variant. Ser ut som den när jag och min pappa gick på matcher i en helt annan del av rummet som är min existens. Jag var liten där, och vi var tillsammans, han och jag. Och jag visste inte mycket mer om situationen än att det kändes gott att sitta där bredvid varandra i folkhavet på läktaren.
Pausen, den mellan de två halvlekarna, var också en fin plats. Varsin korv med bröd i oktoberkylan; så enkel var lycka där.
Sen satt vi där igen, bland de andra gubbarna. Men andra halvlek var annorlunda för mig, för då hägrade ingen varmkorv. Samtidigt var det ju då matchen avgjordes; stämningen tätnade runt omkring oss, men mina tankar brukade vandra åt andra håll. Kanske hamnade min pappa också någon annanstans då, i stolen bredvid. Undrar vad han tänkte på?
Ljuden är desamma idag; de hårda ekona från fot mot boll, boll mot panna. Ropen därnere på planen, de spridda skriken från läktaren. Sången från supporterdelen, trafiken strax utanför stadion.
Besökarna gör två snabba mål. Känsloläget hos publiken påverkas därefter. Många är arga på domaren, tycker det är hans fel att det inte går som de vill. Okvädingsord avlossas mot honom från gubbar strax bakom mig. Domaren verkar inte ta någon notis, inte spelarna heller. De fortsätter bara framåt, fokuserade.
Den är så märklig, relationen mellan de som gör och de som klandrar.
Plötsligt gör hemmalaget ett mål, och sen ett till. Domaren blåser paus, folk samlas vid korvkiosken. Stämningen är uppsluppen nu, fylld av tillförsikt. Vilken vändning!
Livet är så enkelt, så tydligt, på fotbollsmatch, om man väljer att tillägna sig. Jag betraktar ansikten där jag står med min sojakorv; så närvarande de är, i stunden fångna.
Andra halvlek börjar och det dröjer inte länge förrän hemmalaget gör mål igen och tar ledningen. Strax därefter gör de ännu ett och nu är det riktigt god stämning på läktaren. Själv zoomar jag ut, tankarna vill vidare, men jag hör vagt hur de nu faktiskt hejar på domaren.
Så enkelt och primitivt - ett sant folknöje. Men jag behöver nog vara en pojke med sin pappa bredvid sig.
