Min största idrottsliga triumf

En gång i tiden var jag engagerad i sporten fäktning. Mitt engagemang var inte det man finner hos någon som bara är ute efter stunds förströelse eller bara en hobby vid sidan av skolarbetet. Inte heller sökte jag i detta den fysiska utmattningen, den som gör så gott.
   Och jag var verkligen inte på jakt efter segrar eller troféer. Så varför fäktades jag?

Idag kan jag inte jag inte komma på något annat svar än det ständiga: jag vet inte. På tisdagar gick jag på fäktning, så var det bara. Att det skulle vara på mitt eget initiativ är väl att betrakta som uteslutet. Söka sig till en sporthall mörka vinterkvällar var inte en instinkt jag hade inom mig, då som nu. Men jag antar att jag med detta försökte foga mig, göra sådant som väntades av en elva-tolvåring; att helt enkelt bjuda till lite och vara som alla andra.
   För jag var ju inte ensam, naturligtvis var jag inte det. Sporten kallade på sina unga, och vi kom. Vissa med passionen och glöden och den inre driften att besegra och förgöra.
   Och så vi andra. Vi som hasade oss dit ändå. Eller var det bara jag? För mig var det bara jag och min egen vandring genom något som bara var, så ja, det var väl jag bara.

Och så tränaren förstås. Den disciplinerade mannen; ännu en av dessa vuxna med uppfordrande blick. Men hans ögon var snälla, om än med en svärta; säkert var han en människa med egna tillkortakommanden i livet. Någonstans, eller möjligen överallt, kämpade han väl också för att begripa sig själv och sin omgivning. Men inte just här. På träningen med de unga var han helt sann. Här var han oklanderlig i sitt engagemang; hur han anmanade nykomlingarna och outtröttligt gick igenom de grundläggande stegen och tekniken och reglerna.
   Men jag tänker att belöningen låg i att betrakta progressionen hos de unga, hur de hela tiden tog sig framåt.
   Han var från Polen och jag minns att hans svenska var en avskalad variant och jag kunde uppskatta det, tydligheten i hans kommunikation. Där fanns inte så mycket av den subtila utfyllnaden mellan raderna, den som man inte visste hur att tolka.
   Eller så var det bara så han var: avskalad och tydlig. Nästan kärv.
   Någonstans gillade jag honom ändå, och säkert var det därför den ständigt återkommande besvikenheten i hans vänliga ögon smärtade mig så. För hos mig fanns inget framåtskridande, ingen utveckling att njuta av.

Bara min förmåga att alltid vara på plats varje tisdag kunde man beundra.
   En snöstormig januarikväll var jag den enda som dök upp på träningen. Och vi körde de vanliga övningarna, han och jag bara. Tränaren gjorde inte avkall på sitt engagemang, trots att det endast var jag där och ingen av de andra, hungrigare ynglingarna. Naturligtvis var det en principsak för en hängiven tränare av hans sort.
   Våra floretter klingade mot varandra och jag minns att jag genomfors av något som jag inte riktigt kunde känna igen. Men kanske hade det att göra med att alltid dyka upp, att vara enträgen utan att förstå varför. Möjligen kunde han respektera mig för det åtminstone, nu när min tekniska utveckling var så stillastående.
   En timme senare, när träningspasset var till ända, tittade han på mig en stund, tyst. Tack för att du alltid är här, sade han sen med ett snett leende. Jag torkade svetten ur ögonen och fick en alldeles kort kontakt med hans. Tränarens blick bar ett stråk av frustration.
   Han var besviken, men inte på mig den här gången. Det kändes gott.

Och jag traskade hemåt i snöblåsten med en insikt jag inte riktigt kunde sätta ord på. Men jag tror det handlade om att inte egentligen behöva röra sig framåt.

Tisdagen därpå var det återigen bara han och jag. Plus lokalpressen. De var där för att skriva om det växande intresset för fäktning bland unga.