Posttrauma

Hade ett ärende inne i stan, inte långt från kvarteren där jag brukade dela post. På väg hem styrde jag in cykeln på gatorna som jag tillbringat så mycket tid på, tänkte att det skulle bli ett triumfens återbesök. att jag skulle göra ett sista ärevarv som en fri man. Jag skulle cykla på dessa gator och känna tacksamhet för att allt det där ligger bakom mig nu, njuta av insikten att jag till slut tog mig därifrån. 

Ett så enkelt upplägg: återvända till platsen som jag utvecklat så mycket avsky gentemot, och sedan lämna den. Jag såg framför mig en kittlande, rentav pirrig, upplevelse. Vädret var dessutom alldeles perfekt, snöyra och svinkallt. Jag svängde in på Skeppargatan, en av alla dessa gator där jag bedrivit dödskamp på daglig basis. Portarna, jag minns fortfarande de förbannade portkoderna, namnen på dörrarna därinnanför, mina tankar i hissarna på väg upp, hur jag föraktade min egen spegelbild. 

Triumfen var min nu. Jag var tillbaka, men bara på ett hastigt besök.

Men jag kände någonting helt annat. Om jag varit på skämthumör hade jag kunnat kalla det för posttraumatisk stress. 

Något kom ikapp mig, och jag tänker att det måste ha varit tiden. En insikt så överrumplande att jag måste stiga av cykeln och hämta andan. Åren som gick här, decennierna, jag såg dem nu ovanifrån, placerade i mitt levnadslopp. Livet såg så kort ut däruppifrån, så kort att jag faktiskt kunde skymta slutet av det. På de här gatorna lät jag det passera som vore det bara ett i mängden.

Jag satte mig på cykeln igen, benen var överkokt spaghetti, huvudet en nåldyna. 

Jag har varit så glad sedan jag sade upp mig att jag glömt att också sörja.

Kollektiv

En gång bodde jag i ett kollektiv i London. Det var rätt länge sedan, men inte så länge sedan att jag skulle kunna betraktas som ung. Ungdomen låg bakom mig, emellertid var jag inte heller särskilt gammal, som nu. Jag var inte ung, inte gammal. 

SKIT SAMMA hur gammal jag var, det här var för tolv år sedan.

Jag bodde i kollektiv tillsammans med min fru och två andra personer, en man och en kvinna. De tre kände varandra sedan tidigare, hade gått samma skola i Stockholm, och nu arbetade mannnen och min fru på samma byrå. Kvinnan var på en annan byrå. Själv gjorde jag ingenting, hade bara följt med, och tillbringade dagarna i isolation, antingen ute på evighetslånga promenader eller sittandes på rummet. Ärligt talat så var jag väl mest på rummet, pysslade med min mentala hälsa, studerade hur min personlighet rann av mig därinne. Det var en så spännande resa: från en människa med en röst och eget kylskåp, till en skugga utan röst och eget kylskåp. 

Mannen, han som var kollega med min fru, såg jag inte mycket av. Han höll sig mest inne på sitt lilla rum. Ibland kunde jag höra hans snabba steg nerför trappan och till kylskåpet, och sedan snabbt tillbaka igen. En gång stod jag vägen för honom när han skulle fram till tvättmaskinen med sin tvätt, och då sa han "Kan jag bara få komma förbi dig till tvättmaskinen med min tvätt?" Det blev aldrig så mycket mer prat oss emellan, det ville sig inte riktigt. 

Kylskåpet som vi delade på, min fru och jag och de andra två, stod i köket en trappa ner. Vår hylla var den nedersta, hyllan ovanför  var kvinnans. Hon la alltid mjölkpaket där utan att skruva åt locket ordentligt så att mjölken sakta rann ner på våra varor. Det var så oerhört provocerande, den sura komjölken som ständigt besudlade det lilla försöket till eget hushåll i denna kollektivmisär.

Men hennes kylskåpsattacker var inte det enda hon utsatte mig för där i huset. Det var också den där en härskartekniken som använde sig av. Den som var så väldigt effektiv och verkligen skyndade på avhumaniseringen av min person. Vid sidan av skymfandet i kylskåpet så riktade hon nämligen även in sig på min röst, den som jag tycker så mycket om att använda. Hon log, liksom förundrat, varje gång jag pratade med henne, och när jag var klar sa hon alltid: "Alltså, jag hör verkligen inte vad du säger."

Hon hörde aldrig vad jag sa, hon tog min röst ifrån mig, fick mig att tvivla på min egen existens.

Det där ligger långt bakom mig nu, jag var yngre då, är äldre idag, SKIT SAMMA. Jag byggde upp mig själv igen, som så många gånger förr, och nu hör varenda jävel vad jag säger. Tjänar ju till och med stålars på att läsa in böcker. Jag har min röst, mitt kylskåp, min familj. Allt ordnade sig, glöm det där kollektivet, den där kvinnan, sluta hålla på och älta det där. 

Jag har inte tagit studenten

På en läroanstalt placerad mitt inne i staden, ett stenkast från fängelset, var jag en gång i tiden elev på ekonomisk linje. Jag hade nått fram till den andra årskursens andra termin, det var januari, och framför mig låg ett halvår som skulle komma att besegla mitt gymnasiala öde och även prägla mitt liv, min person, framöver. Det var ett kritiskt kapitel denna den tredje terminen på gymnasieskolan - i vilken riktning skulle mitt engagemang vandra: fortsätta nedåt, eller skulle jag rycka upp mig? Jag tänker mycket på detta halvår i mitt liv, på hur avgörande det faktiskt var. Med facit i hand kan jag förvisso konstatera att livet ju tar en fram lite som det vill; oftast är det slumpen, inte någon överlagd strategi, som tar en dit man är. Även här, på gymnasiets ekonomiska linje, var det slumpen som styrde, inte bara min egen oförmåga. 

Jag förstod det inte då - som att man inte begriper att man är en del av ett historiskt skede när man befinner sig mitt i det - att den gymnasiala utbildningen utgör grund för ens kommande förehavanden i livet, åtminstone de som berör fortsatt utbildning och karriär. Mina insatser här hade betydelse - på riktigt.

Samtidigt som jag inte ägde mina egna tankar - de flög ju runt utan vare sig riktning eller mål - så förväntades jag förstå inte bara vikten av utbildning, utan också det som sades av undervisarna framme vid svarta tavlan. De talade om företagsekonomi, om matematisk logik; formler som var självklara i sin logik, oantastliga i sin absoluta sanning.

Jag hade kämpat på, men mina insatser under de föregående treminerna var ändå att betrakta som ytterst mediokra. Jag låg och balanserade på godkänt, oftast strax under; det var svårt för mig här, på denna utbildning som jag besynnerligt nog hade sökt mig till. Eller, så besynnerligt var det kanske inte, min bror hade ju gått ekonomisk linje, säkert var det därför jag ansåg att också jag måste gå på den.

   

Jag hade samma klassföreståndare som han, men då min bror var en mycket uppskattad elev var jag själv hans luddiga lillebror, inte alls samma mönsterelev. Från början hade klassläraren haft höga förväntningar på mig, jag såg det tydligt i hans ögon när han såg på mig; hur förtjusningen successivt liksom falnade i blicken, byttes ut mot besvikelse. För jag var ju inte som han, jag var något annat. 

   

Klassföreståndaren bar alltid manchesterbyxor och flanellskjorta, kroppen skvallrade om en sund och aktiv livsstil, ansiktet om kunnighet. Han var en man som uppskattade elever som han kunde spegla sig i, i vars ansikten han såg sin egen ungdom. Min bror hade säkert levt upp till det idealet, själv var jag inte ens i närheten.

   Läraren såg på mig med hela den samlade vuxenvärldens missnöjda blick. Den förföljer mig än idag, den där blicken, för den var så komplex i sin dualism, helt omöjlig att skaka av sig. Faktiskt är det så, att hela hans person fortfarande jagar mig, hur han pratade och skrattade med sina favoritelever, oftast storväxta sportintresserade killar, och hur jag aldrig kunde få tillgång till den gemenskapen. Jag uttalar hans namn då och då, muttrar det för mig själv under sämre dagar.

Januarivindarna svepte över skolgården när jag gick mot byggnaden med alla dessa rum, all denna kunskap som förmedlades därinne. Jag stannade upp och betraktade den, blicken vandrade mellan fönstren; det som pågick därinnanför var obegripligt för mig. Om jag bara kunde få ordning på mitt fokus; lyssna på det som sades, läsa det som skulle läsas, räkna det som skulle räknas. Idag kunde det kanske vända, tänk om jag från och med nu förmådde skingra tankarna på det där andra, och istället rikta dem mot de faktiska uppgifter jag stod inför. Ny termin - ny attityd!

Jag satte mig vid bänken och öppnade min attachéväska, plockade upp papper och penna, nu skulle jag verkligen lyssna! Det var lika hopplöst ointressant som vanligt, diagram och siffror, men inte borde det vara helt omöjligt att tillgodogöra sig. Jag antecknade noggrant, ställde till och med nån relevant fråga, och noterade jag inte en skiftning i klasslärarens ögon, hur de liksom antog en mer optimistisk utstrålning? Kanske hade han inte gett upp hoppet om mig ändå. 

   Dagen fortsatte i samma anda, jag hade ryckt upp mig, brutit mig loss, för det handlade ju bara om det: att bestämma sig. Att inte sjunka ihop i sin storebrors skugga, att tro på sig själv.

På vägen hem den dagen, vårterminens första, kände jag en försiktig tillförsikt. Om jag klamrade mig fast vid denna inställning så kanske det skulle bära vägen. En dag i sänder, den här dagen var bra. 

Det enda smolket i bägaren var de vaga signaler som skickades från halsen, en antydan, men sånt kommer ju och går så här års, lite lätt krasslig bara. Om jag bara fick lägga mig en stund när jag kommit hem så skulle det nog kännas bättre sen.

Två timmar senare vaknade jag med ett ryck. Det ropades nerifrån köket att maten var klar, rösterna var förvrängda, avlägsna. Jag var febrig och halsen dunkade av smärta. Försökte svara men det gick inte. Jag var sjuk, sjukare än någonsin; det gick liksom inte att förstå detta. Febern steg, närmade sig kokpunkten, och inte bara halsen bultade, också armhålorna och ljumskarna värkte infernaliskt. 

Var detta pesten? Nej, det skulle visa sig att jag drabbats av körtelfeber, det var en gåva från självaste Satan. Han hade väl uppmärksammat mitt tillfälliga avancemang i klassrummet och bestämt sig för att markera med kraft. Sjukdomen var helvetet, jag levde i dess grepp i en oändlighet, kunde knappt äta, till och med att andas var svårt. Även talet togs ifrån mig, jag grymtade som ett djur, en döende gris. Dagar blev till veckor.

Det var fortfarande vinter när jag lämnade sjuksängen och styrde stegen mot skolan igen, en mild variant, småspik i luften. Jag stapplade fram, försvagad i sviterna av den stora sjukdomen. Skulle jag någonsin komma ikapp, hitta tillbaka till den där attityden som jag så hastigt hade anat? 

Jag slog mig ner vid bänken igen, såg mig omkring. Mina klasskamrater satt där de brukade, klassföreståndaren stod på sin vanliga plats därframme. Hans sätt att se på nu mig var, inte föraktfullt, hellre avmätt ömkande.

 

Krumelurerna som tog form på svarta tavlan var än mer komplicerade nu, såklart de var efter alla dessa veckor. Men den där lilla gnistan av revanschlusta, den som jag erfarit just innan jag blev så sjuk, sprakade fortfarande vagt inom mig. Återigen: koncentration, fokus, jävlar anamma!

Dagar gick, och steg för steg började jag komma ifatt. Ännu en gång tyckte jag mig se en skiftning i klasslärarens blick, tyckte mig nästan se en beundran där?

Mot slutet av veckan var det dags för idrottslektion, inomhusfotboll i sporthallen. Jag var faktiskt entusiastisk inför detta, skulle bli skönt att få röra på sig efter så lång tid av sängliggande. Kanske kunde jag visa fotbollskillarna att jag också var en kraft att räkna med?

Överallt på planen var jag, ville ta ut mig fullständigt. Idrottsläraren hojtade förtjust, det här var en ny sida av mig! Men ger man sig in i leken så far man leken tåla, är det inte så man säger? Hursomhelst så sträcktes ett ben ut och jag låg plötsligt på golvet och vred mig av smärta. Mitt högra nyckelben var brutet, det gjorde så ont att jag inte visste vart jag skulle ta vägen.

Men jag hamnade till slut på en vårdcentral där min arm placerades hängandes mot en gasbinda. Det var över nu; jag kunde varken sitta eller stå, sova eller vara vaken, smärtan var mitt allt, den överskuggade både skola och fritid. Ingen väg tillbaka nu.

Därför tog jag aldrig studenten. Synd på ett sätt, men framförallt bra: annars hade jag ju inte befunnit mig exakt där jag är nu.

Så långt bort ifrån företagsekonomi och absoluta formler som det bara går.

Hunden igen

Den där hunden igen, han som bor med oss, som faktiskt är en familjemedlem med lika stor rätt kärlek och omtanke som vi andra, han fortsätter att gäcka mig känslomässigt. Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till honom, hur jag ska älska honom sådär innerligt som resten av flocken här hemma gör. Jag ger vår relation chans på chans, jag gör verkligen det, men så kommer de där skallen och förvandlar guld till sand, ömhet till avsky. 

Hundens och mitt förhållande till varandra är så skört, och det är påfrestande för oss båda. Jag ser det i hans ögon, och han i mina; en sorg över att aldrig riktigt nå fram till allt det vackra som förbehållslös kärlek är. Alltid är det något som kommer i vägen. Och det är inte bara det där förbannade skällandet.

Häromdagen fick jag till exempel höra av hans matte, alltså min fru, att han betett sig ytterst olämpligt inne i en hundrastgård. Hur han hoppat på en liten valp där, och börjat stöta med underlivet mot henne bakifrån. Att ge utlopp för sina drifter på det viset, utan något som helst samtycke, är ju fullständigt oacceptabelt och något jag starkt tar avstånd ifrån. Återigen pulveriserades den värme jag börjat känna inför honom.

Men så idag hörde jag om en annan hund, nån slags jakthund, som äter sin egen avföring. Tydligen gör han så för inte lämna spår efter sig. Trist instinkt ändå, men uppenbarligen extremt viktig för det stackars djuret. 

Så gör inte vår hund och det älskar jag honom för.  

Kanske handlar det om det, att sänka kraven, att vara tacksam för att han åtminstone inte beter sig så, prisa honom för det. Varför komplicera allt hela tiden?

Brevbärarens vinter

Den här årstiden är sannerligen vidrig. Snö, slask, mörker, sjukdom: ingenting gott för den med sig. 

Vintern är människans stora prövning, eller åtminstone brevbärarens. Så tänkte jag i alla fall förr, när jag själv var brevbärare. Då var den här tiden på året, den som vi nu träder in i, en enda lång utdragen dödskamp, varje dag monterades min kropp ner. När våren och sommaren sedan anlände kunde jag inte förstå hur jag tagit mig igenom denna olidliga plåga med livet i behåll. 

Tänk att viljan till liv är så stark att man kan överleva det helvete som är brevbäring på vintern. 

En gång i tiden var jag brevbärare. Jag tänker på det ibland, minns vilken kamp det var för mig. Brevbärarturerna på vintern var ingen lek. Inte för mig. Idag har jag insett att jag var för fin för dem, att jag var en alldeles för vacker frukt i en rutten korg. 

En sådan som jag ska inte behöva utsättas för den typen av påfrestningar, det svärtar ner min själ, förvandlar mig till något jag egentligen inte är. Som förra vintern, när jag kissade i en blomkruka som stod i fönstret på tredje våningen i ett hus på Skeppargatan. Länge stod jag där, strålen var hård och jämn. Närsomhelst kunde en dörr öppnas, men det bekom mig inte. Kanske önskade jag det rentav, ville att de skulle se min utsatthet, höra mitt rop på hjälp.

Inte är det något jag skulle göra idag. Aldrig att jag skulle välja en blomkruka framför en toalett på mitt nya jobb.

Jaja, det där ligger bakom mig nu. Vintern är en årstid bland andra, inte längre ett hot.

De där skallen

Hunden, det finns ändå stunder då jag kan uppskatta hans närvaro i min tillvaro. På landet förra veckan till exempel, när vi satt i varsin fåtölj framför brasan, jag med en folköl och han med ett grisöra (eller om det var en kolunga, minns inte riktigt). Det var en fin stund, jag inte bara accepterade den - jag kunde till och med vila i den, och inte känna att jag hellre skulle vilja vara på en plats där hundar inte är tillåtna, en värld där hunden inte är människans bästa vän, utan bara ett djur bland andra, vild i skogen bland de sina.

Innan vi hamnade framför brasan var vi ute i skogen, han och jag. Det var också en tolererbar upplevelse. Hunden tittade upp på mig då och då, våra blickar möttes och hans tillgivenhet smittade av sig på mig; en värme fyllde mig i novemberskymningen. Det var vi två i den stora mörka skogen. Vi gick och gick tills inga stigar längre fanns. Plötsligt insåg jag att vi gått vilse. En oro närmade sig, jag ansträngde mig för att betvinga den, och djuret vid min sida måste ha snappat upp min humörsvängning. Han tog över kommandot: att ta sig hem var nu hans ansvar, inte husses. Resolut förde han oss hemåt innan mörkret hann omsluta oss helt. 

Det har jag lärt mig om vår hund: hem hittar han alltid. Han vill hem, han vill vara tillsammans. Det är ju älskvärt.

Jag tänkte på det där framför brasan, att hans roll i familjen är självklar. Att jag varit en idiot som tvivlat.

Men nu, just nu, är jag förtvivlad igen. Hans skall ekar mellan väggarna, tonlösa och hårda. Jag åldras tre år för varje sådant skall. 

Han är fortfarande valp säger dom, det går över. Det ska nog bli hund av honom. Hoppas bara jag är med då. De där skallen alltså.

Triumfen

- Det är ju både din och min största idrottsliga framgång i livet! utbrister han. Det gör han alltid när historien kommer på tal. Och det gör den rätt ofta. Har för mig att vi gick i åttan, att det var tidig höst, solen låg på, letade sig in bland träden där vi sprang, luften var perfekt. 

   Det var orienteringstävling, och vi var i lag, han studerade kartan och pekade ut, jag sprang. Det gick så märkligt bra för oss, det var som att som att det inte riktigt gick att ta in; vi rörde oss framåt i skogen som i trans. I fjärran hörde vi röster från idrottskillarna, de som var menade att vinna detta.

Jag har en vän som jag delar minnen från många års skolgång med. Från lågstadiet till högstadiet gick vi i samma klass, och upplevelserna vi bär med oss därifrån tycker vi om att ventilera tillsammans. Klart att det är kul att återvända dit, till dessa skolår som formade en så, som fick en att förlora tron på mänskligheten innan man ens förstod vad det innebar att förlora tron på mänskligheten. Vi vandrade genom denna sörja år efter år - därför måste vi älta. 

Kanske var det inte bara elände, men nog är det så, att den tidens obegripliga hopplöshet - pennalismen på skolgården; hur våldet pågick där varje rast, psykiskt som fysiskt, dessa ständiga slagsmål i de bruna vattenpölarna, påhejade av den skränande massan, och de vuxna, lika rädda som alla andra, hur de tryckte där inne på lärarrummet, sög på sina cigaretter och sörplade sitt kaffe, ibland skymtades de bakom fönstret ut mot skolgården, man kunde se hur de skakade lätt på huvudet, eller bara stirrade tomt ner - är så oändligt mycket roligare att gotta ner sig i, än några eventuella ljusglimtar.

Vinterns illasinnade snöbollar, lika delar grus och snöslask, som ven genom luften. Grupperingarna som drog runt, tisslade och blängde på andra. De brådmogna, kroppsligt utvecklade i omklädningsrummet, och vi andra. Hur kroppsbehåring jämfördes, en del hade mycket, andra inget alls. De ljusa rösterna som överröstades av de mörka. Stanken från det grova svarta snuset som låg utspritt på bänkar och golv.

   Fuktigt tvinnade handdukar, hur snärtarna ekade mellan kakelväggarna. 

De hårda orden i matsalskön, hur en pojke vräkte ner ärtsoppa i knät på en annan. Läxorna som hängde över en, proven som lämnades in för rättning, de ständiga misslyckandena. 

Och alltid denna idrott. Fotbollsmatcherna som rasade på rasterna mellan killarna, fotbollskillarna. Vinnarna, förlorarna. De som valdes först, de som valdes sist. Föraktet för svaghet, hyllandet av vinnarskallen.

Det var ur detta reste vi oss, om än bara för en dag, och vann den där förbannade orienteringstävlingen. Vi slog dem alla, och det tar vi med oss; som en besynnerlig strimma ljus som skär genom all svärta.

Ingen trodde på det, alla misstrodde, det var så otänkbart. De hävdade fusk, sa att vi helt säkert inte var förtjänta av förstaplatsen. 

Och det hör till, det gör bara historien än starkare, att de vägrade acceptera oss som vinnare. Båda får vi gåshud när vi ännu en gång går igenom den där dagen då vi slog dem alla.

Dagen för den största idrottsliga framgången genom alla tider.

Den rökande familjen

"Vid nödfall, krossa fönstret.”Jag minns den tydligt, den där lilla lustiga tavlan med en cigarett bakom en glasskärm i syrras rum. Jag tror att jag förstod innebörden, att om begäret blev för stort, om man hamnade i en nödsituation, ja då som sista utväg kunde man alltid slå sönder glaset och slita åt sig cigaretten.

Som att ciggen någonsin var slut, det var de väl aldrig; alla rökte ju hela tiden. Pappa, mamma, syrrorna, brorsan; röken låg tät. Själv hade jag inte börjat, inte på riktigt iallafall. Visst kunde jag röka ibland, men aldrig i hemmet; det var något underförstått, att inte ta en cigarett på maten förrän man åtminstone gick i nionde klass. Brorsan gick i nian, så han bolmade på med de andra vid middagsbordet, drog halsbloss och spelade världsvan. 

En gång, nere vid en dansbana, stötte jag oförhappandes på mina båda föräldrar. De hade varit på middag i närheten och var på väg hem i sällskap med några bekanta, glada i hågen. Och jag drog runt bara, som man gjorde, med några kompisar. Vi hade kommit över ett paket cigaretter, och en av dem satt i min mungipa. Jag hade ingen möjlighet att skyla eller förklara bort: jag var ett barn som rökte en cigg. Det var ett komplicerat möte för mig, rentav overkligt. Men de tycktes bara fortsatt glada och kommenterade inte alls det som just pågått i min mungipa. 

Morgonen därpå, när jag lite skamset smög mig ner till köket för att dricka min O’boy, satt mamma där. Hon tittade på mig med stolthet i blicken, och kanske också lättnad: allt var precis som det skulle. Jag var helt rätt i min utveckling, precis i synk med min ålder. Snart skulle vi alla röka tillsammans.

Det fanns en gemenskap i det där, en samhörighet som gått förlorad idag.

Uppsägningen

Morgonen är tidig, vinden oväntat kylig. Jag sitter på cykeln, på väg till Posten, som så många gånger förr.    Jag kommer att bli sen idag, kom liksom inte iväg hemifrån; resonerade, ältade, vände det ena mot det andra - så har det varit en längre tid, mitt huvud är en enda sörja. Men nu, när jag äntligen kommit iväg, när den svalkande sensommarvinden smeker bort stressvetten från pannan, är det helt lent därinne i huvudet. Jag har bestämt mig nämligen. Jag ska säga upp mig idag, nu direkt på morgonen. 

Jag ställer min cykel nere i garaget där alla postcyklar står parkerade och väntar på sina brevbärare. Snart är jag inte en av dem, aldrig mer kommer jag cykla ut med dessa hopplösa försändelser. Ska bara knacka på hos min chef först. Jag kommer inte ställa mig i vägen om du vill sluta här, så hade han ju sagt tidigare i veckan: vill du så får du gå på dagen. 

   Det är skitigt i garaget, överallt högar av skräp, gummisnoddar och plastband. Arbetsplatsen, en gång faktiskt dräglig, har blivit kall och ogästvänlig; ingen omsorg tas om den. 

   I hissen på väg till andra våningen där postkontoret ligger, betraktar jag mig själv i spegeln. Jag kan inte hålla tillbaka ett litet triumfatoriskt leende, det liksom rycker i ena mungipan. Jag är pirrig, upprymd, men också orolig: är det verkligen så enkelt som han sa, chefen, att jag kan gå på dagen? Det betyder ju isåfall att jag snart kan vara på väg härifrån, hemåt, utan någonsin behöva återvända. Det är svindlande att vara så nära nu; att slutligen få göra det som tidigare bara varit en snuttefilt i snömodden på brevbärarturen.

Väl inne på kontoret byter jag om, men bara på överkroppen. Med mina privata jeans och den mörkblåa postskjortan kliver jag in i arbetet, hälsar lite förstrött på en kollega, och ställer mig sedan i sorteringen. Jag är plötsligt vilsen, förstår inte hur att faktiskt göra detta som jag föresatt mig. Jag sorterar några brev, känner att jag håller på att dras in i apatin igen; den där uppgivna föreställningen om att jag hör hemma här, att jag inte förtjänar bättre. Då ser jag chefen, han vandrar genom lokalen en bit bort talandes i telefon. Jag lägger ifrån mig breven, tar ett djupt andetag, och går sedan med ett slags bestämda steg mot honom.

Jag hör att han är på väg att avsluta sitt samtal, så jag vandrar strax bakom honom en liten stund, som ett barn som väntar på att få prata med pappa. Snart är han klar och jag frågar om han har tid att prata en stund inne på hans kontor. Märker att min röst är svag, nästan darrig faktiskt, och när vi i tystnad går mot kontoret bestämmer jag mig för att rycka upp mig igen, bli sådär tvärsäker och artikulerad som jag var på morgonen hemma med familjen.

Och det funkar. Inne på chefens kontor är jag tydligare än någonsin i livet. En ventil släpper och ut väller mina tankar och mitt beslut; aldrig har jag varit så säker på något. Chefen tycks överrumplad av min uppenbarelse, denna arbetare som plötsligt reser sig inför honom, och kan inte låta bli att le, till och med skratta. Du vill framåt! utbrister han, samtidigt som han hämtar uppsägningspappren, det är mer än vad man kan säga om många av dina kollegor.

Jag vet inte hur jag ska bemöta detta. Visst vill jag framåt, men framför allt vill jag ju bort från denna arbetsplats vars förtryck jag levt under så länge. Och de andra, mina kollegor, de som bara gnäller och inte gör något åt det - inte vill jag väl sätta mig till doms över dem. Jag vet hur svårt det är att rycka upp sig, har ju jobbat här i tjugo år.

Men inte en dag till. Underskriften sitter som en smäck, och chefen lägger en hand på min axel och säger: Var rädd om dig gubben. Det är omtänksamt och varmt, men samtidigt så...liksom negligerande. Precis som den här platsen som jag både har hatat och älskat.

Jag stänger dörren till den nu, och öppnar en ny.

Förseningen

 Det är förseningar i tågtrafiken, överallt ändrade tider på avgångarna på den stora monitorn. Vårt tåg också, men bara nio minuter. Ingen fara alltså, tänker jag, vi hinner fortfarande med den buss vi planerar att ta från Linköpings resecentrum. Från början hade vi tjugo minuter till förfogande, nu elva. Marginalen är lite knapp, men ändå: om inte förseningen förvärras så hinner vi ta bussen ut till sommarstugan, min yngsta dotter och jag. 21.50 går den, och vi bara måste ombord på den, nästa går inte förrän 23.20.  

Hon är lite hostig, och jag kan ju lika gärna vabba på landet som i stan; vilket genidrag ändå, att inse detta. För inte strider väl det mot lagen, den som jag är så rädd att bryta mot. Hur jag än vrider och vänder på det så kan det ju bara inte vara olagligt, att byta plats när man vabbar.

Vi stiger på tåget, nio minuter efter ordinarie avgångstid, men inget händer, vi står stilla på perongen, och för varje minut så krymper tiden vi har för att hinna med bussen. Det är varmt ombord, konditioneringen tycks inte vara igång, jag svettas och mumlar tider för mig själv. Dottern tittar ut genom fönstret, på människor på perrongen, på skyltar och tåg. Hon är fascinerad, hon älskar att vara här, för henne är allt ett äventyr. När vi äntligen börjar rulla är vi sjutton minuter sena, och jag frågar, lite försynt, en konduktör om de kommer "köra in" den tid de förlorat, och hon svarar att ja, kanske, får återkomma om hur det går.

Jag stirrar på klockans röda digitala siffror, hur de springer iväg. Ibland rullar tåget så långsamt framåt att jag får andnöd. Inser att jag behöver plantera det hos min dotter, att vi nog inte kommer att hinna med bussen, utan att vi kanske måste vänta på en annan, mycket senare buss. Hon svarar bara att om det är en sån där tvåvåningsbuss, då vill hon att vi sitter högst upp, längst fram. Hon återgår till Greta Gris, och jag tittar ut genom fönstret. Det har börjat skymma. Hur ska vi fördriva tiden därborta, när staden skiftar till mörker? 

Vi rullar in på stationen samtidigt som bussen avgår. Situationen är svårformulerad. Hade jag varit ensam i detta, ja nog hade jag mått mycket dåligt: att driva runt och fördriva tid i främmande stad efter mörkrets inbrott är så olustigt att det blir intressant, hur jag då blir någon annan; en skugga, fördriven ut i natten.

Men nu. Min dotter är med, så liten och oskyldig. Hon bad inte om det här - egentligen skulle hon ligga trygg i sin säng och sova nu -  ändå tvingas hon utstå detta obehag.

Vi går in på stationen och hinner precis köpa en tidning och lite chips och dricka på Pressbyrån innan de stänger. Vi sätter oss på en bänk med våra varor, och dottern säger att hon just såg en vampyr där ute i natten, hon kände igen den på de två huggtänderna som glimmade till. Det är en obehaglig bild hon målar upp, och jag ser mig omkring i väntsalen, det är bara vi här. Och därute, vad väntar oss?

Men dottern tycks inte vara skrämd, hon vill ut, kolla vad som mer händer där. Sammanhanget är nytt för henne, och inte som för mig - behäftat med bilder från mitt förflutna.

Alldeles vid utgången står en gammal fotokur, en sån där som tar fyra bilder på en. Visste inte att de fortfarande fanns kvar. Såklart vill hon prova, så vi går in och sätter oss, det blixtrar till fyra gånger, och snart kommer det färdiga resultatet ut på sidan. Hon ser så glad ut, med stor skrattande mun. Mitt ansiktsuttryck är mer komplext, jag ser både lycka och sorg i det. Och även en gnutta rädsla - för jag vill inte ut i natten, den skrämmer mig.

Vi lämnar stationshuset och beger oss ut. Ungdomsgäng skymtas runt busskurerna, rastlösa skuggor som drar runt i väntan på transport hem. Långt bort hörs ljudet av en polissiren. Jag tittar på klockan, konstaterar att det är över en timme kvar. Vi rör oss mot en park på andra sidan vägen, min dotter har fått syn på något som ser spännande ut där, något silvrigt som blänker. Bilar passerar på vägen, ur några strömmar hög musik. Det slår om till grönt och vi går över. Skynda dig, säger jag, stressad över bilar som närmar sig.

 

Det är någon slags installation, stora silverbulor som reser sig från jorden. Hon kastar sig in bland dem, åker kana nerför, balanserar och sjunger samtidigt. Jag står vid sidan av och spanar in i parken, söker med blicken bland buskar och träd, lyssnar efter ljud. Helt stilla, det är bara min dotters glädje som hörs. Hon bjuder in mig på kurragömma i det silvriga, och tiden känns plötsligt inte särskilt viktig; livet är ju nuet, och nuet är nu. 

Plötsligt vill hon vidare, hon ser något därborta, längre in i parken. Vi vandrar inåt, förbi en parkbänk skymd bakom träden. Jag hör röster därifrån, ser att en man sitter där. Han är ensam, talar bara rätt ut, osammanhängande meningar utan mottagare. Jag tar min dotter i handen och ökar takten, bort från mannen på bänken. Men min dotter slänger ändå iväg ett hej till mannen som glatt vinkar tillbaka samtidigt som orden strömmar ur hans mun. Längre fram ser vi en fontän, den sprutar och lyser vackert och runt omkring pryds marken av färggrant blomster. Jag har planterat de blommorna, det gjorde jag för många år sedan, säger hon. Hon låter mycket övertygande, så varför inte? I hennes värld är allt möjligt, hon vandrar runt i den, den är hennes, och min - den tillhör oss båda denna sena kväll i Linköping.

För henne finns inga vakuum, ingen bortkastad tid. Förseningen var aldrig ett problem för henne - livet pågår ju överallt, hela tiden.

Plötsligt har tiden gått och vår buss svänger in, en tvåvåningsvariant. Vi går in och upp, sätter oss längst fram. Vi flyger! ropar hon när bussen rullar iväg mot stugan i natten.

Leo, hunden

Sedan barnen började komma för tio år sedan försvann mycket av den tomhet som alltid varit min följeslagare. Det fanns inte utrymme för den längre; så fort jag kände den komma nalkandes så var det alltid något som motade undan. De vardagliga bestyren fyllde igen alla mörka hål. Jag var behövd, hela tiden var jag tvungen att slå tankarna bort från min egen existens, på vad det betyder att finnas till, på vad som förväntas och krävs av mig som fått ett liv att leva. Jag behövde inte ens formulera dessa frågor; barnen gav mig alla svar. 

Så är det också idag. Men inte lika mycket. För inte bara jag blir äldre, utan även barnen. De behöver mig fortfarande såklart, men utrymmena som skapas däremellan tänjs, och jag hamnar allt oftare i soffan igen, med ögonen uppspärrade och munnen halvt öppen. Det är den mörka, djupa oceanen jag stirrar på, den jag springer ur, den som alltid vill ha mig tillbaka. Hemmet erbjuder mig återigen dessa spelrum för djupdykningar ner i den mänskliga ensamheten. Jag tänker på vad som väntar oss efter att vi varit tillsammans här, alla vi människor - är det samma plats som den vi kommer ifrån? Meningslösa tankegångar, totalt slöseri med dyrbar tid. Funderingar som aldrig kan leda fram till en slutsats, och därför saknar värde. 

Det där var för några månader sedan. Det kunde vara tyst och stilla i hemmet då, ibland längre än tio minuter. Jag var alltjämt upptagen, jag var fortfarande gnällig över att ingen tid fanns till annat, men ändå: ett lugn hade börjat lägga sig över tillvaron, det där lugnet som jag egentligen inte trånar efter, utan skyr. Stillheten som, också i korta stunder, får mig att återigen ana det där andra.

Det var då, just i rättan tid, som vi skaffade hund. Leo heter han, en labradoodle. Jävla hund, bits hela tiden, skäller och bajsar. De där skallen alltså, framförallt när familjen sitter till bords och äter middag, får mig att gå sönder inombords. De sliter, rycker och drar i min själ, trasar sönder den, väcker en vrede hos mig som jag inte vet vad jag ska göra med. 

   Hade vi inte nog med allt innan? Behövde vi verkligen skaffa ännu ett liv att ta hand om? Jag ville inte skaffa hund, det var ni. Jag tänker så ibland, och det kommer jag säkert fortsätta att göra. För jag är en gnällspik, det är min natur. Men egentligen vill jag ju ha honom här.

För han är ju också bedårande, den lilla lurvisen. En hund bland oss människor, som gör så gott han kan. Som får mig att växa ännu mer och inse att jag också kan vara en sorts husse, det kunde jag väl aldrig tro.

Och när han kryper upp till mig i soffan, när han känner att jag är på väg in i det mörka, och lägger sin haka mot mitt ben, då inser jag att han är ännu en som jag aldrig vill skiljas från.

Jag har arbetat på Posten

Min roll har alltid varit den underlägsnes. Förundrat har jag betraktat min omgivning, hur självklara människorna tycks vara i sina liv. Naturligtvis är det en grov generalisering, de flesta känner väl osäkerhet emellanåt, men min upplevelse av mig själv jämte dem är ingen onyanserad bedömning. Jag är verkligen helt vilsen i alla sammanhang, stora som små. 

Redan mina allra första minnen genomsyras av förvirring och bortkommenhet, och där har jag sedan förblivit. Jag har vandrat genom identiteter, yrkesmässiga som privata, med en förvissning om att jag saknar något fundamentalt, något som precis alla andra besitter. 

Jag har spelat med, rentav gjort mig till för att locka fram skratt; allt för att dölja min alienation. 

Jag har varit deprimerad, jag har varit lycklig. Jag har förbryllats av tiden, hur den far fram. Jag har lärt mig av misstag, men framförallt av framgång.

Jag har arbetat på Posten, det gör jag fortfarande. Min vilsenhet i livet tog mig dit, så slumpade det sig. Det var en arbetsplats som välkomnade mig in, som skänkte mig ett sammanhang, en struktur. Och lite pengar varje månad den tjugofemte. 

Det måste ändå sägas, att platsen också gjort mig gott, inte bara ont.

Men det här arbetet har börjat tära på min kropp, på min själ. Jag slarvar bort år, jag tappar bort mig själv i trapporna. Och ibland står jag inför dem, kunderna, och då går jag vilse ännu mer.

Som sista dagen innan semestern. Jag var iklädd min brevbäraruniform, personen jag stod inför var civilklädd. Platsen Östermalm, nödens år 2022. Hon tittade inte ens på mig när hon framförde sitt missnöje. Tydligen hade en brevbärare tryckt in hennes paket i fastighetsboxen så hårt att hon var tvungen att skära ut det med kniv, liksom karva ut det. Men brevbäraren var inte jag, adressen var i en annan del av stan. Det var inte jag som var den skyldige, jag sa det till henne. Men hon bara malde på. Det var helt uppenbart att jag inte var en människa som hon riktade sitt missnöje mot; jag var något annat. En ambulerande spottkopp kanske, för inte var det ett möte två människor emellan. 

Situationen är såklart bagatellartad, men den upprepas dagligen: varje dag dessa möten som trasar sönder min person.

Är det min tillvaro som brevbärare som får mig att tänka så här, att jag inte skulle vara en människa fullt ut? Att min roll är den underlägsnes? Borde jag söka mig vidare, och aldrig mer ikläda mig den blå uniformen? 

Lämna trapporna, en gång för alla, och återerövra mitt mänskliga värde?

Fickringningen

 Jag är hemma när min telefon plötsligt ringer. Min överordnades namn syns på displayen. Vad kan han vilja idag? Det är ju klämdag och jag har tagit ledigt. Överväger helt kort att inte svara, men bestämmer mig ändå för att göra det. Ja, hallå, säger jag och möts av ett bakgrundssorl. Jag upprepar mitt "hallå", säger det igen och igen, men inget gehör. Bara det där babblet. Inser snart att han måste ha fickringt mig. 

Borde väl lägga på, men jag gör inte det. Jag bestämmer mig för att hänga kvar och lyssna.

Egentligen inte av nyfikenhet över vad som sägs, utan bara för att det känns lite fint att lyssna på dem, såhär sittandes på min egen kammare. På den överordnade, ”teamledaren”, han som planerar och lägger upp dagen och arbetsuppgifterna, och de två brevbärarna, hur de resonerar med varandra. 

   

Den ena av de två brevbärarna är sävlig, nästan obrydd i sitt sätt att tala, rösten djup, mörk. Den andre är orolig och engagerad med en betydligt högre klang. Teamchefen är lugnt pedagogisk, med inslag av överseende, rösten mild.

Var och en har sin egen speciella ton, sin egen melodi och rytm. Tillsammans utgör de en trio vars stämsång gör mig så väldigt berörd.

Orden är de vanliga, det handlar om distriktsnummer, adresser, brev och paket. Om tid som inte räcker till, eftersändningar som blir liggandes. Det är samma klagosång som alltid. Men när den framförs så här, i luren på tryggt avstånd - då blir det plötsligt vackert, rentav poetiskt.

Olyckan

Jag cyklar i den tidiga morgonen, på väg till jobbet. Är nästan framme när jag svänger åt vänster på cykelbanan, korsar den för att ta mig över övergångsstället innan det slår över till rött. Solen bländar, inga cyklister syns. Jag har mina hörlurar på, som alltid, och en kepa, ingen hjälm. Då slår olyckan till.

Och den är blixtsnabb, men ändå så utdragen, liksom indelad i etapper. Jag ser något, det är på väg mot mig, och jag befinner i detta läge under så lång tid att jag närapå kan vila i det. Sedan hör jag ett ljud från cyklisten när han är alldeles nära, en suck eller möjligen en andhämtning. Först hinner jag tänka att det här kanske inte är så farligt, att vi bara snuddar vid varandra nu, och att vi kommer fortsätta cykla, han åt sitt håll och jag åt mitt.

Men så kommer den då, själva smällen, distinkt och så oerhört kraftfull. Han klyver min väg, och jag hör hur det går sönder saker, ljud av klingande metall och plastsplitter. Jag far mot marken, precis vid trafikljuset, och jag tänker på allt det som faktiskt var så gott i mitt liv, innan den här olyckan som nu kommer att kosta mig mitt liv. Det hade jag inte haft en tanke på imorse, när jag sa hejdå till familjen, de som var vakna, att jag skulle möta min egen undergång bara någon halvtimme senare. Olyckor, sjukdomar, död, inget sådant fanns i mitt medvetande .

Allting som bara rullar på. Tills det inte gör det längre.

I nästa ögonblick ligger jag där, under cykeln. Jag tar mig upp. En bit bort ligger den andre kvar på cykelvägen. Han stönar av smärta. Runt honom ligger lite smådelar från hans cykel. Jag går mot honom, närmar mig trevande, för tänk om han plötsligt flyger upp och går till attack? Men han reser sig bara sakta och synar först sin kropp och sedan sin cykel, Det blöder från några skrapsår, och cykeln är delvis demolerad. Jag inser snabbt att han inte är att frukta, han verkar lika skakad som jag, lika överrumplad av tillvarons plötsliga tvärvändning. 

Han är klädd som en cyklist, en sån där som cyklar snabbt. Jag är en annan sorts cyklist. Men nu står vi här, två människor som just överlevt. Han är yngre än jag, runt de trettio. Vi börjar tala med varandra.

Han är mjuk i tonen, samlad. Betraktar sina skador, sin cykel. Säger, lite avväpnande, att nu fick han iallafall användning för sin hjälm. Själv är jag svamlig, osorterad, lyfter upp min cykel och lutar den mot en lyktstolpe, men den rasar ner igen. Kroppen är domnad, det är väl adrenalinet som pumpar, men jag känner ändå att mitt högra underben fått sig en rejäl smäll. Vill visa honom, men får inte riktigt upp byxan.

Jag får ur mig något om försäkring, om han har någon sådan, känner att det är jag som orsakat denna katastrof, att det är mitt fel att han blöder och att hans cykel är söndertrasad. Min vänstersväng, solen i ögonen, oaktsamheten. Dessutom är ju min cykel intakt, och jag likaså; inget blod rinner på min kropp. Tar upp mina hörlurar, visar den avslitna sladden, men ångrar mig genast. Som att det skulle ha någon betydelse, ett par hörlurar. 

 Scenen är ojämlik. 

   

Men å andra sidan så cyklade han i en väldigt hög hastighet, jag hann ju inte se honom förrän det var försent. Och min kropp, nog för att den är domnad, men jag kan ändå ana hur mörbultad jag är. 

Men han behåller sitt lugn, tycker inte vi ska bråka om vem som borde gjort vad utan istället ta varandras nummer så får vi se var vi landar framöver. Vi är båda skakade av den fasansfulla smällen, men det tycks som att vi möts i en lättnad över att vi faktiskt står här och pratar med varandra. Han ger mig sitt nummer, jag ringer honom så att han får mitt. Han säger sitt namn, jag säger mitt. Ta hand om dig nu, säger jag. Du med, säger han. 

Vi skiljs åt. Jag känner kroppen återvända. En bula har format sig på mitt underben, stor som en rugbyboll.  Kan inte arbeta, åker hem. Förstår inte vad jag ska känna. Inom mig utkämpas strider, det är ljuset mot mörkret. 

Grill

Lördagseftermiddagen var sen och kvällen stod redo när jag cyklade genom radhusområdet där jag bor. Jag var på väg till den lokala servicebutiken för att köpa en cola till min son. Överallt på de små trädgårdarna myllrade det av liv. Våren, när den är så här långt gången, är väl den finaste gåvan. Årstiden som bjuder oss så mycket födelse och liv. Hopp.

Där och då, på min cykel, var lyckan ren och oförställd. 

Min skjorta fladdrade i vinden. En fläkt av grillrök slog emot mig, alldeles lätt. Doften av grillat kött en ljummen kväll. Så fylld av svunnen, förlorad, tid, att jag inte förmår att på riktigt fånga in och formulera den.

En trygg doft, men också oroande. Det är svårt att kastas tillbaka till sommarkvällarna i barndomen. Till det där rummet som jag för så länge sedan lämnat. Till pappa och mamma, mina syskon, till allt det som jag trodde skulle vara för evigt.

Vid en grill stod en pappa och vände det marinerade köttet. Runt honom sprang barn. Vi vinkade till varandra genom oset.

Samma rum nu som då, samma oändlighet, nya aktörer. 

Jag cyklade vidare, hade mitt ärende att tänka på, colan till min son. Jag skakade av mig den plötsliga tillbakablicken, och på vägen hem passerade jag samma grill igen. Men den här gången klamrade jag mig fast i nuet. För det är här jag vill vara, de väntar ju på mig därhemma.

Hålet i örat mitt

Huvudvärken som jag vaknat med när gryningen kom smygandes över oss som sov under den bara himlen på stranden hade varit svår, men efter ett dopp mådde jag snart bättre. Vi var ett gäng unga från en kibbutz på utflykt till Tel Aviv, och kvällen innan var det fest här på stranden. Nu sov alla utom jag, utspridda runt den utslocknade lägerelden.

 Jag bestämde mig för att ta en promenad, barfota utmed strandkanten. 

Det var en ny dag som just börjat ta form, långt hemifrån. Jag var uppsluppen, mosig i huvudet, med hela livet framför mig. Säkert tänkte jag inte just så, att jag var ung och att mitt liv fortfarande låg i sin linda, för där och då fanns endast nuet. Solen steg allt högre upp på himlen, och jag tänkte på de där hemma, nu skulle de se mig. Jag var mitt i någonting här, de var i ingenting.

Och jag tänkte att när jag kommer hem igen, då kommer inget att vara som förr. Inte med mig iallafall, för jag har varit med om saker som de bara kan drömma om. Och det kommer att synas på mig att jag varit ute i världen. Subtila saker, som mitt sätt att se på dem, hur jag tilltalar dem. 

Det var en förfinad version av mig som väntade dem. Hyperkultiverad, världsvan. 

Men kanske skulle jag ändå göra något konkret som syntes, på kroppen alltså, som att tatuera mig eller...ta hål i örat och sätta en ring där? Ett snabbt ingrepp ju, och inte gör det särskilt ont heller, hade jag hört. 

Jag lämnade stranden och sökte mig upp mot staden, och snart var det gjort. En glänsande plupp satt nu i min örsnibb.

Min hemlängtan blev ännu starkare; kunde inte vänta med att visa upp mitt nya jag för de där hemma!

Sen gick jag väl tillbaka till de andra, om det nu var så att vi kamperade där på stranden. När jag tänker efter så är jag inte så övertygad om det. Spela roll liksom. Men jag är nästan helt säker på att det var i Tel Aviv som jag tog hål i örat, och att jag inte var där ensam.  

Och jag skulle verkligen ha stor nytta av det hålet åren som följde, med olika örhängen däri som förstärkte min personlighet. Sen slutade jag med det, för decennier sedan, och hålet växte igen. 

Trodde jag. 

För det var en fredagkväll hemma då vi kom in på det här med hål i örat, och rätt som det var var en silverring framme och stacks in i min örsnibb. Det var så besynnerligt, och rentav upplyftande: för jag blev någon annan. Eller, jag var ju fortfarande jag, men som när jag var yngre med hål i örat: min karaktär breddades, blev rentav särpräglad. Möjligen kände jag mig lite tuff, det tar emot att erkänna, men så var det nog. När den suttit där några dagar frågade jag min fru vad hon egentligen tyckte om det, vem hon såg. Hon svarade: "Jag ser en typ av man som jag inte känner."

Jag tog bort det. 

För det där öronsmycket lurar ingen. Inte längre.

Fångad

Blev instängd på en innergård härom dagen. Det är en klassiker för brevbärare, detta att inte komma ut igen när man varit över till gårdshuset med post. Det händer mig väldigt sällan numera, eftersom jag känner till de innergårdar där man kan gå i den fällan. Men jag var stressad, disträ, den här dagen. 

Jag ryckte och slet i dörren, och all min yrkesmässiga pondus lämnade mig omedelbart när jag insåg att det var lönlöst. Min kostym slets av mig, och jag förvandlades till ett infångat djur, vilt och jagat. 

Jag klättrade uppför en lodrät mur, mina händer var inte längre en människas, de var tassar med klor som borrade sig in och tog mig uppåt. Snart var jag över på en annan innergård. Jag rumlade runt där, sörplade i mig vätska från en regnpöl och kände hur jag fylldes med kraft. Jag var ursinnig, panikslagen, men samtidigt mer fokuserad än någonsin. Det enda jag var nu var en instinkt: att ta mig ur fångenskapen. 

Jag klättrade uppför fler murar, studsade över innergårdar, men ingenstans kunde jag hitta en väg ut. Aldrig skulle jag ta mig tillbaka ut på gatan och min väntande brevbärarcykel.

Plötsligt fick jag syn på någon genom ett fönster på bottenplan, en människa. Det var en kvinna som satt framför en datorskärm. Jag ställde mig bakom henne, och min spegelbild slog emot mig från fönstret: jag var en best, naken och hårig, med uppspärrade ögon. Inte ett spår kunde skönjas av den brevbärare jag en gång varit, eller ens av en människa. 

Jag rafsade lätt på fönstret och hon vände sig om och fick syn på mig. Hennes blick var fylld av förskräckelse, men också fascination och medömkan: Vem är denna varelse? Och hur kan jag hjälpa honom?

Jag viftade med armarna och grymtade. Hon förstod snart min belägenhet, att jag var instängd på innergården, att jag behövde släppas fri för att bli människa igen. Hon sken upp och lämnade sin skärm för att komma till undsättning. 

Jag var fortfarande ett djur när jag släpptes ut, men snart var jag brevbärare igen. Och ännu senare, när all post var utdelad och jag satt på min cykel på väg hem, blev jag också människa.

Kakan och Molly

Kakan och Molly heter de, min sons hamstrar. De bor i varsin bur bredvid varandra i hans rum. De beter sig väl som förväntat av hamstrar tänker jag, samlar mat i kinderna, gräver ner sig, bygger förråd och springer i ekorrhjul. 

Men de är inte bara två hamstrar, de är även två karaktärer. Kakan, den rastlösa, spinkiga, som fladdrar runt. Molly, den sävliga, lite rundnätta, som tycks bära på ett inre lugn. Båda är de personligheter, inte bara vilka hamstrar som helst. De är en självklar del av familjen, Kakan och Molly.

Det kan göra mig förvirrad, liksom känslomässigt desorienterad, att jag har denna förbindelse till dessa två gnagare. Tänker på den där råttan som låg död på trottoaren på vägen till barnens skola. I flera dagar låg den där till allmän beskådan, blodig och trasig med blottade tänder. Vi som passerade, inte kände vi sorg över ett förlorat liv, inte förfasades vi över att den bara låg där, dag efter dag. Det var bara en namnlös råtta, ett skadedjur som säkert förtjänat sitt öde. 

För en tid sedan började Kakan bete sig avvikande. Plötsligt vill hon bara sova, dag som natt. Först tyckte vi det var mysigt att titta på henne när hon låg hopkrupen som en liten hårig boll, eftersom hon plötsligt sov helt synligt. Men snart började en oro sprida sig i familjen. Varför är hon så trött? 

"Förut hörde jag alltid Kakan hålla på i sin bur när jag skulle sova" , viskar sonen när vi ligger i mörkret i hans rum. "Det gör jag inte längre." Vi lyssnar till tystnaden från Kakans bur och jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Endast små krafsande ljud hörs från Mollys bur. "Kanske börjar hon bli gammal?", viskar jag sedan, lite trevande.

Hon som alltid varit så fylld av liv, ligger hon nu ensam i sin bur och väntar på döden? Hur gammal är egentligen Kakan? Hur länge lever en hamster? Jag räknar och insikten slår hårt mot mig, sprider en iskyla genom kroppen. Tystnaden från buren är outhärdlig.

Jag inser att jag inte står ut med tanken på hamstrarnas åldrande, på att de kommer tas ifrån oss. Min familj måste bestå, alltid. Fast tiden är orubblig och objektiv, den tickar på utan att ta hänsyn till familjebildningar. 

Dagar går och Kakan bara sover och sover. Jag börjar så sakteliga förlika mig med tanken på att familjen snart kommer ha sex medlemmar, inte sju.

Men så en dag hör vi bekanta ljud från hennes bur, Kakan är tillbaka! Hon klänger på gallret, vill ut. Sonen plockar upp henne, låter henne springa runt i rummet. 

Det var bara en tillfällig svacka, ett falskt alarm. En påminnelse om det lika obegripliga som naturliga.

Nu är allting konstant igen.

Roskilde 1993, söndagen

Roskildefestivalen 1993, söndagen. Vi vandrar runt bland det som varit fest de senaste fyra dagarna. Marken är lerig och full av rester från livet som levts här; burkar och flaskor, fimpar och halvätna hamburgare, spyor och piss. Under hela festivalen har vi hängt runt, han och jag. Ibland har vi skilts åt, gått på olika konserter, umgåtts med andra, men genom dagarna har vi ändå varit varandras följeslagare.

Festen var intensiv, gränslös, och jag hade varit en del av den, förbehållslöst. Girigt hade jag svullat i mig av allt som erbjöds mig. Några dagar var det brännande hett, andra regnade det, men jag brydde mig inte, jag svävade runt bara; tidlös utan bakrund eller framtid. Jag hamnade i tält, en del stora som villor, andra betydligt mindre, och jag drack och ältade. Ibland formade jag endast ljud. Jointar, bongar; röken var ogenomtränglig i tälten. Jag vaknade sen, någon gång i ett tält, en annan mellan två bajamajor. En morgon vaknade jag strax under kanten på en av de stora scenerna. Vet att jag hade varit på konsert med The Spiritualized kvällen innan, och att jag plötsligt drabbats av ett alldeles oemotståndligt begär efter en stunds sömn, måste varit därför jag vaknade där, under en scen som sedan många timmar tystnat.

Vilken fest det måste ha varit.

Jag åt french hotdog med vitlökssås när jag var hungrig. Någon gång testade jag en av duscharna på området, stod naken tillsammans med andra festmänniskor. Leran sköljdes av mig och bildade bruna pölar med vatten vid mina fötter. Dagar gick, eller följde, och vi upplevde dem tillsammans, jag och min vän. 

Nu är vi här. Det är över. Och vi som inte varit tysta en sekund, nu är vi helt tomma. Vi går sida vid sida, bort från festivalen. Vi känner varandra väl, men den är ändå besvärande, tystnaden. 

   Baksmällan efter fyra dagars oavbrutna fest är skoningslös. Livsbejakande dagar, sinnesvidgande och själsöppnande, som fyllt oss med liv; ändå är det som att vi inte lever alls nu. Inget finns att uttrycka längre. 

Det är varken brännhett eller regnigt när vi lämnar området för att ta oss hem till verkligheten. Vädret är ingenting, mulet och milt.

Har fortfarande inte riktigt kommit över den där söndagen för snart trettio år sedan. Tänker fortfarande på den ibland. Som nu, därav dessa rader.

Studier i galenskap

Morgonmötena på mitt postkontor har blivit en besvärlighet för mig. Förr i tiden betydde de bara en stunds avbrott i arbetet, ett tillfälle att sväva iväg något, men nu vet man aldrig vad som väntar. Varje gång arbetsledaren kallar på oss att samlas vid den stora whiteboarden far en olust genom mig. Och när jag står där och lyssnar kan jag inte slå ifrån mig tanken på att det hela är ett experiment, att alla vi brevbärare är försökskaniner utan att vi vet om det.

Eller handlar det här om endast mig? För alla andra tycks så obrydda av det som sägs, som att det egentligen inte berör dem.

Tänk om det är så, att dessa möten iscensätts enbart för för att utmana mig? Att syftet är att följa en människas växande paranoia, hur den mynnar ut i ren galenskap. Känner redan hur min verklighetsuppfattning börjat svaja.

Det började med körkortshotet. Snart skulle vår tid vara kommen, vi som inte hade kortet. Var och varannat möte ältades det, och till slut stängde jag av. För jag tänkte inte ta körkort, det bestämde jag redan som artonåring. Och tiden gick, men inte är jag någon annanstans än just här. Jag delar fortfarande ut post.

Sedan var det semestern det skulle mässas om, att den inte var lika självklar längre. Det var så rörigt, för jag förstod inte riktigt vad de menade; det enda jag uppfattade var att de petade på det jag håller allra mest kärt: nämligen min lediga tid med familjen. 

Jag hamnade i obalans, blev orolig och nervös. Efter några veckor klingade min ängslan av, och jag hittade tillbaka till min vanliga lunk. Det där ordnar sig, så sa alla omkring mig. 

Körkortet, semestern, jag förpassade dessa hot långt in i mitt inre, lät dem mola vagt därinne. Ett bedrägligt lugn infann sig.

Och så hände det igen, på morgonmötet för några dagar sedan. Nu handlade det om den fordonskontroll som alla brevbärare ålagts att göra varje morgon, inte bara av bilar utan även cyklar. En lista med namnen på de som misslyckats hade satts upp på whiteboarden, och jag förstod omedelbart att mitt skulle vara ett av dem. För jag hade ju helt glömt denna nya rutin.  

Upplevelsen av att stå där och inse detta var rent drömsk; återigen befann jag mig i en laboration, och min kropp hade överlämnats till forskningen om det mänskliga psyket. 

Efter mötet gick jag fram till listan för att titta, trots att jag visste, och där stod mitt namn tillsammans med några andra. Det var en sorglig lista. Och om man hamnade på den igen väntade en erinran. Människans förakt för svaghet framträdde så tydligt i den där samlingen med namn, hur man bestraffar hellre än att erbjuda incitament.

Runtomkring mig stod ett par arbetsledare samt även kontorets chef. Jag vände mig mot dem för att förklara mig; varför jag var en av dessa utpekade stackare. Jag var forskningsobjektet vars reaktion nu skulle studeras. De såg på mig, förebrående och samtidigt nyfiket.

Jag var så hopplöst defensiv i min retorik. Kallade listan för ett nazistiskt grepp, skyllde på att jag bara var en människa - tillbaka fick jag antydningar om att min begåvningsnivå nog låg under snittet, att jag möjligen rentav var senildement. Jargongen var rå men hjärtlig, som alltid, men den här gången med en kraftig lutning åt det råa.

Scenen var patetisk, hur jag kämpade för min heder, men säkert också mycket intressant ur ett forskningsperspektiv. 

Ute på turen tittade jag mig över axeln, jag var hispig och jagad. Körkortet, semestern, fordonskontrollen, erinran, demens. De är ute efter mig, snart är de ikapp.

Några dagar passerade, kalla, vindpinade. Jag var domnad, uppgiven.

Så idag. Ännu ett morgonmöte, denna gång med chefen vid sidan av arbetsledaren. Han informerar oss om att vi måste visa upp giltiga pass för att påvisa att vi är svenska medborgare. Han kan inte låta bli att le när han säger det; det är ju så märkligt. Själv är jag inte säker på om det hela bara utspelar sig i mitt huvud, att jag nu börjat höra saker som inte sägs. Men bland brevbärarna omkring mig hörs spridda fniss och skratt, kanske är det här inte riktat bara mot mig. Lättat börjar även jag fnittra lite lätt. Jag är inte ensam i det här.

Chefen fortsätter, och när han berättar att han faktiskt kan hamna i fängelse om vi inte gör det här, då skrattar jag rätt ut.

För den är ju så komisk, bilden som dyker upp: vår stackars chef i randiga kläder bakom lås och bom.

Snart skrattar vi alla. Och skrattet må vara något förvridet, men ändå: vi skrattar 

Förlorad

Det hände ofta när jag var barn att jag glömde min hemnyckel och därför inte kunde komma in i hemmet efter skolan. Världen rasade samman då, när jag förgäves grävde runt i fickorna och insåg att jag ännu en gång glömt den. Jag menar det verkligen; livet kollapsade. 

Det är intressant att tänka på idag tycker jag, tillståndet jag försattes i väntan på att någon i familjen kom hem och släppte in mig. Jag var så borttappad, trots att jag visste att allt skulle bli bra så småningom. 

Kvarteren som jag kände så väl förvandlades till något främmande. Jag drev runt på gatorna som en utböling, fördriven av de mina. Jag kom inte in i mitt hem, och tiden gled mig ur händerna, tänjdes till en oändlighet. Jag var fast i ett vakuum. Var det eftermiddagshungern som förvred min verklighet? Tröttheten efter en skoldag? 

Jag var som en hund som ylar efter matte som bara är inne i affären, övertygad  om att ha blivit lämnad för alltid.

Genom ett töcken kunde jag skönja något av mina storasyskon som närmade sig, eller var det en hägring? Jag var så svag när räddningen äntligen anlände, visste inte längre vem jag var eller hur länge jag vankat runt, var det en halvtimme? Eller gick den ens att mäta, tiden?

Jag släpptes in, tog ett glas Oboy och kände hur livet återvände. Jag hade glömt hemnyckeln, jag skulle göra det igen.

Jag skulle åter vara förlorad i tiden.

Brevbärare på Östermalm

Arbetet som brevbärare innehåller en rad moment, varav själva utdelningen är en. Det är egentligen ett ganska varierat yrke om man ser på hur dagen gestaltar sig, och dessutom jobbar man ju både inom- och utomhus. Problemet är bara att dagarna är identiska, endast mängden post skiljer dem åt. Och vädret naturligtvis, vissa dagar är det fint, andra inte.

Men nog om det nu, det är som det är med det där. Ett jobb, dagarna ser likadana ut, inget nytt. Det är kunderna jag vill prata om den här gången, de som bor innanför brevinkasten. Jag möter dem ibland, och jag har börjat tröttna. För om arbetsuppgifterna är upprepande så är det ingenting mot kundernas beteende här på Östermalm. Det kan såklart också förekomma givande möten, och allra oftast så lägger de inte ens märke till mig, men det är ändå fyra scenarier som ständigt återkommer, nämligen dessa:

1) Den äldre kvinnan eller mannen som undrar om jag kommer med några kärleksbrev. Jag står alltid svarslös inför frågan, trots att jag fått den tusentals gånger genom åren. Det är något med fantasilösheten i kombination med en sorg som gör mig illa berörd. Tänker ibland att jag borde formulera ett standardsvar, men jag kommer inte på något. Jag har även frågat kollegor vad de säger, men de är lika ställda som jag.

2) Den äldre kvinnan eller mannen som inte vill få några räkningar av mig. Jag vet att det sägs lite på skämt, men det är som att mitt ärende är oönskat av dem. Det är lika vanligt som frågan om kärleksbrev, men här har jag faktiskt lyckats värka fram ett standardsvar. Jag svarar "Jag vet inte riktigt".

3) Den äldre kvinnan eller mannen som ute på gatan ber mig se efter om de har någon post idag. De ser knappt på mig, eller på den stora mängd brev och paket som står staplad på min högerarm, de vill bara veta. Jag börjar bläddra bland försändelserna med illa dold irritation. Dyrbar tid rinner iväg. Så hittar jag ett brev, kunden tittar på det ett tag, säger sedan: "Vet du, dela ut det där istället."

   Jag borde verkligen bestämma mig för ett förhållningssätt inför detta oskick, men jag orkar inte komma på något, jag är för trött.

4) Den äldre kvinnan eller mannen som ställer sig och betraktar mig när jag arbetar vid fastighetsbox, i väntan på sin post. Det är mycket svårt att arbeta under sådan omständighet, det liksom kryper i hela kroppen då, river och sliter. Jag börjar uppträda besynnerligt vid boxen, arbeta ryckigt och samtidigt långsamt, för att sedan stanna till, som fast i en tanke, outhärdligt länge. Kunden står kvar, tålmodigt, och situationen utvecklar sig till en uthållighetstävling. 

?

 Jag ser mig omkring, och alla människor tycks så självklara i sina liv. De är hängivna, genuint närvarande i nuet. De har åsikter, väl underbyggda sådana, om allt möjligt. Strömningar i samhället, klimatet, orättvisor. Andra är helt uppslukade av renovering och byggnadsvård. Fotboll är också något som engagerar, har jag förstått, att hålla på ett lag som man gör till sitt.

Vissa lever för teater, andra för musik. 

Jag ser kollegor fullständigt absorberade av sina arbetsuppgifter.

Engagemanget är så stort omkring mig. 

Själv står jag handfallen, för jag har fortfarande inte förstått vad allt handlar om: jag kan för mitt liv inte begripa var jag hamnat och vad som förväntas av mig.

Morgonmöte igen

Det har varit kallt en tid, och prognosen berättar om fortsatt kyla. Det är brevbärarnas hårdaste tid på året, vargavinter som övergår i blidvinter och sedan snövinter. Kylan och mörkret, vinterns skiftningar, svetten under alla dessa lager av underställ och jackor när man tar sig upp och ner för trappor; så här års kan motivationen vara svår att finna. Den framträder så tydligt nu, detta arbetes andefattigdom, och man måste kämpa mot den, inte låta den ta över ens väsen. Oxveckorna kommer att passera, lager efter lager lättas från kroppen, tiden går ju så fort. 

Fyratusen, så många veckor innehåller ett liv, jag hörde det på radion häromdagen. Sedan är det slut, såklart med viss marginal åt båda hållen, det handlar ju om ett genomsnitt. Jag lyssnade inte så noga på programmet, men jag hann uppfatta att det handlade om att på riktigt acceptera att livet inte rymmer hur mycket som helst, om att det inte finns ett rätt sätt att hinna med allt du vill och anser dig behöva göra. Tiden är alltför begränsad. 

Jag stängde av radion, men siffran tog jag med mig, för den var så konkret: fyratusen veckor. Så lätt det vore att räkna ut hur många av dem man avverkat och hur många man har kvar. Krass matematik, nedslående information. 

Det är ännu ett morgonmöte, en tisdag i början av februari, fem veckor in på mitt tjugonde år som brevbärare. 1040 veckor som anställd på Posten, med vissa avbrott visserligen och oftast inte på heltid, men ändå. Så många vintrar, så många trappor, så många morgonmöten. 

Förra året gick jag inte på ett enda morgonmöte, eftersom jag arbetade endast femtiofem procent av en arbetsdag och därför började jobba efter att mötet hållits. Men sedan årskiftet har jag gått upp i tid, åttiofyra procent ligger jag på nu. Så nu står också jag och lyssnar till arbetsledaren varje morgon, klockan kvart i nio. För det mesta sägs inget som egentligen berör mig, det handlar oftast om antal försändelser som delats ut, ena dagen kan det röra sig om sjuttiotusen,  andra dagen femtiotusen, och hur väl dessa volymer stämmer med prognosen. Och så gås även personalläget genom, om vi ligger över eller under plan. 

Just den här morgonen är personalläget gott, och inte alls som förra veckan då så många som nitton brevbärare var sjukskrivna. Också jag var sjuk då, satt i karantän en vecka. En av de fyratusen, och trots sjukdom var det en bra vecka, hemma med min familj.

När arbetsledaren gått igenom punkterna vill han informera oss om sommarsemestrarna. På grund av den senaste omläggningen kommer det inte vara som det brukar med de fem semesterveckorna. Nu kan vi inte längre räkna med att få de veckor som vi ansöker om, det som alltid varit självklart. Istället kommer vi nu att behöva dela upp våra veckor, vara flexibla, och kanske tvingas ta semester redan i april, eller oktober. Han förklarar omständigheterna som orsakat detta, men jag förstår inte, jag tänker bara på mina veckor, på min sommar med familjen. 

Ingen höjer rösten och ifrågasätter, den uppgivna tystnaden bland massan har blivit pålitlig. Jag vänder mig till han som står närmast, frågar hur han tänker kring det som arbetsledaren uttrycker, och han rycker likgiltigt på axlarna och säger att han ska ha sin semester när han ber om den, det här betyder inget. Vänder mig till en annan som säger att möjligen är det dags söka sig vidare nu, alla fördelar med här jobbet tas ju ifrån oss, en efter en. 

Tänk bara på fruktkorgen, den togs ju ifrån oss samtidigt som vilorummet städades för sista gången, för tolv år sedan, sexhundratjugofyra veckor.

Och inte fick vi någon julklapp i julas heller.

Vi är ingen samling hundar, men snart måste de kasta till oss ett ben

Saknar den svunna tidens brevbärare, de som gjorde sina röster hörda, på olika sätt. De som alltid hade åsikter på möten, oavsett ämne, de skulle aldrig låta detta passera okommenterat. Våra surt förvärvade semesterveckor, de ger ni fan i. Visst kunde deras ständiga ifrågasättande av precis allt vara påfrestande, men ändå: de hade behövts här idag.

Eller han som på varje möte, när siffrorna gicks igenom, distriktsnummer och volymer, alltid ropade "BINGO!" med perfekt tajming. Egentligen inte världshistoriens mest avancerade skämt, men ändå lika roligt varje gång. Det var något med hans tonalitet och det repetitiva, hur hans "BINGO!" liksom luckrade upp tillställningen och påminde oss alla om att man inte ska ta saker på så stort allvar.

Men de är inte här idag, det är bara vi, och vi lyssnar, vintertrötta och glåmiga. De fem veckorna, våra veckor, de som hägrar långt därframme, nu förfogar vi inte längre över dem.

De fem veckorna, de fyratusen veckorna, vintrarna, vilorummet, att acceptera att livet inte rymmer hur mycket som helst, vilken soppa.

Jag behöver semester, en lång sammanhängande sådan. 

Tillbaka i vilorummet

 ”Har du börjat med det där nu igen?” Min kollega och vän låter både besviken och lite road när jag berättar att jag börjat besöka det där rummet igen, postkontorets vilorum. Vi står i köket, det är tid för lunch och våra matlådor värms i varsin microvågsugn. Han är en av få som känner till mina besök på rummet, och han trodde väl att jag lagt det där bakom mig.

”Ja, egentligen borde jag väl inte, rummet är sannerligen vidrigt, men dessa tider gör att jag måste in där.” Micron plingar, och jag tar ut min matlåda. ”Jag äter därinne också, sen släcker jag ljuset, sitter där i mörkret. Ibland somnar jag till, men oftast inte.” Han skakar på huvudet och skrattar till. För honom är det jag gör obegripligt. Han får inte ihop det med min annars så värdiga person.

  Jag lämnar köket och min vän, passerar lunchrummet, noterar det samkväm som pågår där, och styr mot vilorummet. Innan jag öppnar dörren och går in, förvissar jag mig om att ingen ser.

Rummet är verkligen motbjudande, högar av gamla postkläder på britsen, uråldriga kaffestänk på det lilla träbordet intill, golvet belamrat av allehanda fläckar och grus. Madrassen är stickig och luktar ålderdom. 

Jag äter och släcker sedan. Mörkret omsluter mig.

Varför känner jag att jag behöver tillbringa tid därinne? Jag tror inte att det handlar om självförakt, jag vet att jag förtjänar bättre.

Är det årstiden? 

Ja.

De där åren, nittiotalets sista

De är riktiga skitår, nittiotalets sista. Millenieskiftet markerade förvisso ingen nystart, nollnolltalets första år är väl inte särskilt angenäma de heller, men ändå: de där åren alltså, vilket elände. Egentligen borde jag väl vara inlagd nånstans, men jag är ute i samhället, yr och virrig, bortkommen och hispig. Jag svettas mycket de där åren, nittiotalets sista.

Men allt är inte bara misär, åren innehåller också en hel del fest. Det får jag inte glömma. Nätter då mörkret aldrig tog slut. 

Oftast är det fest utan firande, men det kan också hända att jag firar. Som en gång när jag just fått betalt för nån TV-grej, och åker ner på stan. Pengarna bränner verkligen, jag har hela arvodet i fickan. Jag möter upp nån på en bar, svetten lackar. Vi drar runt, det är varmt, fuktigt, och jag svettas också därför, det är inte bara den vanliga transpirationen. 

   

Som så många kvällar förr hamnar vi även denna gång på Trap Bar vid Stureplan, nere i den mörka, trånga källaren. Vid det här laget är jag urholkad och tom på ord, ansiktet glåmigt och pannan prydd av svettpärlor. Jag söker mig till Black Jacken, ställer mig där och gräver fram skrynkliga och svettblöta sedlar ur fickorna. Min kompis hittar på annat att göra, kanske dansar han med någon. 

   Jag blir ståendes där vid bordet fram till fem på morgonen, skalar av sedel efter sedel tills inga återstår.

   Insikten kryper på i takt med att fyllan rinner av: alla mina pengar, de som jag så surt förvärvat, har jag spelat bort, utan att jag ens ville vinna, vad var det som hände? 

   På tunnelbanan hem till Bagarmossen tilltar svettningarna, det blir genant rentav, känner hur morgonresenärerna betraktar mig medlidsamt.

   Jag kliver av tåget två stationer innan min egen, och kräks i en soptunna. Ny dag, inga pengar, hungrig, svettig.

Fler fester kommer och går, jag svettas mig igenom dem, och jag svettas innan och efter. Människor är så glada på festerna, de har gått i skola eller arbetat hela veckan, och när det är fest tar de en paus från allt sånt. Jag ser hur de tar kliv framåt i sina liv, att de verkar ha planer för framtiden.

Själv är jag bara svettig. Pank också. Förstår inte hur jag kan hålla liv i festen. Kanske lever jag på andra, undrar vad de säger om det när jag inte är med.

Är det vår därute, eller höst? Fönstret står öppet iallafall, släpper in vindar som dämpar mina svettningar där jag ligger. Dörren är stängd och jag hör festen som mullrar utanför, musiken får väggarna att vibrera, skratt och höga tillrop bryter genom. Jag har lånat festvärdens säng, för jag är så svag. Finnen i näsan har helt spårat ut, den pulserar och skickar sjukdom genom min kropp. I flera dagar har den plågat mig, och läget har hela tiden förvärrats. Nu är jag på fest, tänker att det kan väl muntra upp. 

   Vänner kommer in i rummet, plockar upp mig, leder mig ut och hela vägen till SÖS. En doktor studerar förfärat finnen i näsan. "Nu lägger jag in dig", säger han bestämt. 

   Äntligen inlagd, med dropp och allt. Men dagen efter skrivs jag ut, och jag är ute i verkligheten igen, svettig, alltid svettig.

Jag festar vidare, de här åren är som en enda lång gask, eller vad de kallar det, studenterna. Mellan-fester-svettningar, fyllesvettningar, bakfyllesvettningar. Jag svettas, alltså finns jag.

"Du ser ut som en taxichaufför, var har du din bil?" Jag vänder mig om och det är Henrik Berggren, sångaren i Broder Daniel, som frågar. Han flinar lite, inte överlägset, mer släpigt berusat. Vi står på valhallavägen, i snömodden på en trottoar. Klockan närmar sig tre på morgonen. Båda har vi varit på fest på Konstfack en bit bort, jag såg honom där, och nu vill vi hem. Därför möts våra vägar här. "Jag är ingen jävla taxichaufför", väser jag till svar, förorättad. Popstjärnan försöker tillintetgöra mig, och han lyckas. 

Eller kanske var hans fråga ärlig, och inte alls hånfull. För vad är det för fel med att se ut som en taxichaufför, en man med ett yrke? Tänk om han kallat mig det jag verkligen är, en svettig dagdrivare.

Det tar timmar att gå hem, klockan är nästan sju på morgonen när jag somnar ensam i min säng, svettig, pank.

De där åren alltså, mycket vedermöda, men vilka fester!

Då, nu, sedan

Frisbeen vi kastar mellan oss i julikvällens skymning är självlysande, den skär genom dunklet som en projektil. Min storebror och jag har gett oss ut i kvällningen för några sista kast. Säkert har jag tjatat på honom att följa med, och till slut har han gett med sig. 

   Nu är vi är tillsammans bara han och jag, och tillvaron är enkel, i stunden fulländad. Inga tankar finns på att sammanhanget är en del av barndomen, att livet fortfarande är ungt och att vi egentligen är på en plats vi snart ska lämna. Att vara en tioårig pojke som får kasta frisbee med sin storebror, det är bara ett skede av många i livet som jag inte kommer kunna återvända till. 

Jag har så svårt att förstå - eller, snarare, acceptera -  livets riktning, att den bara pekar framåt. För lika mycket som jag vill stanna där i den ljumma sommarkvällen, lika mycket vill jag vara precis där jag är i livet just nu.

Eller åtminstone kunna röra mig fritt mellan dem; ha tillgång till alla faser i livet när jag så önskar, inte bara i minnet. 

Att tvingas se på mitt nu som något lika flyktigt som mitt då, som mitt sedan, är så outhärdligt att jag endast förmår försöka formulera det i ord, som här, utan att förstå den faktiska innebörden.

Häromnatten

Häromnatten reds jag av en mardröm. En sån där abstrakt, som är uppfattbar endast med tanken. Men där, i mitt medvetande, var den desto mer gripbar: skräcken var konkret. Den slet i mig därunder täcket, i min kropp som inte kunde vara på en tryggare plats: i sängen omgiven av min familj. Jag sprang ifrån något, inte någon, i ett stadsmörker på regnvåta gator, men jag visste att det var förgäves. Det som jagade mig var något som inga ord förmår att beskriva, en oformlig massa som innehöll all världens fasa. 

Snart var det ikapp mig, och jag började utsöta ljud, små ljusa stönanden lämnade min mun och drog mig upp ur sömnen och ondskan som flåsade mig i nacken. Jag satte mig upp, helt tvärt, med mina kvidanden fortfarande svävandes i mörkret. Min fru vaknade också av mitt jämmer och viskade att jag måste ha drömt en mardröm och jag viskade tillbaka att ja så är det, men jag gjorde det nästan avfärdande, som för att tona ner situationen. För det var något med min röst: Jag visste inte att den rymde denna tonart, så späd i sitt vädjande, så avskalad och ren, och det var nästan genant för mig.

Det är alltså så jag låter när jag står inför det becksvarta som bubblar därunder.

Som barn angreps jag ofta av en annan mardröm, särskilt när jag var drabbad av hög feber. Då kunde det hända att det hann ifatt mig, att jag stod rakt framför det, och det var cirklar, en oändlighet av cirklar, som bländande mig samtidigt som det sög in mig. 

Därinne väntade ensamhetens evighet, och jag förstår idag att det var Döden jag stod inför, alltså den variant som kan tänkas vara ett medvetet tillstånd, parallellt pågående med det levande. 

Eller inte, glöm det här svamlet, bara drömmar ju.

Kräksjuka

Kräksjukan har attackerat min familj upprepande gånger den senaste tiden. Den har slagit till, hårt och skoningslöst, för att sedan ebba ut. Men så har den återvänt, lömskt har den kommit smygande igen när vi trodde vi var fria. Jag själv har skonats varje gång, men runtomkring har de fallit, en efter en. Och jag har funnits där för dem, sprungit mellan rummen med hinken, dag som natt. Dygn som smält ihop till en enda sörja, jag har vandrat igenom dem, till synes opåverkad. 

Men deras vedermödor har också berört mig, djupt.

   

Som när min son ännu en gång vomerade i hinken, och jag satt bredvid honom på sängkanten, och han tittade upp på mig och sade:

”Jag är ledsen pappa, att du ska behöva se det här.”

Mannen som kom med aloe vera

Det var min tredje dag på Sri Lanka, och jag satt i den brännande solen på stranden. Jag silade den vita, lena sanden genom fingrarna och begrundade min belägenhet. På andra sidan jordklotet hade jag hamnat, utan vare sig en plan eller ett umgänge. Jag var ensam här, övergiven åt mig själv, och jag hade ingen annan att skylla detta på än mig själv. Det var ju jag som bokat resan. Omständigheter därhemma fick mig att tro att jag behövde resa och söka spänning. 

Men utlämnad åt mitt eget sällskap, utan en omgivnings bekräftelse, tappade jag bort mig själv. 

   

Jag lyfte blicken mot solen, lät mig bländas. Vilken besynnerlig hetta jag befann mig i, egentligen outhärdlig, men samtidigt paralyserande. Jag kunde inte lämna den, trots att solen nu nådde sin högsta punkt på himlen. 

   

Tidigare på förmiddagen sökte jag svalka i havet, men det var dessvärre en traumatiserande upplevelse. Vågorna som vällde in hade först varit härliga och lekfulla, men snart ändrade de karaktär och vände sig mot mig. Jag hamnade som i en tumlare, kastades runt under vattnet, dunsade i botten, och när jag äntligen fick ordning på mig själv upptäckte jag att jag inte hade mina badbyxor på mig. Jag tittade upp mot stranden, på människorna som var där, och jag förstod att jag inte hade det i mig att vandra förbi dem oberörd av min nakenhet. Det var kvalfyllda minuter; jag förstod mindre än någonsin vem jag var, naken så långt hemifrån. Men så kom de plötsligt flytande mot mig, mina badbyxor, och jag kunde ta mig upp på stranden igen. 

Och här satt jag nu, apatisk, på gränsen till förlamad. Strandsäljare sökte min uppmärksamhet, men jag viftade slappt bort dem så artigt jag förmådde. Det var vulgärt: jag, en ensam resenär försjunken i mörka grubblerier och själslig vånda, och så de som slet för sin överlevnad, hur jag avfärdade dem. 

    

Min näsa var domnad, men också pulserande, och jag rörde vid den med mitt finger som färgades röd. Var jag så bränd att huden fläkts upp? Det hade jag aldrig varit med om tidigare, att solen orsakat blödande sår. 

Jag lade mig ner, och snart dåsade jag till, drev iväg till andra platser. Men inte länge, för plötsligt vaknade jag av att någon stod alldeles nära och betraktade mig. En lång och smal man, med hår ända ner höfterna, klädd i ett enkelt skynke som fladdrade i vinden. Han tittade på mig bekymrat och mumlade något på lankesiska. Han höll i något, det var en slags växt med tjocka blad med taggar utmed sidorna. Jag började med mitt avvisande viftande igen, tvingade fram ett yrvaket försök till leende. 

   

Men mannen ville inte gå, han ville inte lämna mig utan att ens försöka lindra mina besvär. Han knäckte ett av bladen och pressade ut en gel-liknande massa som han varsamt applicerade på min sargade näsa. Jag var ställd inför hans rättframhet, och handlingen var över innan jag hann protestera. Därefter studerade han sitt ingrepp och log. Sedan gick han.

Näsan kyldes ner av den gröna gelén, jag likaså. Det där var ingen illasinnad handling från mannens sida; bara en god gärning.

Människor vill väl, de allra flesta av oss, här och överallt. Han såg mig, alltså fanns jag, även på denna plats.