Fyratusen, så många veckor innehåller ett liv, jag hörde det på radion häromdagen. Sedan är det slut, såklart med viss marginal åt båda hållen, det handlar ju om ett genomsnitt. Jag lyssnade inte så noga på programmet, men jag hann uppfatta att det handlade om att på riktigt acceptera att livet inte rymmer hur mycket som helst, om att det inte finns ett rätt sätt att hinna med allt du vill och anser dig behöva göra. Tiden är alltför begränsad.
Jag stängde av radion, men siffran tog jag med mig, för den var så konkret: fyratusen veckor. Så lätt det vore att räkna ut hur många av dem man avverkat och hur många man har kvar. Krass matematik, nedslående information.
Det är ännu ett morgonmöte, en tisdag i början av februari, fem veckor in på mitt tjugonde år som brevbärare. 1040 veckor som anställd på Posten, med vissa avbrott visserligen och oftast inte på heltid, men ändå. Så många vintrar, så många trappor, så många morgonmöten.
Förra året gick jag inte på ett enda morgonmöte, eftersom jag arbetade endast femtiofem procent av en arbetsdag och därför började jobba efter att mötet hållits. Men sedan årskiftet har jag gått upp i tid, åttiofyra procent ligger jag på nu. Så nu står också jag och lyssnar till arbetsledaren varje morgon, klockan kvart i nio. För det mesta sägs inget som egentligen berör mig, det handlar oftast om antal försändelser som delats ut, ena dagen kan det röra sig om sjuttiotusen, andra dagen femtiotusen, och hur väl dessa volymer stämmer med prognosen. Och så gås även personalläget genom, om vi ligger över eller under plan.
Just den här morgonen är personalläget gott, och inte alls som förra veckan då så många som nitton brevbärare var sjukskrivna. Också jag var sjuk då, satt i karantän en vecka. En av de fyratusen, och trots sjukdom var det en bra vecka, hemma med min familj.
När arbetsledaren gått igenom punkterna vill han informera oss om sommarsemestrarna. På grund av den senaste omläggningen kommer det inte vara som det brukar med de fem semesterveckorna. Nu kan vi inte längre räkna med att få de veckor som vi ansöker om, det som alltid varit självklart. Istället kommer vi nu att behöva dela upp våra veckor, vara flexibla, och kanske tvingas ta semester redan i april, eller oktober. Han förklarar omständigheterna som orsakat detta, men jag förstår inte, jag tänker bara på mina veckor, på min sommar med familjen.
Ingen höjer rösten och ifrågasätter, den uppgivna tystnaden bland massan har blivit pålitlig. Jag vänder mig till han som står närmast, frågar hur han tänker kring det som arbetsledaren uttrycker, och han rycker likgiltigt på axlarna och säger att han ska ha sin semester när han ber om den, det här betyder inget. Vänder mig till en annan som säger att möjligen är det dags söka sig vidare nu, alla fördelar med här jobbet tas ju ifrån oss, en efter en.
Tänk bara på fruktkorgen, den togs ju ifrån oss samtidigt som vilorummet städades för sista gången, för tolv år sedan, sexhundratjugofyra veckor.
Och inte fick vi någon julklapp i julas heller.
Vi är ingen samling hundar, men snart måste de kasta till oss ett ben
Saknar den svunna tidens brevbärare, de som gjorde sina röster hörda, på olika sätt. De som alltid hade åsikter på möten, oavsett ämne, de skulle aldrig låta detta passera okommenterat. Våra surt förvärvade semesterveckor, de ger ni fan i. Visst kunde deras ständiga ifrågasättande av precis allt vara påfrestande, men ändå: de hade behövts här idag.
Eller han som på varje möte, när siffrorna gicks igenom, distriktsnummer och volymer, alltid ropade "BINGO!" med perfekt tajming. Egentligen inte världshistoriens mest avancerade skämt, men ändå lika roligt varje gång. Det var något med hans tonalitet och det repetitiva, hur hans "BINGO!" liksom luckrade upp tillställningen och påminde oss alla om att man inte ska ta saker på så stort allvar.
Men de är inte här idag, det är bara vi, och vi lyssnar, vintertrötta och glåmiga. De fem veckorna, våra veckor, de som hägrar långt därframme, nu förfogar vi inte längre över dem.
De fem veckorna, de fyratusen veckorna, vintrarna, vilorummet, att acceptera att livet inte rymmer hur mycket som helst, vilken soppa.
Jag behöver semester, en lång sammanhängande sådan.
