Sedan barnen började komma för tio år sedan försvann mycket av den tomhet som alltid varit min följeslagare. Det fanns inte utrymme för den längre; så fort jag kände den komma nalkandes så var det alltid något som motade undan. De vardagliga bestyren fyllde igen alla mörka hål. Jag var behövd, hela tiden var jag tvungen att slå tankarna bort från min egen existens, på vad det betyder att finnas till, på vad som förväntas och krävs av mig som fått ett liv att leva. Jag behövde inte ens formulera dessa frågor; barnen gav mig alla svar.
Så är det också idag. Men inte lika mycket. För inte bara jag blir äldre, utan även barnen. De behöver mig fortfarande såklart, men utrymmena som skapas däremellan tänjs, och jag hamnar allt oftare i soffan igen, med ögonen uppspärrade och munnen halvt öppen. Det är den mörka, djupa oceanen jag stirrar på, den jag springer ur, den som alltid vill ha mig tillbaka. Hemmet erbjuder mig återigen dessa spelrum för djupdykningar ner i den mänskliga ensamheten. Jag tänker på vad som väntar oss efter att vi varit tillsammans här, alla vi människor - är det samma plats som den vi kommer ifrån? Meningslösa tankegångar, totalt slöseri med dyrbar tid. Funderingar som aldrig kan leda fram till en slutsats, och därför saknar värde.
Det där var för några månader sedan. Det kunde vara tyst och stilla i hemmet då, ibland längre än tio minuter. Jag var alltjämt upptagen, jag var fortfarande gnällig över att ingen tid fanns till annat, men ändå: ett lugn hade börjat lägga sig över tillvaron, det där lugnet som jag egentligen inte trånar efter, utan skyr. Stillheten som, också i korta stunder, får mig att återigen ana det där andra.
Det var då, just i rättan tid, som vi skaffade hund. Leo heter han, en labradoodle. Jävla hund, bits hela tiden, skäller och bajsar. De där skallen alltså, framförallt när familjen sitter till bords och äter middag, får mig att gå sönder inombords. De sliter, rycker och drar i min själ, trasar sönder den, väcker en vrede hos mig som jag inte vet vad jag ska göra med.
Hade vi inte nog med allt innan? Behövde vi verkligen skaffa ännu ett liv att ta hand om? Jag ville inte skaffa hund, det var ni. Jag tänker så ibland, och det kommer jag säkert fortsätta att göra. För jag är en gnällspik, det är min natur. Men egentligen vill jag ju ha honom här.
För han är ju också bedårande, den lilla lurvisen. En hund bland oss människor, som gör så gott han kan. Som får mig att växa ännu mer och inse att jag också kan vara en sorts husse, det kunde jag väl aldrig tro.
Och när han kryper upp till mig i soffan, när han känner att jag är på väg in i det mörka, och lägger sin haka mot mitt ben, då inser jag att han är ännu en som jag aldrig vill skiljas från.
