”Har du börjat med det där nu igen?” Min kollega och vän låter både besviken och lite road när jag berättar att jag börjat besöka det där rummet igen, postkontorets vilorum. Vi står i köket, det är tid för lunch och våra matlådor värms i varsin microvågsugn. Han är en av få som känner till mina besök på rummet, och han trodde väl att jag lagt det där bakom mig.
”Ja, egentligen borde jag väl inte, rummet är sannerligen vidrigt, men dessa tider gör att jag måste in där.” Micron plingar, och jag tar ut min matlåda. ”Jag äter därinne också, sen släcker jag ljuset, sitter där i mörkret. Ibland somnar jag till, men oftast inte.” Han skakar på huvudet och skrattar till. För honom är det jag gör obegripligt. Han får inte ihop det med min annars så värdiga person.
Jag lämnar köket och min vän, passerar lunchrummet, noterar det samkväm som pågår där, och styr mot vilorummet. Innan jag öppnar dörren och går in, förvissar jag mig om att ingen ser.
Rummet är verkligen motbjudande, högar av gamla postkläder på britsen, uråldriga kaffestänk på det lilla träbordet intill, golvet belamrat av allehanda fläckar och grus. Madrassen är stickig och luktar ålderdom.
Jag äter och släcker sedan. Mörkret omsluter mig.
Varför känner jag att jag behöver tillbringa tid därinne? Jag tror inte att det handlar om självförakt, jag vet att jag förtjänar bättre.
Är det årstiden?
Ja.
