Festen var intensiv, gränslös, och jag hade varit en del av den, förbehållslöst. Girigt hade jag svullat i mig av allt som erbjöds mig. Några dagar var det brännande hett, andra regnade det, men jag brydde mig inte, jag svävade runt bara; tidlös utan bakrund eller framtid. Jag hamnade i tält, en del stora som villor, andra betydligt mindre, och jag drack och ältade. Ibland formade jag endast ljud. Jointar, bongar; röken var ogenomtränglig i tälten. Jag vaknade sen, någon gång i ett tält, en annan mellan två bajamajor. En morgon vaknade jag strax under kanten på en av de stora scenerna. Vet att jag hade varit på konsert med The Spiritualized kvällen innan, och att jag plötsligt drabbats av ett alldeles oemotståndligt begär efter en stunds sömn, måste varit därför jag vaknade där, under en scen som sedan många timmar tystnat.
Vilken fest det måste ha varit.
Jag åt french hotdog med vitlökssås när jag var hungrig. Någon gång testade jag en av duscharna på området, stod naken tillsammans med andra festmänniskor. Leran sköljdes av mig och bildade bruna pölar med vatten vid mina fötter. Dagar gick, eller följde, och vi upplevde dem tillsammans, jag och min vän.
Nu är vi här. Det är över. Och vi som inte varit tysta en sekund, nu är vi helt tomma. Vi går sida vid sida, bort från festivalen. Vi känner varandra väl, men den är ändå besvärande, tystnaden.
Baksmällan efter fyra dagars oavbrutna fest är skoningslös. Livsbejakande dagar, sinnesvidgande och själsöppnande, som fyllt oss med liv; ändå är det som att vi inte lever alls nu. Inget finns att uttrycka längre.
Det är varken brännhett eller regnigt när vi lämnar området för att ta oss hem till verkligheten. Vädret är ingenting, mulet och milt.
Har fortfarande inte riktigt kommit över den där söndagen för snart trettio år sedan. Tänker fortfarande på den ibland. Som nu, därav dessa rader.
