Vintern är människans stora prövning, eller åtminstone brevbärarens. Så tänkte jag i alla fall förr, när jag själv var brevbärare. Då var den här tiden på året, den som vi nu träder in i, en enda lång utdragen dödskamp, varje dag monterades min kropp ner. När våren och sommaren sedan anlände kunde jag inte förstå hur jag tagit mig igenom denna olidliga plåga med livet i behåll.
Tänk att viljan till liv är så stark att man kan överleva det helvete som är brevbäring på vintern.
En gång i tiden var jag brevbärare. Jag tänker på det ibland, minns vilken kamp det var för mig. Brevbärarturerna på vintern var ingen lek. Inte för mig. Idag har jag insett att jag var för fin för dem, att jag var en alldeles för vacker frukt i en rutten korg.
En sådan som jag ska inte behöva utsättas för den typen av påfrestningar, det svärtar ner min själ, förvandlar mig till något jag egentligen inte är. Som förra vintern, när jag kissade i en blomkruka som stod i fönstret på tredje våningen i ett hus på Skeppargatan. Länge stod jag där, strålen var hård och jämn. Närsomhelst kunde en dörr öppnas, men det bekom mig inte. Kanske önskade jag det rentav, ville att de skulle se min utsatthet, höra mitt rop på hjälp.
Inte är det något jag skulle göra idag. Aldrig att jag skulle välja en blomkruka framför en toalett på mitt nya jobb.
Jaja, det där ligger bakom mig nu. Vintern är en årstid bland andra, inte längre ett hot.
