Det hände ofta när jag var barn att jag glömde min hemnyckel och därför inte kunde komma in i hemmet efter skolan. Världen rasade samman då, när jag förgäves grävde runt i fickorna och insåg att jag ännu en gång glömt den. Jag menar det verkligen; livet kollapsade.
Det är intressant att tänka på idag tycker jag, tillståndet jag försattes i väntan på att någon i familjen kom hem och släppte in mig. Jag var så borttappad, trots att jag visste att allt skulle bli bra så småningom.
Kvarteren som jag kände så väl förvandlades till något främmande. Jag drev runt på gatorna som en utböling, fördriven av de mina. Jag kom inte in i mitt hem, och tiden gled mig ur händerna, tänjdes till en oändlighet. Jag var fast i ett vakuum. Var det eftermiddagshungern som förvred min verklighet? Tröttheten efter en skoldag?
Jag var som en hund som ylar efter matte som bara är inne i affären, övertygad om att ha blivit lämnad för alltid.
Genom ett töcken kunde jag skönja något av mina storasyskon som närmade sig, eller var det en hägring? Jag var så svag när räddningen äntligen anlände, visste inte längre vem jag var eller hur länge jag vankat runt, var det en halvtimme? Eller gick den ens att mäta, tiden?
Jag släpptes in, tog ett glas Oboy och kände hur livet återvände. Jag hade glömt hemnyckeln, jag skulle göra det igen.
Jag skulle åter vara förlorad i tiden.
