Ett så enkelt upplägg: återvända till platsen som jag utvecklat så mycket avsky gentemot, och sedan lämna den. Jag såg framför mig en kittlande, rentav pirrig, upplevelse. Vädret var dessutom alldeles perfekt, snöyra och svinkallt. Jag svängde in på Skeppargatan, en av alla dessa gator där jag bedrivit dödskamp på daglig basis. Portarna, jag minns fortfarande de förbannade portkoderna, namnen på dörrarna därinnanför, mina tankar i hissarna på väg upp, hur jag föraktade min egen spegelbild.
Triumfen var min nu. Jag var tillbaka, men bara på ett hastigt besök.
Men jag kände någonting helt annat. Om jag varit på skämthumör hade jag kunnat kalla det för posttraumatisk stress.
Något kom ikapp mig, och jag tänker att det måste ha varit tiden. En insikt så överrumplande att jag måste stiga av cykeln och hämta andan. Åren som gick här, decennierna, jag såg dem nu ovanifrån, placerade i mitt levnadslopp. Livet såg så kort ut däruppifrån, så kort att jag faktiskt kunde skymta slutet av det. På de här gatorna lät jag det passera som vore det bara ett i mängden.
Jag satte mig på cykeln igen, benen var överkokt spaghetti, huvudet en nåldyna.
Jag har varit så glad sedan jag sade upp mig att jag glömt att också sörja.
