Min roll har alltid varit den underlägsnes. Förundrat har jag betraktat min omgivning, hur självklara människorna tycks vara i sina liv. Naturligtvis är det en grov generalisering, de flesta känner väl osäkerhet emellanåt, men min upplevelse av mig själv jämte dem är ingen onyanserad bedömning. Jag är verkligen helt vilsen i alla sammanhang, stora som små.
Redan mina allra första minnen genomsyras av förvirring och bortkommenhet, och där har jag sedan förblivit. Jag har vandrat genom identiteter, yrkesmässiga som privata, med en förvissning om att jag saknar något fundamentalt, något som precis alla andra besitter.
Jag har spelat med, rentav gjort mig till för att locka fram skratt; allt för att dölja min alienation.
Jag har varit deprimerad, jag har varit lycklig. Jag har förbryllats av tiden, hur den far fram. Jag har lärt mig av misstag, men framförallt av framgång.
Jag har arbetat på Posten, det gör jag fortfarande. Min vilsenhet i livet tog mig dit, så slumpade det sig. Det var en arbetsplats som välkomnade mig in, som skänkte mig ett sammanhang, en struktur. Och lite pengar varje månad den tjugofemte.
Det måste ändå sägas, att platsen också gjort mig gott, inte bara ont.
Men det här arbetet har börjat tära på min kropp, på min själ. Jag slarvar bort år, jag tappar bort mig själv i trapporna. Och ibland står jag inför dem, kunderna, och då går jag vilse ännu mer.
Som sista dagen innan semestern. Jag var iklädd min brevbäraruniform, personen jag stod inför var civilklädd. Platsen Östermalm, nödens år 2022. Hon tittade inte ens på mig när hon framförde sitt missnöje. Tydligen hade en brevbärare tryckt in hennes paket i fastighetsboxen så hårt att hon var tvungen att skära ut det med kniv, liksom karva ut det. Men brevbäraren var inte jag, adressen var i en annan del av stan. Det var inte jag som var den skyldige, jag sa det till henne. Men hon bara malde på. Det var helt uppenbart att jag inte var en människa som hon riktade sitt missnöje mot; jag var något annat. En ambulerande spottkopp kanske, för inte var det ett möte två människor emellan.
Situationen är såklart bagatellartad, men den upprepas dagligen: varje dag dessa möten som trasar sönder min person.
Är det min tillvaro som brevbärare som får mig att tänka så här, att jag inte skulle vara en människa fullt ut? Att min roll är den underlägsnes? Borde jag söka mig vidare, och aldrig mer ikläda mig den blå uniformen?
Lämna trapporna, en gång för alla, och återerövra mitt mänskliga värde?
