Frisbeen vi kastar mellan oss i julikvällens skymning är självlysande, den skär genom dunklet som en projektil. Min storebror och jag har gett oss ut i kvällningen för några sista kast. Säkert har jag tjatat på honom att följa med, och till slut har han gett med sig.
Nu är vi är tillsammans bara han och jag, och tillvaron är enkel, i stunden fulländad. Inga tankar finns på att sammanhanget är en del av barndomen, att livet fortfarande är ungt och att vi egentligen är på en plats vi snart ska lämna. Att vara en tioårig pojke som får kasta frisbee med sin storebror, det är bara ett skede av många i livet som jag inte kommer kunna återvända till.
Jag har så svårt att förstå - eller, snarare, acceptera - livets riktning, att den bara pekar framåt. För lika mycket som jag vill stanna där i den ljumma sommarkvällen, lika mycket vill jag vara precis där jag är i livet just nu.
Eller åtminstone kunna röra mig fritt mellan dem; ha tillgång till alla faser i livet när jag så önskar, inte bara i minnet.
Att tvingas se på mitt nu som något lika flyktigt som mitt då, som mitt sedan, är så outhärdligt att jag endast förmår försöka formulera det i ord, som här, utan att förstå den faktiska innebörden.
