De är riktiga skitår, nittiotalets sista. Millenieskiftet markerade förvisso ingen nystart, nollnolltalets första år är väl inte särskilt angenäma de heller, men ändå: de där åren alltså, vilket elände. Egentligen borde jag väl vara inlagd nånstans, men jag är ute i samhället, yr och virrig, bortkommen och hispig. Jag svettas mycket de där åren, nittiotalets sista.
Men allt är inte bara misär, åren innehåller också en hel del fest. Det får jag inte glömma. Nätter då mörkret aldrig tog slut.
Oftast är det fest utan firande, men det kan också hända att jag firar. Som en gång när jag just fått betalt för nån TV-grej, och åker ner på stan. Pengarna bränner verkligen, jag har hela arvodet i fickan. Jag möter upp nån på en bar, svetten lackar. Vi drar runt, det är varmt, fuktigt, och jag svettas också därför, det är inte bara den vanliga transpirationen.
Som så många kvällar förr hamnar vi även denna gång på Trap Bar vid Stureplan, nere i den mörka, trånga källaren. Vid det här laget är jag urholkad och tom på ord, ansiktet glåmigt och pannan prydd av svettpärlor. Jag söker mig till Black Jacken, ställer mig där och gräver fram skrynkliga och svettblöta sedlar ur fickorna. Min kompis hittar på annat att göra, kanske dansar han med någon.
Jag blir ståendes där vid bordet fram till fem på morgonen, skalar av sedel efter sedel tills inga återstår.
Insikten kryper på i takt med att fyllan rinner av: alla mina pengar, de som jag så surt förvärvat, har jag spelat bort, utan att jag ens ville vinna, vad var det som hände?
På tunnelbanan hem till Bagarmossen tilltar svettningarna, det blir genant rentav, känner hur morgonresenärerna betraktar mig medlidsamt.
Jag kliver av tåget två stationer innan min egen, och kräks i en soptunna. Ny dag, inga pengar, hungrig, svettig.
Fler fester kommer och går, jag svettas mig igenom dem, och jag svettas innan och efter. Människor är så glada på festerna, de har gått i skola eller arbetat hela veckan, och när det är fest tar de en paus från allt sånt. Jag ser hur de tar kliv framåt i sina liv, att de verkar ha planer för framtiden.
Själv är jag bara svettig. Pank också. Förstår inte hur jag kan hålla liv i festen. Kanske lever jag på andra, undrar vad de säger om det när jag inte är med.
Är det vår därute, eller höst? Fönstret står öppet iallafall, släpper in vindar som dämpar mina svettningar där jag ligger. Dörren är stängd och jag hör festen som mullrar utanför, musiken får väggarna att vibrera, skratt och höga tillrop bryter genom. Jag har lånat festvärdens säng, för jag är så svag. Finnen i näsan har helt spårat ut, den pulserar och skickar sjukdom genom min kropp. I flera dagar har den plågat mig, och läget har hela tiden förvärrats. Nu är jag på fest, tänker att det kan väl muntra upp.
Vänner kommer in i rummet, plockar upp mig, leder mig ut och hela vägen till SÖS. En doktor studerar förfärat finnen i näsan. "Nu lägger jag in dig", säger han bestämt.
Äntligen inlagd, med dropp och allt. Men dagen efter skrivs jag ut, och jag är ute i verkligheten igen, svettig, alltid svettig.
Jag festar vidare, de här åren är som en enda lång gask, eller vad de kallar det, studenterna. Mellan-fester-svettningar, fyllesvettningar, bakfyllesvettningar. Jag svettas, alltså finns jag.
"Du ser ut som en taxichaufför, var har du din bil?" Jag vänder mig om och det är Henrik Berggren, sångaren i Broder Daniel, som frågar. Han flinar lite, inte överlägset, mer släpigt berusat. Vi står på valhallavägen, i snömodden på en trottoar. Klockan närmar sig tre på morgonen. Båda har vi varit på fest på Konstfack en bit bort, jag såg honom där, och nu vill vi hem. Därför möts våra vägar här. "Jag är ingen jävla taxichaufför", väser jag till svar, förorättad. Popstjärnan försöker tillintetgöra mig, och han lyckas.
Eller kanske var hans fråga ärlig, och inte alls hånfull. För vad är det för fel med att se ut som en taxichaufför, en man med ett yrke? Tänk om han kallat mig det jag verkligen är, en svettig dagdrivare.
Det tar timmar att gå hem, klockan är nästan sju på morgonen när jag somnar ensam i min säng, svettig, pank.
De där åren alltså, mycket vedermöda, men vilka fester!
