Huvudvärken som jag vaknat med när gryningen kom smygandes över oss som sov under den bara himlen på stranden hade varit svår, men efter ett dopp mådde jag snart bättre. Vi var ett gäng unga från en kibbutz på utflykt till Tel Aviv, och kvällen innan var det fest här på stranden. Nu sov alla utom jag, utspridda runt den utslocknade lägerelden.
Jag bestämde mig för att ta en promenad, barfota utmed strandkanten.
Det var en ny dag som just börjat ta form, långt hemifrån. Jag var uppsluppen, mosig i huvudet, med hela livet framför mig. Säkert tänkte jag inte just så, att jag var ung och att mitt liv fortfarande låg i sin linda, för där och då fanns endast nuet. Solen steg allt högre upp på himlen, och jag tänkte på de där hemma, nu skulle de se mig. Jag var mitt i någonting här, de var i ingenting.
Och jag tänkte att när jag kommer hem igen, då kommer inget att vara som förr. Inte med mig iallafall, för jag har varit med om saker som de bara kan drömma om. Och det kommer att synas på mig att jag varit ute i världen. Subtila saker, som mitt sätt att se på dem, hur jag tilltalar dem.
Det var en förfinad version av mig som väntade dem. Hyperkultiverad, världsvan.
Men kanske skulle jag ändå göra något konkret som syntes, på kroppen alltså, som att tatuera mig eller...ta hål i örat och sätta en ring där? Ett snabbt ingrepp ju, och inte gör det särskilt ont heller, hade jag hört.
Jag lämnade stranden och sökte mig upp mot staden, och snart var det gjort. En glänsande plupp satt nu i min örsnibb.
Min hemlängtan blev ännu starkare; kunde inte vänta med att visa upp mitt nya jag för de där hemma!
Sen gick jag väl tillbaka till de andra, om det nu var så att vi kamperade där på stranden. När jag tänker efter så är jag inte så övertygad om det. Spela roll liksom. Men jag är nästan helt säker på att det var i Tel Aviv som jag tog hål i örat, och att jag inte var där ensam.
Och jag skulle verkligen ha stor nytta av det hålet åren som följde, med olika örhängen däri som förstärkte min personlighet. Sen slutade jag med det, för decennier sedan, och hålet växte igen.
Trodde jag.
För det var en fredagkväll hemma då vi kom in på det här med hål i örat, och rätt som det var var en silverring framme och stacks in i min örsnibb. Det var så besynnerligt, och rentav upplyftande: för jag blev någon annan. Eller, jag var ju fortfarande jag, men som när jag var yngre med hål i örat: min karaktär breddades, blev rentav särpräglad. Möjligen kände jag mig lite tuff, det tar emot att erkänna, men så var det nog. När den suttit där några dagar frågade jag min fru vad hon egentligen tyckte om det, vem hon såg. Hon svarade: "Jag ser en typ av man som jag inte känner."
Jag tog bort det.
För det där öronsmycket lurar ingen. Inte längre.
