Men de är inte bara två hamstrar, de är även två karaktärer. Kakan, den rastlösa, spinkiga, som fladdrar runt. Molly, den sävliga, lite rundnätta, som tycks bära på ett inre lugn. Båda är de personligheter, inte bara vilka hamstrar som helst. De är en självklar del av familjen, Kakan och Molly.
Det kan göra mig förvirrad, liksom känslomässigt desorienterad, att jag har denna förbindelse till dessa två gnagare. Tänker på den där råttan som låg död på trottoaren på vägen till barnens skola. I flera dagar låg den där till allmän beskådan, blodig och trasig med blottade tänder. Vi som passerade, inte kände vi sorg över ett förlorat liv, inte förfasades vi över att den bara låg där, dag efter dag. Det var bara en namnlös råtta, ett skadedjur som säkert förtjänat sitt öde.
För en tid sedan började Kakan bete sig avvikande. Plötsligt vill hon bara sova, dag som natt. Först tyckte vi det var mysigt att titta på henne när hon låg hopkrupen som en liten hårig boll, eftersom hon plötsligt sov helt synligt. Men snart började en oro sprida sig i familjen. Varför är hon så trött?
"Förut hörde jag alltid Kakan hålla på i sin bur när jag skulle sova" , viskar sonen när vi ligger i mörkret i hans rum. "Det gör jag inte längre." Vi lyssnar till tystnaden från Kakans bur och jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Endast små krafsande ljud hörs från Mollys bur. "Kanske börjar hon bli gammal?", viskar jag sedan, lite trevande.
Hon som alltid varit så fylld av liv, ligger hon nu ensam i sin bur och väntar på döden? Hur gammal är egentligen Kakan? Hur länge lever en hamster? Jag räknar och insikten slår hårt mot mig, sprider en iskyla genom kroppen. Tystnaden från buren är outhärdlig.
Jag inser att jag inte står ut med tanken på hamstrarnas åldrande, på att de kommer tas ifrån oss. Min familj måste bestå, alltid. Fast tiden är orubblig och objektiv, den tickar på utan att ta hänsyn till familjebildningar.
Dagar går och Kakan bara sover och sover. Jag börjar så sakteliga förlika mig med tanken på att familjen snart kommer ha sex medlemmar, inte sju.
Men så en dag hör vi bekanta ljud från hennes bur, Kakan är tillbaka! Hon klänger på gallret, vill ut. Sonen plockar upp henne, låter henne springa runt i rummet.
Det var bara en tillfällig svacka, ett falskt alarm. En påminnelse om det lika obegripliga som naturliga.
Nu är allting konstant igen.
