Lördagseftermiddagen var sen och kvällen stod redo när jag cyklade genom radhusområdet där jag bor. Jag var på väg till den lokala servicebutiken för att köpa en cola till min son. Överallt på de små trädgårdarna myllrade det av liv. Våren, när den är så här långt gången, är väl den finaste gåvan. Årstiden som bjuder oss så mycket födelse och liv. Hopp.
Där och då, på min cykel, var lyckan ren och oförställd.
Min skjorta fladdrade i vinden. En fläkt av grillrök slog emot mig, alldeles lätt. Doften av grillat kött en ljummen kväll. Så fylld av svunnen, förlorad, tid, att jag inte förmår att på riktigt fånga in och formulera den.
En trygg doft, men också oroande. Det är svårt att kastas tillbaka till sommarkvällarna i barndomen. Till det där rummet som jag för så länge sedan lämnat. Till pappa och mamma, mina syskon, till allt det som jag trodde skulle vara för evigt.
Vid en grill stod en pappa och vände det marinerade köttet. Runt honom sprang barn. Vi vinkade till varandra genom oset.
Samma rum nu som då, samma oändlighet, nya aktörer.
Jag cyklade vidare, hade mitt ärende att tänka på, colan till min son. Jag skakade av mig den plötsliga tillbakablicken, och på vägen hem passerade jag samma grill igen. Men den här gången klamrade jag mig fast i nuet. För det är här jag vill vara, de väntar ju på mig därhemma.
