Det var min tredje dag på Sri Lanka, och jag satt i den brännande solen på stranden. Jag silade den vita, lena sanden genom fingrarna och begrundade min belägenhet. På andra sidan jordklotet hade jag hamnat, utan vare sig en plan eller ett umgänge. Jag var ensam här, övergiven åt mig själv, och jag hade ingen annan att skylla detta på än mig själv. Det var ju jag som bokat resan. Omständigheter därhemma fick mig att tro att jag behövde resa och söka spänning.
Men utlämnad åt mitt eget sällskap, utan en omgivnings bekräftelse, tappade jag bort mig själv.
Jag lyfte blicken mot solen, lät mig bländas. Vilken besynnerlig hetta jag befann mig i, egentligen outhärdlig, men samtidigt paralyserande. Jag kunde inte lämna den, trots att solen nu nådde sin högsta punkt på himlen.
Tidigare på förmiddagen sökte jag svalka i havet, men det var dessvärre en traumatiserande upplevelse. Vågorna som vällde in hade först varit härliga och lekfulla, men snart ändrade de karaktär och vände sig mot mig. Jag hamnade som i en tumlare, kastades runt under vattnet, dunsade i botten, och när jag äntligen fick ordning på mig själv upptäckte jag att jag inte hade mina badbyxor på mig. Jag tittade upp mot stranden, på människorna som var där, och jag förstod att jag inte hade det i mig att vandra förbi dem oberörd av min nakenhet. Det var kvalfyllda minuter; jag förstod mindre än någonsin vem jag var, naken så långt hemifrån. Men så kom de plötsligt flytande mot mig, mina badbyxor, och jag kunde ta mig upp på stranden igen.
Och här satt jag nu, apatisk, på gränsen till förlamad. Strandsäljare sökte min uppmärksamhet, men jag viftade slappt bort dem så artigt jag förmådde. Det var vulgärt: jag, en ensam resenär försjunken i mörka grubblerier och själslig vånda, och så de som slet för sin överlevnad, hur jag avfärdade dem.
Min näsa var domnad, men också pulserande, och jag rörde vid den med mitt finger som färgades röd. Var jag så bränd att huden fläkts upp? Det hade jag aldrig varit med om tidigare, att solen orsakat blödande sår.
Jag lade mig ner, och snart dåsade jag till, drev iväg till andra platser. Men inte länge, för plötsligt vaknade jag av att någon stod alldeles nära och betraktade mig. En lång och smal man, med hår ända ner höfterna, klädd i ett enkelt skynke som fladdrade i vinden. Han tittade på mig bekymrat och mumlade något på lankesiska. Han höll i något, det var en slags växt med tjocka blad med taggar utmed sidorna. Jag började med mitt avvisande viftande igen, tvingade fram ett yrvaket försök till leende.
Men mannen ville inte gå, han ville inte lämna mig utan att ens försöka lindra mina besvär. Han knäckte ett av bladen och pressade ut en gel-liknande massa som han varsamt applicerade på min sargade näsa. Jag var ställd inför hans rättframhet, och handlingen var över innan jag hann protestera. Därefter studerade han sitt ingrepp och log. Sedan gick han.
Näsan kyldes ner av den gröna gelén, jag likaså. Det där var ingen illasinnad handling från mannens sida; bara en god gärning.
Människor vill väl, de allra flesta av oss, här och överallt. Han såg mig, alltså fanns jag, även på denna plats.
