Kräksjukan har attackerat min familj upprepande gånger den senaste tiden. Den har slagit till, hårt och skoningslöst, för att sedan ebba ut. Men så har den återvänt, lömskt har den kommit smygande igen när vi trodde vi var fria. Jag själv har skonats varje gång, men runtomkring har de fallit, en efter en. Och jag har funnits där för dem, sprungit mellan rummen med hinken, dag som natt. Dygn som smält ihop till en enda sörja, jag har vandrat igenom dem, till synes opåverkad.
Men deras vedermödor har också berört mig, djupt.
Som när min son ännu en gång vomerade i hinken, och jag satt bredvid honom på sängkanten, och han tittade upp på mig och sade:
”Jag är ledsen pappa, att du ska behöva se det här.”
