Morgonmötena på mitt postkontor har blivit en besvärlighet för mig. Förr i tiden betydde de bara en stunds avbrott i arbetet, ett tillfälle att sväva iväg något, men nu vet man aldrig vad som väntar. Varje gång arbetsledaren kallar på oss att samlas vid den stora whiteboarden far en olust genom mig. Och när jag står där och lyssnar kan jag inte slå ifrån mig tanken på att det hela är ett experiment, att alla vi brevbärare är försökskaniner utan att vi vet om det.
Eller handlar det här om endast mig? För alla andra tycks så obrydda av det som sägs, som att det egentligen inte berör dem.
Tänk om det är så, att dessa möten iscensätts enbart för för att utmana mig? Att syftet är att följa en människas växande paranoia, hur den mynnar ut i ren galenskap. Känner redan hur min verklighetsuppfattning börjat svaja.
Det började med körkortshotet. Snart skulle vår tid vara kommen, vi som inte hade kortet. Var och varannat möte ältades det, och till slut stängde jag av. För jag tänkte inte ta körkort, det bestämde jag redan som artonåring. Och tiden gick, men inte är jag någon annanstans än just här. Jag delar fortfarande ut post.
Sedan var det semestern det skulle mässas om, att den inte var lika självklar längre. Det var så rörigt, för jag förstod inte riktigt vad de menade; det enda jag uppfattade var att de petade på det jag håller allra mest kärt: nämligen min lediga tid med familjen.
Jag hamnade i obalans, blev orolig och nervös. Efter några veckor klingade min ängslan av, och jag hittade tillbaka till min vanliga lunk. Det där ordnar sig, så sa alla omkring mig.
Körkortet, semestern, jag förpassade dessa hot långt in i mitt inre, lät dem mola vagt därinne. Ett bedrägligt lugn infann sig.
Och så hände det igen, på morgonmötet för några dagar sedan. Nu handlade det om den fordonskontroll som alla brevbärare ålagts att göra varje morgon, inte bara av bilar utan även cyklar. En lista med namnen på de som misslyckats hade satts upp på whiteboarden, och jag förstod omedelbart att mitt skulle vara ett av dem. För jag hade ju helt glömt denna nya rutin.
Upplevelsen av att stå där och inse detta var rent drömsk; återigen befann jag mig i en laboration, och min kropp hade överlämnats till forskningen om det mänskliga psyket.
Efter mötet gick jag fram till listan för att titta, trots att jag visste, och där stod mitt namn tillsammans med några andra. Det var en sorglig lista. Och om man hamnade på den igen väntade en erinran. Människans förakt för svaghet framträdde så tydligt i den där samlingen med namn, hur man bestraffar hellre än att erbjuda incitament.
Runtomkring mig stod ett par arbetsledare samt även kontorets chef. Jag vände mig mot dem för att förklara mig; varför jag var en av dessa utpekade stackare. Jag var forskningsobjektet vars reaktion nu skulle studeras. De såg på mig, förebrående och samtidigt nyfiket.
Jag var så hopplöst defensiv i min retorik. Kallade listan för ett nazistiskt grepp, skyllde på att jag bara var en människa - tillbaka fick jag antydningar om att min begåvningsnivå nog låg under snittet, att jag möjligen rentav var senildement. Jargongen var rå men hjärtlig, som alltid, men den här gången med en kraftig lutning åt det råa.
Scenen var patetisk, hur jag kämpade för min heder, men säkert också mycket intressant ur ett forskningsperspektiv.
Ute på turen tittade jag mig över axeln, jag var hispig och jagad. Körkortet, semestern, fordonskontrollen, erinran, demens. De är ute efter mig, snart är de ikapp.
Några dagar passerade, kalla, vindpinade. Jag var domnad, uppgiven.
Så idag. Ännu ett morgonmöte, denna gång med chefen vid sidan av arbetsledaren. Han informerar oss om att vi måste visa upp giltiga pass för att påvisa att vi är svenska medborgare. Han kan inte låta bli att le när han säger det; det är ju så märkligt. Själv är jag inte säker på om det hela bara utspelar sig i mitt huvud, att jag nu börjat höra saker som inte sägs. Men bland brevbärarna omkring mig hörs spridda fniss och skratt, kanske är det här inte riktat bara mot mig. Lättat börjar även jag fnittra lite lätt. Jag är inte ensam i det här.
Chefen fortsätter, och när han berättar att han faktiskt kan hamna i fängelse om vi inte gör det här, då skrattar jag rätt ut.
För den är ju så komisk, bilden som dyker upp: vår stackars chef i randiga kläder bakom lås och bom.
Snart skrattar vi alla. Och skrattet må vara något förvridet, men ändå: vi skrattar 
