Hundens och mitt förhållande till varandra är så skört, och det är påfrestande för oss båda. Jag ser det i hans ögon, och han i mina; en sorg över att aldrig riktigt nå fram till allt det vackra som förbehållslös kärlek är. Alltid är det något som kommer i vägen. Och det är inte bara det där förbannade skällandet.
Häromdagen fick jag till exempel höra av hans matte, alltså min fru, att han betett sig ytterst olämpligt inne i en hundrastgård. Hur han hoppat på en liten valp där, och börjat stöta med underlivet mot henne bakifrån. Att ge utlopp för sina drifter på det viset, utan något som helst samtycke, är ju fullständigt oacceptabelt och något jag starkt tar avstånd ifrån. Återigen pulveriserades den värme jag börjat känna inför honom.
Men så idag hörde jag om en annan hund, nån slags jakthund, som äter sin egen avföring. Tydligen gör han så för inte lämna spår efter sig. Trist instinkt ändå, men uppenbarligen extremt viktig för det stackars djuret.
Så gör inte vår hund och det älskar jag honom för.
Kanske handlar det om det, att sänka kraven, att vara tacksam för att han åtminstone inte beter sig så, prisa honom för det. Varför komplicera allt hela tiden?
