På en läroanstalt placerad mitt inne i staden, ett stenkast från fängelset, var jag en gång i tiden elev på ekonomisk linje. Jag hade nått fram till den andra årskursens andra termin, det var januari, och framför mig låg ett halvår som skulle komma att besegla mitt gymnasiala öde och även prägla mitt liv, min person, framöver. Det var ett kritiskt kapitel denna den tredje terminen på gymnasieskolan - i vilken riktning skulle mitt engagemang vandra: fortsätta nedåt, eller skulle jag rycka upp mig? Jag tänker mycket på detta halvår i mitt liv, på hur avgörande det faktiskt var. Med facit i hand kan jag förvisso konstatera att livet ju tar en fram lite som det vill; oftast är det slumpen, inte någon överlagd strategi, som tar en dit man är. Även här, på gymnasiets ekonomiska linje, var det slumpen som styrde, inte bara min egen oförmåga.
Jag förstod det inte då - som att man inte begriper att man är en del av ett historiskt skede när man befinner sig mitt i det - att den gymnasiala utbildningen utgör grund för ens kommande förehavanden i livet, åtminstone de som berör fortsatt utbildning och karriär. Mina insatser här hade betydelse - på riktigt.
Samtidigt som jag inte ägde mina egna tankar - de flög ju runt utan vare sig riktning eller mål - så förväntades jag förstå inte bara vikten av utbildning, utan också det som sades av undervisarna framme vid svarta tavlan. De talade om företagsekonomi, om matematisk logik; formler som var självklara i sin logik, oantastliga i sin absoluta sanning.
Jag hade kämpat på, men mina insatser under de föregående treminerna var ändå att betrakta som ytterst mediokra. Jag låg och balanserade på godkänt, oftast strax under; det var svårt för mig här, på denna utbildning som jag besynnerligt nog hade sökt mig till. Eller, så besynnerligt var det kanske inte, min bror hade ju gått ekonomisk linje, säkert var det därför jag ansåg att också jag måste gå på den.
Jag hade samma klassföreståndare som han, men då min bror var en mycket uppskattad elev var jag själv hans luddiga lillebror, inte alls samma mönsterelev. Från början hade klassläraren haft höga förväntningar på mig, jag såg det tydligt i hans ögon när han såg på mig; hur förtjusningen successivt liksom falnade i blicken, byttes ut mot besvikelse. För jag var ju inte som han, jag var något annat.
Klassföreståndaren bar alltid manchesterbyxor och flanellskjorta, kroppen skvallrade om en sund och aktiv livsstil, ansiktet om kunnighet. Han var en man som uppskattade elever som han kunde spegla sig i, i vars ansikten han såg sin egen ungdom. Min bror hade säkert levt upp till det idealet, själv var jag inte ens i närheten.
Läraren såg på mig med hela den samlade vuxenvärldens missnöjda blick. Den förföljer mig än idag, den där blicken, för den var så komplex i sin dualism, helt omöjlig att skaka av sig. Faktiskt är det så, att hela hans person fortfarande jagar mig, hur han pratade och skrattade med sina favoritelever, oftast storväxta sportintresserade killar, och hur jag aldrig kunde få tillgång till den gemenskapen. Jag uttalar hans namn då och då, muttrar det för mig själv under sämre dagar.
Januarivindarna svepte över skolgården när jag gick mot byggnaden med alla dessa rum, all denna kunskap som förmedlades därinne. Jag stannade upp och betraktade den, blicken vandrade mellan fönstren; det som pågick därinnanför var obegripligt för mig. Om jag bara kunde få ordning på mitt fokus; lyssna på det som sades, läsa det som skulle läsas, räkna det som skulle räknas. Idag kunde det kanske vända, tänk om jag från och med nu förmådde skingra tankarna på det där andra, och istället rikta dem mot de faktiska uppgifter jag stod inför. Ny termin - ny attityd!
Jag satte mig vid bänken och öppnade min attachéväska, plockade upp papper och penna, nu skulle jag verkligen lyssna! Det var lika hopplöst ointressant som vanligt, diagram och siffror, men inte borde det vara helt omöjligt att tillgodogöra sig. Jag antecknade noggrant, ställde till och med nån relevant fråga, och noterade jag inte en skiftning i klasslärarens ögon, hur de liksom antog en mer optimistisk utstrålning? Kanske hade han inte gett upp hoppet om mig ändå.
Dagen fortsatte i samma anda, jag hade ryckt upp mig, brutit mig loss, för det handlade ju bara om det: att bestämma sig. Att inte sjunka ihop i sin storebrors skugga, att tro på sig själv.
På vägen hem den dagen, vårterminens första, kände jag en försiktig tillförsikt. Om jag klamrade mig fast vid denna inställning så kanske det skulle bära vägen. En dag i sänder, den här dagen var bra.
Det enda smolket i bägaren var de vaga signaler som skickades från halsen, en antydan, men sånt kommer ju och går så här års, lite lätt krasslig bara. Om jag bara fick lägga mig en stund när jag kommit hem så skulle det nog kännas bättre sen.
Två timmar senare vaknade jag med ett ryck. Det ropades nerifrån köket att maten var klar, rösterna var förvrängda, avlägsna. Jag var febrig och halsen dunkade av smärta. Försökte svara men det gick inte. Jag var sjuk, sjukare än någonsin; det gick liksom inte att förstå detta. Febern steg, närmade sig kokpunkten, och inte bara halsen bultade, också armhålorna och ljumskarna värkte infernaliskt.
Var detta pesten? Nej, det skulle visa sig att jag drabbats av körtelfeber, det var en gåva från självaste Satan. Han hade väl uppmärksammat mitt tillfälliga avancemang i klassrummet och bestämt sig för att markera med kraft. Sjukdomen var helvetet, jag levde i dess grepp i en oändlighet, kunde knappt äta, till och med att andas var svårt. Även talet togs ifrån mig, jag grymtade som ett djur, en döende gris. Dagar blev till veckor.
Det var fortfarande vinter när jag lämnade sjuksängen och styrde stegen mot skolan igen, en mild variant, småspik i luften. Jag stapplade fram, försvagad i sviterna av den stora sjukdomen. Skulle jag någonsin komma ikapp, hitta tillbaka till den där attityden som jag så hastigt hade anat?
Jag slog mig ner vid bänken igen, såg mig omkring. Mina klasskamrater satt där de brukade, klassföreståndaren stod på sin vanliga plats därframme. Hans sätt att se på nu mig var, inte föraktfullt, hellre avmätt ömkande.
Krumelurerna som tog form på svarta tavlan var än mer komplicerade nu, såklart de var efter alla dessa veckor. Men den där lilla gnistan av revanschlusta, den som jag erfarit just innan jag blev så sjuk, sprakade fortfarande vagt inom mig. Återigen: koncentration, fokus, jävlar anamma!
Dagar gick, och steg för steg började jag komma ifatt. Ännu en gång tyckte jag mig se en skiftning i klasslärarens blick, tyckte mig nästan se en beundran där?
Mot slutet av veckan var det dags för idrottslektion, inomhusfotboll i sporthallen. Jag var faktiskt entusiastisk inför detta, skulle bli skönt att få röra på sig efter så lång tid av sängliggande. Kanske kunde jag visa fotbollskillarna att jag också var en kraft att räkna med?
Överallt på planen var jag, ville ta ut mig fullständigt. Idrottsläraren hojtade förtjust, det här var en ny sida av mig! Men ger man sig in i leken så far man leken tåla, är det inte så man säger? Hursomhelst så sträcktes ett ben ut och jag låg plötsligt på golvet och vred mig av smärta. Mitt högra nyckelben var brutet, det gjorde så ont att jag inte visste vart jag skulle ta vägen.
Men jag hamnade till slut på en vårdcentral där min arm placerades hängandes mot en gasbinda. Det var över nu; jag kunde varken sitta eller stå, sova eller vara vaken, smärtan var mitt allt, den överskuggade både skola och fritid. Ingen väg tillbaka nu.
Därför tog jag aldrig studenten. Synd på ett sätt, men framförallt bra: annars hade jag ju inte befunnit mig exakt där jag är nu.
Så långt bort ifrån företagsekonomi och absoluta formler som det bara går.
