Häromnatten reds jag av en mardröm. En sån där abstrakt, som är uppfattbar endast med tanken. Men där, i mitt medvetande, var den desto mer gripbar: skräcken var konkret. Den slet i mig därunder täcket, i min kropp som inte kunde vara på en tryggare plats: i sängen omgiven av min familj. Jag sprang ifrån något, inte någon, i ett stadsmörker på regnvåta gator, men jag visste att det var förgäves. Det som jagade mig var något som inga ord förmår att beskriva, en oformlig massa som innehöll all världens fasa.
Snart var det ikapp mig, och jag började utsöta ljud, små ljusa stönanden lämnade min mun och drog mig upp ur sömnen och ondskan som flåsade mig i nacken. Jag satte mig upp, helt tvärt, med mina kvidanden fortfarande svävandes i mörkret. Min fru vaknade också av mitt jämmer och viskade att jag måste ha drömt en mardröm och jag viskade tillbaka att ja så är det, men jag gjorde det nästan avfärdande, som för att tona ner situationen. För det var något med min röst: Jag visste inte att den rymde denna tonart, så späd i sitt vädjande, så avskalad och ren, och det var nästan genant för mig.
Det är alltså så jag låter när jag står inför det becksvarta som bubblar därunder.
Som barn angreps jag ofta av en annan mardröm, särskilt när jag var drabbad av hög feber. Då kunde det hända att det hann ifatt mig, att jag stod rakt framför det, och det var cirklar, en oändlighet av cirklar, som bländande mig samtidigt som det sög in mig.
Därinne väntade ensamhetens evighet, och jag förstår idag att det var Döden jag stod inför, alltså den variant som kan tänkas vara ett medvetet tillstånd, parallellt pågående med det levande.
Eller inte, glöm det här svamlet, bara drömmar ju.
