Hunden, det finns ändå stunder då jag kan uppskatta hans närvaro i min tillvaro. På landet förra veckan till exempel, när vi satt i varsin fåtölj framför brasan, jag med en folköl och han med ett grisöra (eller om det var en kolunga, minns inte riktigt). Det var en fin stund, jag inte bara accepterade den - jag kunde till och med vila i den, och inte känna att jag hellre skulle vilja vara på en plats där hundar inte är tillåtna, en värld där hunden inte är människans bästa vän, utan bara ett djur bland andra, vild i skogen bland de sina.
Innan vi hamnade framför brasan var vi ute i skogen, han och jag. Det var också en tolererbar upplevelse. Hunden tittade upp på mig då och då, våra blickar möttes och hans tillgivenhet smittade av sig på mig; en värme fyllde mig i novemberskymningen. Det var vi två i den stora mörka skogen. Vi gick och gick tills inga stigar längre fanns. Plötsligt insåg jag att vi gått vilse. En oro närmade sig, jag ansträngde mig för att betvinga den, och djuret vid min sida måste ha snappat upp min humörsvängning. Han tog över kommandot: att ta sig hem var nu hans ansvar, inte husses. Resolut förde han oss hemåt innan mörkret hann omsluta oss helt.
Det har jag lärt mig om vår hund: hem hittar han alltid. Han vill hem, han vill vara tillsammans. Det är ju älskvärt.
Jag tänkte på det där framför brasan, att hans roll i familjen är självklar. Att jag varit en idiot som tvivlat.
Men nu, just nu, är jag förtvivlad igen. Hans skall ekar mellan väggarna, tonlösa och hårda. Jag åldras tre år för varje sådant skall.
Han är fortfarande valp säger dom, det går över. Det ska nog bli hund av honom. Hoppas bara jag är med då. De där skallen alltså.
