Arbetet som brevbärare innehåller en rad moment, varav själva utdelningen är en. Det är egentligen ett ganska varierat yrke om man ser på hur dagen gestaltar sig, och dessutom jobbar man ju både inom- och utomhus. Problemet är bara att dagarna är identiska, endast mängden post skiljer dem åt. Och vädret naturligtvis, vissa dagar är det fint, andra inte.
Men nog om det nu, det är som det är med det där. Ett jobb, dagarna ser likadana ut, inget nytt. Det är kunderna jag vill prata om den här gången, de som bor innanför brevinkasten. Jag möter dem ibland, och jag har börjat tröttna. För om arbetsuppgifterna är upprepande så är det ingenting mot kundernas beteende här på Östermalm. Det kan såklart också förekomma givande möten, och allra oftast så lägger de inte ens märke till mig, men det är ändå fyra scenarier som ständigt återkommer, nämligen dessa:
1) Den äldre kvinnan eller mannen som undrar om jag kommer med några kärleksbrev. Jag står alltid svarslös inför frågan, trots att jag fått den tusentals gånger genom åren. Det är något med fantasilösheten i kombination med en sorg som gör mig illa berörd. Tänker ibland att jag borde formulera ett standardsvar, men jag kommer inte på något. Jag har även frågat kollegor vad de säger, men de är lika ställda som jag.
2) Den äldre kvinnan eller mannen som inte vill få några räkningar av mig. Jag vet att det sägs lite på skämt, men det är som att mitt ärende är oönskat av dem. Det är lika vanligt som frågan om kärleksbrev, men här har jag faktiskt lyckats värka fram ett standardsvar. Jag svarar "Jag vet inte riktigt".
3) Den äldre kvinnan eller mannen som ute på gatan ber mig se efter om de har någon post idag. De ser knappt på mig, eller på den stora mängd brev och paket som står staplad på min högerarm, de vill bara veta. Jag börjar bläddra bland försändelserna med illa dold irritation. Dyrbar tid rinner iväg. Så hittar jag ett brev, kunden tittar på det ett tag, säger sedan: "Vet du, dela ut det där istället."
Jag borde verkligen bestämma mig för ett förhållningssätt inför detta oskick, men jag orkar inte komma på något, jag är för trött.
4) Den äldre kvinnan eller mannen som ställer sig och betraktar mig när jag arbetar vid fastighetsbox, i väntan på sin post. Det är mycket svårt att arbeta under sådan omständighet, det liksom kryper i hela kroppen då, river och sliter. Jag börjar uppträda besynnerligt vid boxen, arbeta ryckigt och samtidigt långsamt, för att sedan stanna till, som fast i en tanke, outhärdligt länge. Kunden står kvar, tålmodigt, och situationen utvecklar sig till en uthållighetstävling.
