Spelaren

Ända sedan den där kvällen utanför folkets park, den första helgen i sjuan, hade jag vetat. Då jag såg de rödsprängda ögonen hos jämnåriga i gatlyktans sken, när jag insåg att barndomen oåterkalleligt skulle ersättas. Men jag ville inte då. Jag slog bort blicken från ögonen, åkte hem. 

   Någonting var satt i rörelse, och det skulle förr eller senare hinna ikapp mig. 

En måndag talades det mycket om en pojke i klassen, han hade varit så drucken på lördagen att han närapå förgiftats av allt brännvin han hällt i sig. Tydligen hade han blivit hämtad av ambulans och körd till sjukhuset där han fortfarande befann sig. 

   Som jag  avundades honom detta. Kanske inte det obehag som det måste ha inneburit, men hur han när han återvände skulle hälsas som en hjälte. Jag tittade på den tomma bänken. Snart satt han där igen, för alltid förändrad. Det var en kraftfull markering, han hade tagit steget fullt ut och sällat sig till de andra.
   Även du, hade jag tänkt. För det förvånade mig, han var så timid ju, så försiktig liksom. Nu var det inte många kvar, bara jag och några få andra.

   

Jag hade hört deras historier på måndagsmorgnarna så länge nu, om all den galenskap som utspelat sig på helgen, men själv hade jag haft så svårt att förstå hur jag skulle kunna bli en del av den. Det började bli outhärdligt, att stå utanför.

Snart var nian över. Ännu hade jag inte tagit steget. Runt omkring mig anslöt de sig, en efter en. Såg dom vingla fram på gatan utanför mitt fönster, betraktade på avstånd hur de rumlade runt på gräset i varandras armar. De var berusade och förlösta. Överallt var de nu, de levande. Och kvar stod jag.

   Ibland hände det att det visslades och tjoades utanför mitt fönster, och när jag öppnade och tittade ut så stod där nån nyligen ansluten med en starkvinsfaska skymtandes i jackfickan. Häng med du med, sa han. Men jag blev bara illa berörd av flaskan, hur den hade berövat mig ännu en lekkamrat. Jag stängde fönstret, återgick till mitt.

Så kom då festen, den allra sista innan sommarlovet. Uppe på vinden hos en klasskamrat skulle den äga rum, och jag insåg att detta var min sista chans, att jag inte hade något val: jag var tvungen att lämna mitt rum och masa mig dit.


Jag ligger precis stilla under täcket. Mörkret är kompakt här, och andningen något obekväm. Men på det hela taget är det ändå en bra plats att befinna sig på just nu. Hör hur festen far fram runtomkring. Okontrollerade röster, vissa ljusa, andra mörkare, och musiken från stereon som ständigt höjs och sänks. Det är ett öronbedövande ståhej som pågår och jag är placerad mitt i det, men har ändå lyckats hitta mig en väg ut ur det. Vet inte hur länge jag legat här nu, och jag har inga planer på att lämna sängen än på länge. Tänker att jag ligger här tills festen är över och alla gått hem. Då kan jag stiga upp och åka hem. Och i skolan på måndag ska snart alla veta, ryktet kommer att sprida sig som en löpeld. Berättelsen om mig på fest, hur jag lyckades få i mig så mycket att jag till slut hade somnat. 

Det pirrar till, äntligen har jag lyckats. För det var ju ingen som såg att jag bara satte läpparna mot auroraflaskan utan att dricka när den bjöds mig. Däremot ser de mig nu, hur jag ligger här utslagen. 

   Bredvid mig ligger en annan pojke, också han alldeles orörlig. Han hade också haft auroran mot sin mun och sedan hamnat här strax efter mig. Hans andhämtning i mörkret är tilltvingat tung, och ibland stönar han till. Det gör jag med, vi spelar samma spel han och jag.

Timmar går och jag njuter av att höra hur de talar om mig och min belägenhet. Kan knappt vänta tills det blir måndag.

Det är en framgång svår att ta in, den största så här långt i livet.

Teaterdrömmar

Det var nittiotal i Stockholm, och jag var en av fyra medlemmar i en nystartad teatergrupp. Det var jag ofta på den tiden, hoppade alltid på de projekt som kom i min väg. Identiteten jag ville skapa, den som teaterman, lämnade mig inget val. Jag skummade genom obegripliga manus och tackade ja på stående fot.
 
Den här gången hade jag suttit på Götgatan och ätit en tiokronors-falafel när killen jag var vagt bekant med kommit gåendes med ett pjäsmanus under armen. Det var som en uppenbarelse, en skänk från ovan, att just han kom promenerandes precis där jag satt, så därför tvekade jag inte att nappa på hans erbjudande om en roll i en pjäs som han själv hade skrivit och nu hade med sig. Kul, sa han, och jag tog emot manuset med hummusglansiga händer. Han berättade vidare att de andra tre rollerna redan var tillsatta, en skulle han själv spela, och de andra två hade han gett till två tjejer han kände. Regissör hade han också ordnat med, nämligen han själv. Och naturligtvis fanns där även en lokal där vi kunde repetera pjäsen: i källaren i hyreshuset som han bodde i fanns ett litet rum som hyresgästerna kunde boka, där skulle vi arbeta.
   Pengar skulle trilla in längre fram, i takt med att pjäsen började spelas och dra in biljettintäkter.
   Vi bestämde att vi skulle ses och börja arbeta redan i helgen, och varför inte lite lättsamt med middag och textläsning i hans lägenhet. Utmärkt, sa jag, och vi skildes åt. Jag gick hem, för tillfället bodde jag tillsammans med en kompis i hans etta, hade en madrass på hans golv. Jag la mig på den och det kändes lite bättre nu än när jag gick upp i morse. Återigen hade jag iklätt mig skådespelarens identitet. Manuset hade jag lagt på hatthyllan. Läser det sen, tänkte jag och eftermiddagssov.

Dagar flöt fram, och när lördagen kom samlades vi som bestämt i hans lägenhet. Nu var hela den nybildade teatergruppen samlad, och det dukades fram hämtpizza och rödvin. De två tjejerna var liksom jag också ytligt bekanta med manusförfattaren och tillsammans åt och drack vi samtidigt som vi bekantade oss med texten och varandra.
   Vi beställde taxi sen och åkte ner på stan, spreds ut i natten. Vi var teatermänniskor på barerna, konstnärer på drift i livet. Här hörde jag hemma, och tillsammans firade vi konsten.

Det var en bra fest. Men manuset som vi läste till pizzan och vinet, det var uselt. Jag visste det redan innan vi läste, eftersom man kan inte bara skriva en pjäs, det är det väldigt få som kan. Pjäsen som han skrivit var obegriplig från första stavelse till sista.

Men det spelade ingen roll, det som räknades var illusionen. Vi var en teatergrupp, vi repeterade, alltså var vi skådespelare. Och det var inte första gången jag hade att hantera ett eländigt manus, det var bara att traggla på. Replikerna var ofta genanta att uttala och det tyckte vi alla, även författaren tycktes bekymrad emellanåt. Oftast var lokalen i källaren upptagen så vi fick lov att arbeta med vår föreställning uppe i den lilla lägenheten, bland tomflaskor och smutstvätt.
   En del scener var mycket fysiska, med kyssar och smek, och jag minns hur problematiskt jag tyckte det var att arbeta med dem. Själva arbetsplatsen, alltså hans lägenhet, gjorde dem så påträngande liksom.

Men jag svalde all förnedring, accepterade all tid som vaskades bort. För jag ville leva i bubblan, i föreställningen om mig själv som artist. Man jobbade på tills det inte längre var möjligt; framtill undermåligheten blev alltför outhärdlig. Och då upplöstes gruppen, människorna frigjorde sig, för det var väl aldrig så att vi ville ställa oss inför folk med detta. Kvar stod initiativtagaren - personen med en vision, en dröm, en berättelse -  tillintetgjord. Aldrig mer skulle vi ses. Sådant var upplägget, och så skulle det bli även denna gång såklart. Det var så jag tog mig fram på den tiden.
   Arbetet fortskred. Periodvis träffades vi ofta, nästan på daglig basis, men det kostade på; nån blev sjuk, nån annan behövde vara för sig själv ett tag. Det var så förgörande.

Några månader gick och läget blev alltmer förtvivlat. Det var dags nu, tiden var kommen.

Jag och de andra två hade pratat oss samman om att vi ville avsluta detta, att vi inte trodde på pjäsen längre. Nu skulle vi bara framföra det och han skulle bli sårad, men det var så det var, vi pallade inte längre. Ren rutin, det här var inget nytt. Ytterligare en teatergrupps uppgång och fall.

Det är bara just denna ensembles undergång och upplösning som fortfarande skaver i mig. 

Han mötte oss på ett café, det var söndag, och jag tror faktiskt inte att han hade en aning om vad vi ville prata om. Som han såg det var det ett pågående arbete; hans pjäs skulle sättas upp, vägen dit är såklart svår och mödosam, men så måste det vara: det är bara den konstnärliga processen.

Han anlände något efter oss andra, och jag såg direkt att det var en bruten man som beställde sitt kaffe och sedan satte sig hos oss. Han hade en scarf runt halsen och ögonen var rödsprängda, inte som av baksmälla, utan som att han gråtit sig genom natten.
   Vi kom av oss helt, vad var det som hade hänt?

Så berättade han. Om hur han kvällen innan precis utanför sin egen port blivit omringad av tio män, hotfullt väsande skuggor i natten. De hade fört honom med sig, en av dem med en kniv pressad mot hans hals. Och de gick med honom, samtidigt som de hotade och skymfade honom, både fysiskt och verbalt. Genom flera kvarter gick de, och han var hela tiden säker på att han skulle dö, för kniven trycktes hårdare och hårdare mot hans hals.
   Plötsligt var de framme vid en bankomat, och när de tvingat ur honom koden och tömt hans konto på de få hundralappar som fanns där, försvann de helt tvärt, skingrades i mörkret.
   Kvar stod han. Han kände mot halsen, små droppar av varmt blod värmde hans skräckfrusna fingrar. Sen hade han gått hem.

Och nu satt han här, kanske ändå tacksam över att han åtminstone hade oss och det sammanhang som vi tillsammans delade. Han lättade på scarfen och blottade det röda streck som kniven hade lämnat efter sig.

Det var så fasansfullt, det han berättade för oss. Men vad kunde vi säga, hur skulle vi kunna lindra den smärta som var hans. Fanns det någonting vi hade kunnat göra för att skingra det mörker han bar?

Säkert. Men vi var så unga då, hade oss själva att tänka på, vår framtid. Och vi ville vidare nu.

Därför hade vi inget annat val än att berätta vad vi kände med pjäsen, med hans text, med arbetet som var så förgörande. Naturligtvis var hans upplevelse från kvällen innan besvärlig, men den ändrade ingenting. Han hade ju fortfarande skrivit ett bristfälligt, rentav bedrövligt, manus.

Han nickade bara tyst, tog in det vi uttryckte. Sen var det över. Han tog sitt manus, för det hade han alltid med sig, och lämnade cafét. Vi andra skildes kort därefter åt.

Ännu en dröm om något storslaget hade gått i kras, ännu en människa hade tillintetgjorts.

Jag tänker ofta på det där röda strecket på hans hals och på hans rödgråtna ögon. Ser dem framför mig mycket tydligt.

Önskar bara att jag hade kunnat gjort det då också.

Pappa på besök

Doften som stöter emot mig när jag går in är densamma som då, som alltid. Lärarnas kaffe, barnens stövlar, gruset på stentrapporna. Jag insuper odören och försöker förhålla mig likgiltig inför den. Det är naturligtvis en omöjlighet. Jag är tillbaka, och det slår mig att jag aldrig varit någon annanstans: det är här jag alltid befunnit mig, aldrig har jag lyckats skaka av mig strukturerna från dessa rum. Jag har varit på så många platser i mitt liv, och jag har vandrat mellan så många varianter av mig själv, men det är här som jag landar i den jag verkligen är. Det är i skolan som essensen av mitt jag framträder. Här skalas alla lager av mig, och jag står ensam kvar. Därför slår skriken i korridorerna mig så skoningslöst, därför klyvs jag itu av skolklockan som ringer in till lektion.

Hoppas det inte syns. Gör mitt bästa för att ikläda mig rollen som avspänd, nyfiken pappa. Men den versionen av mig är så förtvivlat svår att gestalta här. Upplever att mörkret inom mig hela tiden sipprar ut.

Men min egen upplevelse av detta, vem efterfrågar den? Det som genomfar mig här, eller hur jag inser saker om mig själv, är ju ointressant eller rentav betydelselöst. För det här handlar inte om mig, ingenting gör det. Jag är här för att hälsa på min son i skolan, se hur han har det här på dagarna. Kan det inte bara vara så enkelt? Kanske inte.

Han tar min hand och leder mig genom korridoren fram till klassrummet. Mitt grepp är stadigt, hans likaså. Tänk att min son går i samma korridor som jag, att vi är här tillsammans. Ändå känner jag mig så ensam, gör han det också?

En gång i tiden var det bara han och jag. Och när vi upptäckte världen tillsammans var vi aldrig på väg hit. Hur blev det såhär?

Läraren samlar ihop barnen. Hon kastar ett snabbt leende åt mitt håll. Så öppnar hon dörren och släpper in klassen. De har alla sina bestämda platser och jag sätter mig bredvid min son. Han sitter så stilla och så rak i ryggen. Får för mig att han är stolt över mig, att jag sitter där vid hans sida, och så är det nog.
   Jag är stolt över honom, det är jag alltid. Men även ett stråk av skuld drar genom mig där vi sitter och tragglar räkneuppgifter. För han har inte bett om det här, han har inte valt någonting.
   En elev ropar plötsligt okvädningsord rakt ut, en annan skrattar rått. Ett pennskrin slängs i golvet och pennorna sprids åt alla håll. Läraren ingriper, avvärjer vant.
   Hon är så skicklig, läraren, så orädd. Inte alls som jag. Jag skruvar på mig av olust inför aggressionen som pågår alldeles nära. Och min son, tycker han också det är otäckt här i den krassa verkligheten? Isåfall är det min skuld att bära.

Lektionen avslutas, rast tar vid och klassen befinner sig nu på skolgården. Det regnar lätt, men de har kul tillsammans, springer runt och skrattar. En del av mörkret rinner av mig. Jag stoppar händerna i jackfickorna och tänker på min hållning, att den inte är alltför hopsjunken.
   Han är glad på gården, umgås med en klasskompis, och tankarna från klassrummet känns plötsligt avlägsna. Livet är en gåva. Min gåva till honom.

Jag klänger mig fast vid den föreställningen genom nästa lektion och när det är dags för lunch är jag till och med uppsluppen. Skojar lite med barnen där vi står och lägger mat på våra tallrikar, säger något om att alla måste ta broccoli. Jag närmar mig så sakteliga den tolkning av mig själv som jag känner mig allra mest bekväm med.

Plötsligt vräker en pojke ner både mat och mjölk på golvet. Potatisar rullar iväg över matsalsgolvet och mjölken stänker ända på mig, trots att jag står en bit bort. Pojken sparkar omkring sig, och gömmer sig därefter under ett bord. Platsen är på nytt farlig, för mig är den det, trots att verksamheten fortsätter nästintill oberörd av händelsen.
   Min son tycks även han likgiltig, säger att så där brukar han hålla på, och vi sätter oss till bords.
   Maten är god och stämningen likaså. Men jag kommer inte upp igen; skriken, maten på golvet och pojken under bordet, jag får inte ihop det.

Lunchrasten är längre, och mot slutet av den börjar tomheten krypa sig på. Inser att den här dagen är en perfekt regisserad replika av min egen skoltid med sitt ihållande regn och de plötsliga utbrotten i klassrum och matsal.
   Och när lunchrasten är över och vi samlas för idrottslektion, ja då är iscensättningen fulländad. Det är så speciellt att vara tillbaka, som att jag glömt hur jag avskyr omklädningsrum på skolor.
   Rummet är kallt och den vaga svettlukten från äldre elever är cementerad. Atmosfären är  hispig, hetsig. Någon har glömt ta med träningskläder, en annan får akut huvudvärk.

Lektionen skyndas igenom, en gymnastiklärare gormar ut sina instruktioner och barnen springer.

Tillbaka i klassrummet och dagens sista lektion. Den består av att läraren högläser ur en bok. Hon läser fint och en värme sprids i rummet. Det är verkligen avkopplande att bara lyssna eller sväva iväg någon annanstans. Alla elever, dessa små individer, och jag, tillsammans sitter vi här och läraren läser. Regnet slår mot fönstren, avlägsna skrik hörs utifrån. Det är en fin stund.

Den tar jag med mig idag. Om nu någon skulle bry sig.

Min vrå

En gång blev jag så fasansfullt arg på min storebror. Det var fredagseftermiddag, tidig höst. Vi stod vid cyklarna intill huset där vi bodde, hade cyklat hem tillsammans från skolan. Han gick i sjätte klass, jag i tredje. På vägen hem hade stämningen varit god oss emellan, det var den för det mesta, men nu, när vi stod med våra slanglås, vände det plötsligt.
   Han sa någonting, och idag kan jag inte minnas vad. Men vreden som vällde upp inom mig, den har jag inte glömt. Den var så oväntad, så överrumplande, och den krävde sitt utlopp.
   Min bror låste sin cykel och gick över gruset, på väg mot dörren. Jag stod tyst kvar med mitt slanglås. Jag kallade på honom och han vände sig om. Så svingade jag iväg slanglåset mot honom.

Det här är ett av min barndoms mest spelade minnen. Slanglåset som snurrade i sin färd mot min bror, lugnet som genomfor mig precis innan det träffade hans mage. Hur han vek sig av smärta, gällt skrikandes. Scenen var fulländad. Så ren och så tydlig, faktiskt en uppvisning i precision. För som jag minns det stod han långt bort, förstelnad inför slanglåset som så bestämt rörde sig mot honom. Han träffades av det och lugnet lämnade mig, det var så hemskt.

Det var en alldeles perfekt fredag i september. Eftermiddagssolen som fortfarande värmde, friskheten i vinden, helgen som låg framdukad. Detta var den bästa platsen att befinna sig på: att få vara tillsammans med sin storebror hemma en fredag.
   Och nu tog jag sönder alltihop. När jag såg hur han segnade ner, då var allt raserat. Vi som skulle köpa fredagsgodis sen, istället skapade jag en tragedi. Jag sprang förbi honom, in genom dörren och uppför alla trapporna till vinden. Det fanns en vrå där som jag ibland tillbringade tid i, och nu fanns det ingen annan plats för mig. Utrymmet var så litet att det bara var jag i familjen som fick plats där. Härifrån hörde man endast avlägset allt det som pågick i huset; den lilla ytan var en frizon.

Vet inte hur länge jag satt där den där fredagen. Men upplevelsen, den kan jag än idag återkalla. För trots att skammen var ett barns, och sorgen likaså, finns platsen kvar inom mig. Slamret från köket, dörrar som öppnas och stängs, syskon med kompisar som väller in och ut igen. Det är fredag i huset, och jag hör min bror, han pratar i telefon och skrattar. Doften av middag letar sig upp till vinden och in i mitt skrymsle. Mamma ropar på mig, pappa också, tycker att jag faktiskt kan komma ner nu. Men jag förstår inte hur det skulle vara möjligt, hur detta någonsin kommer att bli bra.

Allting är så skört. Lyckan som var min och vår, så lätt jag förintade den. Men att den ändå fortsatte så nära mig, alldeles vid sidan av det mörker jag satt i. De kallade på mig, men jag satt fast här i min oändlighet. I en ficka mellan allt och det som är inget. 

Livet är detta, det vet jag idag. Det sorglösa slamret från ett kök en fredagseftermiddag, de trygga rösterna, och så det där andra som löper parallellt, alltid. 

Klockan närmade sig nio på kvällen, snart skulle servicebutiken stänga. Mamma ropade på mig igen: din bror är inte arg på dig, kom ner nu, han vill köpa fredagsgodis med dig. Och det visste jag ju, han blev aldrig arg på mig, det var inte därför jag satt här.

Jag lämnade min vrå, återvände till livet igen.

Budskap i natten

Jag har en dröm som återkommer med regelbundenhet. Två gånger i månaden drabbas jag av den, och den är lång, sträcker sig över hela natten känns det som. Vissa gånger har den formen av ren mardröm, andra gånger är den bara ett nattligt tidsfördriv. Men oftast gestaltar den sig som en korsning av de två: alltså som en dröm om framgång med kraftig underton av svärta.

Det är en dröm om succé utan sötma, att segra utan att vinna. Och den bär på samma tema som de flesta av de mardrömmar jag skapar i natten. Ledmotivet är alltid att komma för sent, att vara fel man på fel plats. Vara felaktigt placerad, malplacerad i rum och i tid.
   För den är ens ständige följeslagare i livet: tiden. För längesedan hade jag den framför mig, den låg där öppen och redo att fyllas med innehåll, rentav med framgång.
   Men nu är det inte så längre. Därför plågar det mig så, att jag fortfarande drömmer om att jag blir antagen på scenskolan. För drömmen är i realtid. Jag är alltså inte ung och lovande när jag välkomnas in i värmen, jag är gammal; jag är den jag är idag.
  Det är så genant, för jag vill inte vara där. De tittar på mig, mina unga klasskamrater. Medlidsamt betraktar de mig när jag så sent i mitt levnadslopp äntligen når min bekräftelse, mitt genombrott. En av dem, han är alltid med i drömmen, har på sig en sån där väldigt urringad svart t-shirt och vi ska göra scener tillsammans, han och jag, och det är bara en plåga. Han skuttar runt och lever ut och är fri i sitt uttryck, i kontakt med alla sina sinnen, och jag är stel, tom, gammal.
   Ingen begriper vad jag har där att göra, allra minst jag själv. Och detta är den framgång jag alltid trånat efter.

Men att få se sitt namn på den där listan med antagna, det var alltid mitt mål, och där är jag nu.

Fast kanske bär den på ett budskap till mig, drömmen. Imorse, efter ännu en nattlig veva bland scenskoleprov och spänstiga studenter, slog det mig plötsligt. Kanske ville jag aldrig komma in på den där skolan när det begav sig. Kan detta vara drömmens sanna innebörd? Att allt bara är ett sorgesamt missförstånd som jag dragits med?
   Ja! Och insikten om detta har alltid varit planterad i mitt undermedvetna. Två gånger i månaden, år efter år, har det sänt samma budskap och först nu landar det hos mig.

Jag ville aldrig gå på scenskolan. Den platsen var inte för mig.

Och så självklart det ter sig nu, det som jag alltid sett på som ett av mitt livs svåraste stunder, när jag kissade ner mig precis innan sista scenen i sista omgången på Stockholms scenskola. Hur det varma kisset på jeansen så snabbt blev kallt och hur det rörde till allt för mig där jag stod inför juryn. Inte en mening kom i rätt följd, inte ett steg togs i rätt riktning.

Det var ju bara mitt undermedvetna som såg till att jag räddades från den institutionen. På ren instinkt  kissade jag ner mig.

Så ser jag på det från idag.

Kusiner på båt med guide

Jag står lutad mot relingen och söker i vattnet därnere. Har redan sett flera av dem, dessa enorma brännmaneter, men varje gång jag får syn på en ny så är den alltid så mycket större än den förra. Jag kallar på min bror, men han hinner bara se skymten av de röda trådarna. Han återvänder till minglet på fören, men jag blir kvar, det är så skönt att bara stå här nu. Behöver ta en paus ibland, det är så jag fungerar i sociala sammanhang. Även i detta, trots att det är lustfyllt.
   Det är andra gången vi ses, vi kusiner. Tror att vi är runt tjugofem plus ett antal respektive. Tre år har passerat sedan vi samlades senast. Då hade vi tillbringat några ljumna sensommardagar tillsammans i södra Norrland, och jag minns dem med värme, men att jag behövde ta fler pauser den gången.

Vi trivs bra ihop, och jag tänker att det beror på släktskapet, att det skänker en samhörighet. Vi som samlas här är länkade till varandra, det skapar en djupare mening och inte bara ännu ett umgänge som tidsfördriv. Tiden springer ju fram, och jag har mer och mer börjat uppfatta sociala sammankomster som sentimentala avsked. Det är sorgligt - och egentligen är det väl en skev inställning - men jag rår inte över det; för under alla lättsamma skratt tillsammans med goda vänner har den parkerat sig, grämelsen över att allt är på låtsas.
   Men det är inte bara på låtsas. Jag sliter mig från maneterna, ger mig in i samkvämet igen. Det är alldeles fullt av kusiner på det lilla utrymmet längst fram på båten, och min bror och mina systrar är alla engagerade i samtal. Även min mamma är med, hon står tillsammans en kusins man och jag ansluter mig till dem.

 Jag är yngst av oss alla, och det gör mig till något av en spjuver. Det enda som jag tycks få ur mig i samtalen är fånigheter som lockar till skratt. Förvisso en roll jag ofta tar på mig, men ändå: säkert borde jag anstränga mig något mer här. Men jag kör på så här, hittar inte förmågan till annat idag. Ingen verkar bli stött eller illa berörd.

Jag känner mig trygg här, med dessa människor. Det berättade jag för dem igår, på middagen, då alla fick ställa sig upp, en efter en, och berätta lite om sig själv. "Jag känner mig bekväm här med er.", sa jag, och då skrattade de och jag tolkade det som att det var för att jag, liksom alla andra här, är en neurotiker, och att det är därför vi upplever en sådan trevnad tillsammans.
   Det var en så trevlig kväll. Och trots att jag mest tydde mig till mina syskon och min mamma, så lärde jag mig en hel del om dessa släktingar. Om sorg, vedermöda och kamp, men också glädje och framgång. Andra människors liv helt enkelt, och när det gäller kusiner så lyssnar jag lite extra noga.

Fast egentligen borde vi väl inte alls tala med varandra just nu, eftersom att vi faktiskt befinner oss på en guidad tur. Båten glider fram på en kanal och hela tiden maler en röst någonstans ifrån. Är inte riktigt säker på var han är placerad, guiden, men orden kommer uppifrån. Kanske står han vid rodret samtidigt som han producerar denna entoniga massa av ord. Det är ingen som riktigt lyssnar till vad han säger; alla är upptagna med att umgås, och dessutom överröstar vågor och vindar hans högtalarröst. Det är som det är.

Plötsligt hojtar ändå en av kusinerna: "Högre!" upp mot rösten. "Men ni pratar ju med varandra hela tiden, det är därför ni inte hör" svarar han då, med samma monotona tonfall. Sedan fortsätter han, och vi med. Han verkar inte bry sig särskilt mycket huruvida någon lyssnar, han behöver bara få prata.

Båtturen fortskrider, och det är sannerligen en fantastisk dag; solen gassar och vattnet glittrar. Vi glider förbi en småbåtshamn och människorna i båtarna och på bryggorna vinkar till oss och vi vinkar tillbaka. Antagligen är det sommarens sista riktigt varma dag och det ligger något i luften; kanske är det bara enkel tacksamhet över att få finnas till. Tänker på min familj därhemma, att jag åker hem till dem imorgon men att jag är här nu och att det också är fint. Allt står i balans.
   Mamma kallar på oss syskon, hon vill ta en bild. Vi tränger ihop oss och mamma fotograferar. Vi fyra syskon, vi tränger ihop oss med armar om varandra och det är så enkelt; här anar jag inget avsked, inte nu, bara välsignelsen över att få finnas till.

Båten guppar vidare, högtalarrösten tragglar på, och plötsligt är vi tillbaka där vi började. Båtturen är över. Nu väntar egentid innan vi åter ska ses på restaurang. Men först ska vi samlas inne i båten, upplevelsen ska summeras. Vår guide vill säga några ord till avsked, nu när vi alla sitter samlade så prydligt härinne. Under så lång tid har han talat för sig själv endast, men ska det bli ändring på det. Vi har serverats honom här, vi tillhör nu guiden.

Han börjar tala. Och vi sitter tysta och stilla, lyssnar. Han är yngre än oss alla, skäggig med frodig kroppsbyggnad, och på sig har han någon slags sjömansutstyrsel. Ute skiner solen, egentiden hägrar: kanske ett dopp eller ett glas öl på uteservering.
 
Efter trettio minuter har jag zoomat ut, men uppfattar ändå hur han verkar närma sig ett avslut: det handlar inte längre om båtliv eller om det hårda arbetet på fälten, utan om oss, att vi ska ha det så härligt därute i solen.

"Några frågor innan vi avslutar?" Låt det vara över nu, släpp iväg oss. Men tystnaden är skör, en kusin ställer en fråga, något om färger på båtar, och så är det igång igen.
 
Jag zoomar ut igen, minns förra kusinträffen då vi var i händerna på en annan man: den italienska restaurangägaren som framförde smörsång efter smörsång, hur han smulade sönder oss med sin självgodhet. Vi kusiner som var så hungriga på varandras levnadsberättelser, där satt vi, maktlösa i vår belägenhet, berövade vår frihet att umgås.
   Och nu sitter vi här igen. Kanske stärker de oss, dessa upplevelser, tänker jag. Svetsar oss samman.

Återigen tycker jag mig uppfatta att någon form av slut nalkas. Han pratar till oss nu, ger oss råd att ta med oss på vår färd genom livet. Jag studerar mina kusiner, tänker på allt jag fått lära mig om dem, och de ser så bräckliga ut där de sitter. Det gör väl alla människor om man studerar dem nära, men släktskapet vi har gemensamt gör att den visar sig så lätt, ömtåligheten. Och nu står ynglingen i sjömanskostym där och berättar för oss. Han pratar om lycka, att sann lycka är när man inte vill vara någon annanstans än just där man befinner sig. Men, tänker jag, jag är ju lycklig just precis nu, trots att jag inte kan vänta på att få lämna denna båt.
   Sedan talar han om vikten av att dokumentera, skriva ner, sina erfarenheter i livet, för efterlevande att ta del av. För själv har han haft så stor glädje av alla gamla sjömäns nedskrivna upplevelser från förr.

Så jag gör väl det då. Det här var min upplevelse av att åka båt med kusiner.

Tältet

Trots att värmen är tryckande, även här i skuggan mellan träden, sjunker temperaturen i min kropp stadigt. Det är så den vanligtvis reagerar på stressångestpåslag. Snart är jag så frusen att mina händer domnar bort, vilket kommer att försvåra mitt arbete ytterligare. Ännu en gång slår jag på instruktionsfilmen på telefonen, den som visar hur man sätter upp detta förbannade tält. Men lika naturligt som det verkar på filmen, lika obegripligt ter det sig i praktiken. Känner att jag börjar utveckla ett hat gentemot mannen på filmen, finländaren i bergsklättrarkläder som sätter upp tältet så snabbt och effektivt i snön.

   Han är så kapabel, duktig och rask den jäveln. Allt som jag inte är nu. Därför avskyr jag honom.

   Jag stänger av och fortsätter min tröstlösa kamp.

Min son betraktar mig när jag monteras ner, för varje gång som jag börjar om från början försvinner ytterligare en del av illusionen av en fungerande far. Och det går fortare och fortare, snart återstår endast smulor av den jag så innerligt hoppades vara: pappan som bara, liksom i förbifarten, sätter upp ett tält. 

   Men det här tältet är inte som tälten förr. De som jag satte upp. För det gjorde jag väl, satte upp tält?

Min son, som varit så upprymd inför resan och tanken på att bo i tält med sin pappa, nu sitter han lutad mot ett träd och betraktar spektaklet med uppgiven blick. Ibland slänger han till mig uppmuntrande, peppande kommentarer: nu ser det ju ut som ett tält, så det ordnar sig ju, allt blir bra.

   Men inget ordnar sig. Situationen ligger helt på mig, har ju haft all tid i världen att undvika detta haveri. Men häromdagen, när jag faktiskt tänkte förbereda mig och sätta upp tältet i trädgården hemma, hade jag nästan omedelbart tappat lusten och istället blivit stingslig och obehaglig. Och när en granne vandrade förbi och lite nyfiket frågade om jag skulle ut och campa, ja då hade jag blivit direkt konfrontativ. Fräst något om att detta var nog förnedrande som det var utan publik. Jag gav därefter upp och packade tillbaka tältet, tänkte att det där löser sig på plats.

Därför är det väl rätt åt mig nu. Och hade det bara varit jag här skulle jag ha gett upp innan jag ens börjat och nu suttit på färjan tillbaka till fastlandet. Men det här är vårt äventyr, och att lämna skärgårdsön är inget alternativ. Kan inte fly längre, så som jag alltid gjorde förr. Däremot behöver jag finna en lösning, och det fort. 

   För jag vill inte gå under här, mitt framför min son. Och inte bara han förresten: badgästerna en bit bort, nere vid stranden, detta utspelar sig även inför dem. Känner deras blickar, hur de alltmer söker sig hitåt.

Sätter på instruktionsfilmen igen. Stänger av ljudet den här gången, klarar inte av den perfekta människans överlägsna finska. Men här finns fortfarande ingen vägledning att hämta.

Jag sjunker sakta ner på knän, betvingar en impuls att höja näven mot skyn och förbanna Gud.

Det är då han kommer, den unge mannen runt de tjugofem, småjoggandes med bar muskulös överkropp längs stranden. Och jag agerar precis som den nödställde jag är; ropar och viftar med armarna. Mannen vinkar först vänligt tillbaka, sådär som man gör när fullständigt främmande personer plötsligt får för sig att hälsa på en. Sedan, när jag inte slutar att vinka, inser han att mannen med pojken därborta bland träden faktiskt söker kontakt på riktigt.

Jodå, ett eller annat tält har man väl satt upp, Jakob heter jag förresten, säger han och tar sig an röran på marken. Jag backar lite åt sidan och orden bara väller ur mig. Så skönt det är, nu när man inser att allt kommer bli bra, att få prata av sig. Om kampen jag förde, hur hårt jag slet men utan resultat, om tälten förr i världen, att de ju faktiskt var konstruerade på helt annat vis.
   Jakob lyssnar och arbetar på samma gång, och jag kan verkligen uppskatta det hos folk, den formen av simultanitet.
   Han jobbar mycket systematiskt och noggrant, någon uppgivenhet kan inte skönjas. Det är en attityd som påverkar, och snart finner jag mig själv involverad i processen. 

   Det är så underbart att uppleva, hur mina händer plötsligt hittar rätt bland tältpinnar och skynken. Även min son påverkas av den uppsluppna, optimistiska, stämning som infinner sig när tältet så sakteliga reser sig. Han lägger en hand på min axel, säger att snart är jag värd ett avsvalkande dopp. 

Hos Jakob finns inget av det mörker jag bär på inför alla situationer i livet. Och nu delar han med sig av sitt ljus; han skingrar min hopplöshet.

Snart återstår bara finlir. Tältet står stadigt och nu korrigerar vi tillsammans, spänner åt lite och slätar ut. Ett avslut närmar sig, snart återstår inget mer att göra, och det känns nästan vemodigt att vi nu måste skiljas åt. Vi var ju ett så bra team, kompletterade varandra så väl.
   Hur ska jag kunna tacka dej för det här, frågar jag och det är väl tacksamhet om något, att inte veta hur att bara säga tack. Han svarar att det räcker gott bara att förgylla någons dag, och det har han väl rätt i; att få göra en god gärning är ju något man kan leva på, lite som en insättning på sitt eget karmakonto.

Vi skiljs åt. Och jag tror nog att min son är lite stolt över mig, att jag fick ordning på allt till slut. Inte bara på tältet, utan även mig själv.

Anteckningar från släktgård

"Hon är så oerhört bipolär, Margareta." Vi sitter och äter frukost. Runtom oss sitter andra familjer. Vi befinner oss i släktgårdens stora kök och allt är sig likt här, nu som för fyrtio år sedan. Alla är vi avlägset släkt med varandra, vilket skapar en underförstådd förväntan av umgänge. Men än så länge - det här är vår tredje dag på gården - har försöken till samkväm varit trevande.          
   Platsen är lika skrämmande som då, men skillnaden nu, och den är avgörande, är att jag kan tillåta mig själv att fascineras av obehaget, till och med underhållas av det.
   "Aha", svarar jag och nickar åt kvinnan som är i sjuttioårsåldern och min släkting på ett sätt jag inte riktigt förstår. Nog har jag noterat att Margareta uppträtt besynnerligt; sävligt frånvarande och innesluten i något parallellt, så jag blir inte särskilt förvånad. Nu sitter hon i rummet bredvid och spelar piano. Hon spelar fantastiskt och när musiken letar sig in i köket sprids ett lugn, som att allt som pågår här bara är fiktion, och rummen endast scenerier.
   "Så vackert du spelar Margareta!", ropar den kvinnliga släktingen, men hon får inget svar annat än fortsatta ljuvliga pianoslingor.

De mänskliga tillkortakommandena, all denna dysfunktionalitet, överallt pågår det här. Som var som helst såklart. Men i de här rummen blir samspelet mellan människor så närgånget, för det finns liksom ingenstans att fly. Det var det som skrämde mig så som barn och det som jag finner så fängslande idag. Eftersom jag har ett val idag, och jag väljer att stanna. En hel vecka faktiskt. Med ständigt nya problematiska scener.
 
Som mamman och pappan och de två barnen som sitter och äter frukost vid bordet bredvid, de verkar inte ha vaknat upp rätt sida, inte mamman iallafall. "Vasaru?!", väste hon defensivt aggressivt som svar på pappans "godmorgon" alldeles nyss. Och när han upprepade sitt "godmorgon", denna gång mycket artikulerat, svarade hon bara med en lätt nickning.
   Någonting skevar dem emellan, det är ju uppenbart. Jag vet att pappan är släkt med mig, men vi har inte rett ut hur, bara småpratat om småbarnsår och tidiga morgnar. Mamman tog emot oss när vi anlände häromdagen och då var hon så behaglig och engagerad, men nu tycks ett mörker ha lagt sig över henne. Hon häller upp en kopp kaffe och sätter sig med sin familj. Snart lättar stämningen, och familjelivet rullar på som det ska igen för de fyra.
   Jag tänker att gården gör detta mot människor; jag har själv pendlat och svajat sedan vi kom hit, och kanske har också jag blottat mig som människa och uppvisat både mörker som ljus. Eller så märks jag inte av, vad vet man. Vet egentligen bara en sak, och det är att det är upp till mig själv hur jag förhåller mig. Men min inställning till denna plats skiftar ständigt, svänger fram och tillbaka mellan barndomens utsatthet och därmed avsky, till mitt vuxna alter egos mer balanserade perspektiv.
   För den här släktgården är så märklig. Jag som alltid brukar hävda att platser från det förflutna går vidare även om man själv inte gör det, och att det därför egentligen inte ger särskilt mycket att återvända till dem. Med den här platsen är det precis tvärtom; den har inte gått vidare utan bestått. Därför är det i sanning en tidsresa att komma hit, precis som det där man ibland kan fantisera om: att återvända till sammanhang där man misslyckats tidigare och göra upp. Att få sin revansch på något som gnagt inom en.

Släktgården utövar än idag sin makt över mig. Jag kommer aldrig att kunna brotta ner detta monster.

Vi dukar av efter frukosten och packar ihop badkläder. Bokskogen man går genom för att nå bryggan och bastun vid den lilla sjön är magnifik i sin sagolikhet och jag känner hur jag renas inombords. När vi kommer fram är badplatsen endast vår och det är en sådan där topp i livet, ännu en. Vi badar i det ljumna sjövattnet och skräddarna som trippar runt på vattenytan är desamma som för fyrtio år sedan; allt är sig så likt och det gör mig upprymd nu. Kommer på att min syster berättat att hon rispade in sitt namn någonstans i bastun som tonåring, och att det fortfarande ska finnas kvar. Det kittlar till när jag hittar hennes namn, både för - och efternamn faktiskt, djupt inpräntade i träet. Som en länk mellan då och nu, och jag försöker formulera en tanke, eller reflektion, över tid som passerar, men kommer ingenvart för det behövs inte. Min systers namn på bastuns vägg gör mig trygg.
   Och i denna stund känner jag endast tacksamhet över att tiden har stått still här.

Men snart måste vi upp till gården igen och jag minns hur sjön var en tillflykt för mig även som barn.

Tillbaka i köket förbereder vi lunch och det slår mig att jag faktiskt kan hantera situationen rätt bra. Det är ju samma larm kring bordet som hemma, och att vi delar matplats med andra är inget som egentligen påverkar. Det är rentav befriande att ha dem här, dessa avlägsna släktingar, och kunna konstatera att de också tjafsar och stökar under måltiden.
 
Plötsligt kommer en gammal dam in i köket som jag inte tidigare sett. Det är något med henne som får mig att bli vaksam, som att jag förbereder mig på konfrontation. Hon presenterar sig för oss, skakar våra händer, även barnens. Känner hur jag instinktivt sträcker på mig, att jag vill göra gott intryck. Den här människan är densamma som då, när jag var barn, och allt återvänder: vad vill hon oss?
   Hon spänner ögonen i mina barn, talar om för dem att klockan tre skall alla barnen dansa ut midsommarstången, ni också. Det är ingen inbjudan, bara ett konstaterande.
   Jag inser att hon är draken från det förflutna, den jag kommit hit för att betvinga. För jag ville aldrig vara med på något, men jag hade ingen röst då. Nu är det dags att visa att jag har det idag. Men gommen torkar och tungan blir alldeles sträv. Jag är mållös, igen.
   Hon tar några stela, orytmiska danssteg över köksgolvet för att visa. "Det vill ni väl?" Hon riktar sig mot min son där han sitter obrydd och trycker i sig pannkakor. Han tittar upp, ser på henne ett tag, tar frågan i beaktande. Så svarar han.

"Nej".

Tänk att det var så enkelt.

Kontraktet

"Sorry Sir, they did not wait for you." Kvinnan bakom desken är kallt konstaterande när hon informerar mig. Mitt plan från Frankfurt landade något försenat och här på Kuwaits flygplats har jag irrat runt ett tag nu utan att hitta mitt plan, det som ska ta mig vidare till Sri Lanka, och förklaringen är alltså enkel: det väntade inte på mig.
   Hon ser på mig att jag inte förstår hur jag ska bemöta informationen och ger mig därför mycket tydliga instruktioner. Först ska jag gå uppför trappan till en matsal där jag kommer serveras något lättare att äta. Därefter kommer jag hämtas till en buss som kommer att köra mig till hotell på flygplatsen. Där ska jag bo inatt, och imorgon kommer jag förhoppningsvis att få flyga vidare.
 
Eftersom jag reser ensam och det är så utmanande för mig, att själv ansvara för mig själv, är det en befrielse att bara överlämna sig så här. Nästan som att bli inlagd. Kanske är det precis vad jag behöver, känner rentav tacksamhet över att jag missade planet. En paus, en god natts sömn, och sen vidare. Allt blir bra.

Äventyret har inletts. Mörkret lägger sig när bussen rullar fram på flygplatsen och det är kittlande, jag har kastat mig ut här.

Jag inackorderas i ett mycket litet rum med två sängar, placerade en bit från varandra. Enkel, avskalad standard. Är faktiskt upprymd om än något olustig till mods, är ju med om något här och det var väl det jag var ute efter när jag gav mig iväg, alldeles ensam på jakt efter erfarenheter att skrävla om därhemma.
   På en av sängarna ligger en man och röker. Han reser sig när han får syn på mig och hälsar glatt. Han är engelsman och har också missat sitt flyg. Det är märkligt, men jag känner faktiskt en lättnad över att han är här. Antar att jag saknar sällskap, någon att dela sammanhanget med.
   Han är i min ålder, kanske lite äldre. Och han besitter den där sociala förmågan som jag så ofta möter hos britter; de har sina fraser, sin jargong, som jag kan avundas: det verkar så okomplicerat för dem att bara börja samtala med vem som.
   Den här rödhårige och gänglige varianten är alltså inget undantag. Han välkomnar mig och vi skrattar åt vår gemensamma belägenhet, hur våra vägar korsats just här och att vi nu ska spendera natten tillsammans. Och jag känner mig nästan helt bekväm; vi trivs direkt i varandras sällskap i det lilla hotellrummet. Personkemin sitter som en smäck.
   Han kedjeröker Benson and Hedges och tipsar mig om cigarettautomaten i korridoren utanför. Jag går dit och köper mig ett paket.
   Snart ligger vi båda och kedjeröker i varsin säng. Känns bra det här: varsitt paket Benson and Hedges och ett gott snack. Vi är liksom på samma våglängd, han och jag, delar så många gemensamma preferenser, det är tydligt allteftersom umgänget fortskrider. Som sagt: britter är lätta att bli kompis med. Eller iallafall den här.

Det är lite grabbigt. Hur han utgår från att jag har en flickvän därhemma, och det där självklara fotbollssnacket, att han förutsätter att också jag har ett brinnande intresse för sporten. Men samtidigt så komfortabelt och lätthanterligt, bara att spela med ju.
   Alltid haft svårt att identifiera mig med män som grupp, och trivs egentligen bättre när jag inte behöver leva upp till någon mansroll överhuvudtaget. Men just nu gestaltar jag rollen utan större besvär. Någonstans kan jag väl ändå tycka om att uppfattas som en man av en annan man. Det är smickrande på något sätt, att bli tilltalad som att jag vore en man.
   Röken är tät i rummet och jag reser mig för att öppna fönstret. Det är becksvart därute och ljumma vindar letar sig in. Lägger mig på sängen och tänder ännu en cigg. Vill ventilera mer.

Berättar att jag är på väg till Sri Lanka. Att jag inte vet riktigt varför, hade bara satt mitt pekfinger mot en jordglob och satt snurr på den och så hade den stannat vid den lilla tårformade ön strax nedanför Indien. Har ingen aning om vad som väntar, men det visar sig väl. Gillar att ta dagen som den kommer, säger jag och det känns härligt att förvränga sanningen så.
   Han har varit på Sri Lanka ett par gånger säger han, men nu är det Indien som väntar. Trots att han uppskattar de prostituerade mer på Sri Lanka än i Indien. De är snyggare på Sri Lanka, säger han. Och mycket trevligare. Men ändå, det är Indien som gäller den här gången. Det är lite billigare där iallafall, det väger ju upp.
   Han ler och tittar på mig, men inte för att se om det han säger väcker avsky hos mig; han utgår rakt av från att jag också är en snubbe, precis som han, och att vi bara snackar lite här; ger varandra tips och utbyter erfarenheter.

Jag nickar sakta och söker efter ord. Det han uttrycker är vämjeligt, men borde jag bryta kontraktet oss emellan? Det som bygger på att vi båda är män. Månar om husfriden ju, i det lilla rummet. Jag som tycker mig inte kunna identifiera mig med män, nu är jag arketypen; han som tiger och brinner inombords.

"OK", säger jag bara. Och jag förbannar mig själv för att jag fick för mig att resa ut i världen såhär. För det är då sånt här händer, när man tvingas möta männen i den.

2011, London

Slinker in på en bar, jag och min bror. Utanför böljar och trängs karnevalen, men härinne är det svalt och faktiskt nästintill folktomt. Vi beställer våra glas och sätter oss vid ett fönster, studerar slött människorna som väller förbi på gatan.
   Vi sitter tysta. Det är karnevalens sista dag och tomheten närmar sig, det känner vi båda där vi sitter och sippar våra mojitos. Eller är det bara vilsenheten i sammanhanget igen; uppfattningen av oss i denna miljö; förstår inte riktigt hur vi ska finna stabil mark under våra fötter. Vi är på besök här, och det är så besvärligt att orientera oss bland alla dessa koder som vi tycker oss uppfatta.
   Vi är här för att vi älskar musiken och kulturen, men det mesta av vår energi tycks upptas av våra identiteter, att vi inte begriper vilka vi är på den här platsen.

Det är så rörigt. Men vi har varandra. Och det känns skönt att bara sitta här nu och dela varandras sällskap i tystnad. För vi är faktiskt rätt utmattade.
   Förra året var vi också här, det var lika bekymmersamt då. Men musikupplevelserna sköt de andra erfarenheterna åt sidan, selekterade bort dem, och kvar stod endast minnet av en plats dit vi var tvungna att återvända.
    Ljudsystemens bas - när den når ett djup vi inte trodde fanns, då råder ingen tvekan: det är här vi ska vara nu.
   Men ändå: allt det andra tär på oss.

Eller så krisar vi i livet bara; måhända har karnevalen ingen roll i detta. Men jag tror ändå den har det, att den förlöser saker inom oss. Ifrågasätter, skakar om.
   Det är svårt att få någon reda i, men nu skakar vi av oss det där för en stund. Är oss själva lite.
   Jag känner hur mina axlarna sakta sjunker ner. Det här är inte på något sätt komplicerat, att ta ett glas med sin bror på en bar, ingen kan ifrågasätta mig härinne.
 
Dörren öppnas och ett elegant festpar, en man och kvinna, träder in i lokalen. De passerar oss och mannen hälsningsnickar åt min bror. Han nickar något förvånat tillbaka. Jag, som nu är börjar känna mig avspänd och inte alls stingslig eller offensiv, ger min bror en komplimang: "Bara en stilig och värdig man som känner igen en annan.", säger jag. Han ler, och vi betraktar paret när de ställer sig för att beställa i baren.

De är så perfekt uppklädda, så självklara i sin urbana och världsvana utstrålning. Hon i långklänning och blus, och han kan verkligen bära sin vita linnekostym. Han påminner faktiskt lite om Al Pacino i "Scarface", tänker jag, samma pondus.
   Det vilar något filmiskt över bilden av de två: för det är två så fulländade karaktärer, mer fiktiva än verkliga i sin perfektion.
   Mannen lägger armen om kvinnan och viskar något i hennes öra. Hennes skratt är utsökt, det sprider sig som ett konfetti i lokalen och singlar ner över oss. Jag och min bror tittar på varandra och nickar: det här sammanhanget är skönt att vila i. Deras närvaro sveper med även oss, får oss rentav att växa något.

Plötsligt sätts musik på: en calypsobit strömmar ut och fyller baren. Mannen tar kvinnans hand och leder henne till det lilla golvet mellan borden och bardisken. Så börjar de dansa och koreografin är lika naturlig som oklanderlig. Rörelserna sammanvävs med calypson och jag är så tacksam över att bara få sitta här och uppleva denna fullkomlighet.
   Men så får jag syn på något, man kan väl säga att det är en detalj som bryter av.

Det bruna som trängt sig igenom de vita linnebyxorna är inte nytt, snarare intorkat kladd. Det löper längs hela stjärtskåran på mannen, och när de dansar förbi oss känner jag även den stickande stanken.


Ute på gatan igen. Ett soundsystem pumpar i ett gathörn och vi söker oss dit. Vi gungar med, mekaniskt och utan att lyfta fötterna från asfalten. Mina tankar maler sin vanliga melodi; den om min uppenbarelse här, hur jag inte förmår förstå vem jag är i detta.

Och min bror tycks också upptagen av tankar liknande mina. "Varför hälsade mannen i baren på mig?", frågar han mig.

Jag vet inte, jag vet ingenting.

1995, Helsingfors

Teaterhögskolan i Helsingfors. Året 1995. Jag var där då, och det var vår, snart sommar. Något som jag måste ha uppfattat som en övertygelse hade fört mig dit. En envishet, den hör väl ungdomen till; hur man så envetet trodde sig behöva ta sig framåt, trots att det tog emot så.

Vi tog färjan över havet, jag och två andra. De ansökte också om att bli antagna på skolan. Och de blev det också. Men jag, den tredje av oss, blev det inte. Såhär nästan tjugofem år senare vill jag inte söka förklaringar till varför de blev antagna och inte jag, men jag minns iallafall detta: jag kunde knappt stå på mina ben 1995. 

Hade gått in i ett tillstånd, det var tidigare på året, och nu var jag helt fast. Inte en klar tanke skulle tänkas på många år, en rullgardin hade dragits ner och förvandlat allt till ett grådaskigt mörker. Och jag tog med mig det vart jag for.

   Nu var det senvår och jag var här. När vi gick av färjan var jag bakfull, men det var inget som kunde skingra det smutsgrå. Bara ett knappt märkbart lager som lagts på det outhärdliga.

Vi gick på en buss, den skumpade och jag kramade armstöden så att knogarna vitnade. Helsingfors rann förbi därute. Bussen stannade, vi gick av och in på det vandrarhem där vi skulle bo. 

   Förstod inget av det där. Staden, vandrarhemmet, skolan. 

Senare på dagen var det dags för det första av antagningsproven. Spelade upp en scen ur en pjäs skriven av Sartre. Begrep inte texten jag framförde, men någonting måste ha pågått där hos mig på scenen framför dem: kanske min bleka uppsyn och svettblanka panna tolkades som inlevelse av juryn. 

    På kvällen sattes lappar upp med namnen på de som gått vidare denna dag. Jag var en  av dem. Någonting genomfor mig, en värme som nästintill kunde omformas till en ren tanke, ett fokus som jag så när lyckades fånga.

   Det var en framgång, men jag begrep inte riktigt hur att tillägna mig den. För tänk om den förvandlas, allt förvandlas.

Dagen efter tackades det nej till mig. Efter att ha manglats i oändliga övningar nådde de beslutet. De var nu säkra på sin sak: jag skulle inte gå på deras skola. Mitt namn stod inte att läsa på lappen.

Min färja var bokad till kvällen dagen efter. Men när jag banade min väg genom de lycksaliga som gått vidare ännu en gång hade jag bara en riktning i sikte: härifrån.

   Mitt namn ropades efter mig, men jag kunde inte svara, inte visa mig. Jag brast i gråt när jag skyndade mig fram genom korridorerna och det var så befriande, att kunna utmana det oformulerade illamåendets monotoni och låta den okonstlade sorgen skölja över mig.

Ute var det kvällning, jag sökte mig inåt staden. Och jag jämrade mig så skönt. Utan kompass i skymningen, det var hit jag ville. Människorna jag såg på gatorna, i affärerna, på pubarna; jag passerade dem obemärkt i mörkret. Kvällen och natten och den främmande staden låg framför mig. 

Detta var platsen där jag kunde låta förtvivlan tvätta mig ren, om så bara för nu.

   Hade blivit refuserad, förkastad, av en skola bara. Hade ju hänt förr och det skulle säkert ske igen, inget märkvärdigt. Men den här gången ville jag ha något tillbaka.

Jag var fri, kunde dedikera mig fullt ut. 

   Vid ett tillfälle gick jag in på en bar, önskade låna telefon för att ringa till mamma och pappa, ville att de skulle veta att jag var en förlorad själ glömd i skugga. Men människorna vid borden och bakom bardisken bara tittade oförstående på mig; eller rakt igenom mitt väsen, kanske såg de mig inte, bara anade. De slog snart ner sina blickar igen, fortsatte med sitt. Jag gav mig vidare, mer borttappad än någonsin. Ingen såg mig längre, trots att jag kände mig så full av liv. För min bedrövelse var så på riktigt att det inte var någon tvekan: jag var levande. Men ändå någon annanstans, eller på väg. Jag vinglade gatorna fram och tillbaka, runt om mig släktes ljusen i fönstren, ett efter ett.

   Och jag förstod att detta var min första riktiga aning av döden och den ensamhet som däri väntar. 

Det var storartat. En natt att minnas. 

Tog ett flyg på morgonen, tillbaka till Stockholm. Mamma och pappa satte in pengar så att jag inte behövde vänta på färjan, hade fått tag på dem på en knastrig linje vid soluppgången. Det var fint, att höra deras röster, och att de hörde mig.

Jag landade och steg av och var åter fånge i det blygrå.

Meddelandet

Ett sommarjobb för länge sedan, när jag var runt de tjugo. Ett ålderdomshem utanför stan, var satt att arbeta där som någon form av skötare, och såklart var jag helt utan erfarenhet på området. Men det var ett arbete, och jag behövde pengarna.
   Min sommar var uppdelad i två arbetsperioder; dels denna och sen resten av sommaren, då jag spelade barnteater i Malmö. Det sistnämnda var ett slags kall, men ålderdomshemmet, vad ska jag säga? Ännu en gång fullständigt felplacerad; en fladdrande figur i skarpt läge, tafatt i livet och så även här.

Det var veckor att ta sig igenom. Och jag hörde en gång hur de talade om mig i fikarummet, att min uppgift i livet nog inte var denna, utan hellre då det där andra i Malmö. Men jag slogs inte ned av det, för jag förstod inte hur: platsen tillintetgjorde mig.

 
Jag hade naturligtvis sommarjobbat förr, det här var långt ifrån den första gången. En hel rad med undermåliga arbetsinsatser låg bakom mig. Och det hade väl inte skett några direkta avancemang från mitt första sommarjobb, då jag skalade av felaktiga etiketter på konservburkar med korv, och förra sommarens slabbande av golv på en vårdcentral.  

   Men det här sommarjobbet var så annorlunda. För det var inte burkar jag hade att hantera nu, det var människor. Gamla, sjuka människor. Alla med sin livshistoria. Men det var som att den saknade betydelse här: det levnadslopp som föregick dessa människor innan denna yttersta postering tycktes inte vara av intresse för personalen. Kanske var det enklast så, att man skiljde på då och nu. För nu var det bara detta; människor som blivit en arbetsplats rutiner. Ett vardagsarbete bland andra.
   Men för mig kunde det inte bli det. Jag ville inte behöva ta hand om dessa människor. För det var en helt annan sak att vara fumlig och klantig då människors värdighet, det som kunde räddas av den, stod på spel. Jag såg det genom grumligheten i deras blickar, hur de ömkade sig över mig, mitt i all egen förvirring och sorg.

Jag tappade bäckenskålen, halkade i duschen över hundraåringen. Det var katastrof.

Men där fanns också en man, en gammal sjöman sades det, som jag tillbringade värdefulla stunder tillsammans med. Han var en inbiten rökare och mycket mån om att få röka sina cigaretter. Och det var väl ingen slump att just jag fick uppgiften att hålla honom sällskap då, när han rökte så mycket han bara hann innan han hämtades igen. Här spelade det ingen roll att jag var vilsen: det enda jag behövde göra var att sitta där bredvid honom.
   Han hade ingen röst kvar, och jag visste inte om hörseln hade övergivit honom även den. Vi satt där och det var den enda plats vi båda kunde landa i. I varandras sällskap uppstod en gemenskap, trots frånvaron av ord.
   På hans underarm satt en sliten tatuering, ett ankare, så jag tänkte att han var väl sjöman då, innan han hamnade här i sin rullstol. Ibland rökte också jag, trots att det rev till på morgonkvisten, och jag tror att han uppskattade det; att vi båda var delaktiga i denna ritual.

Det var välbehövliga pauser för oss båda. Han i sin belägenhet och jag i min.

En gång bröt han tystnaden oss emellan. Han tog fram ett liten pappersbit och en blyertspenna och skrev med darrande hand. När han var klar satt han en stund med lappen och stirrade rakt fram. Sedan drog han ett djupt, sista bloss på cigaretten, fimpade den och räckte därefter över lappen till mig. Jag tog emot den och läste: Ta dig härifrån.
   Jag lyfte långsamt blicken. Så satt vi och bara tittade på varandra i en evighet innan jag sakta nickade.

Det var så starkt tyckte jag, dramaturgin var helt enkelt fulländad; den gamle sjömannen på gravens rand, och så jag, ynglingen vars liv knappt ens börjat - hur han nådde fram till mig.
   Och jag tänkte där jag satt att detta är en perfekt historia att bära med sig i livet, att den säkert skulle framkalla gåshud hos de som lyssnade till den.

Perfekt så när som på en sak. För vad menade han egentligen?

Tyvärr var det ju obegripligt, meddelandet på lappen. Han förstod väl att jag inte var där för att stanna? Att jag bara var en fumlig sommarvikarie som snart skulle vidare.
   Historien skaver.

Eller fanns där ett lager, ett underliggande budskap som jag inte var mottaglig för?
 
Det gäckar mig än idag.

Ta dig härifrån.

Berättigandet

Det ringer på dörren mest hela tiden i huset där jag bor. Barnens kompisar, grannar och vänner, det är ett jävla spring. Och så här års behöver man oftast inte plinga på, dörren står öppen och det är bara att kliva in. Jag lever mitt liv i detta, helt öppen inför omvärlden jobbar jag på och jag upplever att jag faktiskt är en del av det sammanhang som pågår runtom.
   För när jag lagar middag till familjen så är jag en behörig person. Min plats är här och det är min fulla rätt - till och med min skyldighet - att göra så. Och när det ringer på dörren så öppnar jag dörren, stolt med kökshanduken slängd över axeln.
   Jag är en hel människa, och jag har inget att dölja. Här pågår inget fuffens. Välkomna in.

Jag är här nu, men så var det inte då. På den tiden innan denna. Alltså det tidevarv som min nutid är en uppgörelse med. Det pågick inga oegentligheter då heller, inga ljusskygga affärer bakom lyckta dörrar, men ändå var det som att jag alltid bar på den mörkaste av hemligheter; en skam omöjlig att sätta ord på. 
   Vad handlade det om? Varför skrämde omvärlden mig så? Som att min förekomst inte stod i samklang med det som ägde rum därute. 
   Dörrklockan ringde, och när den gjorde det var det över. Min stund var kommen. Alla dessa år som jag hade hållit mig undan, förflyttat mig mellan boenden, skyndat fram i skuggorna längs gator och över torg. De var ifatt mig nu. Många års gediget spaningsarbete låg bakom, och nu stod de här vid min dörr. Och jag var tvungen att öppna, jag visste det, för jag orkade inte fly längre. Jag ville stå för mitt brott slutligen. Ville erkänna reservationslöst.

Att jag var en människa utan existensberättigande.

Så jag öppnade och där stod två mycket prydliga unga män. De hade varsin pärm med papper under armen. Och de talade till mig om frälsning och saliggörande. Jehovas Vittnen bara. Jag lyssnade, jag nickade, jag svettades ut alkoholen från natten. Plötsligt var de klara och jag hade inte sagt ett ord till svar när jag långsamt stängde dörren framför dem. 
   Jag hade tagit ännu ett steg närmare döden, trots att jag den här gången undkom med den blotta förskräckelsen. Och förresten tar man väl sådana steg hela tiden man är vid liv så allt kanske var i sin ordning. Men varför ringde de på just min dörr?
   Lade mig på sängen och väntade. Sen somnade jag.

Det var då. Nu är nu. Dörren står öppen där jag bor. För jag behöver inga skäl för att finnas till. Det är den obegripliga slumpen bara, den som ligger bakom varje människas existens, också min.

Mailman, brevbäraren

"Vid vasektomi tvättas och rakas pungen och lokalbedövas. Läkaren gör sedan ett 1-2 centimeter långt snitt i övre delen av pungen, drar fram sädesledaren och delar den. Likadant görs sedan med den andra sädesledaren."

Skildringen är ändå liksom trösterik, för det låter så enkelt, så självklart. 

På operationsdagen vaknar jag utsövd och vid gott mod. Naturligtvis är det inte som vilken morgon som helst; klart jag är lite hispig. Men framförallt ser jag fram emot att få det överstökat, att få släppa den molande oro jag burit inom mig de senaste veckorna: idag skall jag befrias. Så jag petar i mig en betablockerare och beger mig så iväg mot Sabbatsbergs sjukhus. 

Sitter i väntrummet i blå sjukhusrock, undertill endast mina kalsonger, på huvudet en mössa och på fötterna tossor. Precis som de andra männen i rummet, de som sitter här och är sammanbitna och fokuserade. Är de oroliga? Ger jag samma intryck? Hoppas inte, för jag tänker att om jag framställer mig som obrydd och nästan blasé där jag sitter och bläddrar i ett gammalt nummer av King, då kanske min kropp tror på det och slappnar av. För jag behöver verkligen varva ner nu. Testiklarna söker sig inåt, försvinner in i kroppen på jakt efter värme och trygghet, och jag tänker att den kan inte försvinna nu, min pung, det ska ju skäras i den snart.

Läkaren kallar på mig, vi går in i hennes kontor tillsammans. Sitter där och småpratar om vardagligheter först innan hon går igenom operationen som ligger framför mig. Men hon ber mig inte att lägga mig på britsen i rummet så att hon kan göra ingreppet, istället ber hon mig att åter sätta mig i väntrummet. "Hämtar dej om cirka 40 minuter" säger hon.

Nu sitter jag ensam i väntrummet, ingen annan är kvar. Här finns ingen längre att göra intryck på, så jag stirrar bara på bordet framför mig med uppspärrade ögon. 

   Det dröjer en timme innan mitt namn ropas ut. Känner hur mina testiklar letar sig tillbaka; det här kommer nog inte vara någon fara. Jag leds in i en hårt upplyst operationssal, fylld med personal. 

 "Du kan ta av dej kalsongerna nu och lägga dej på britsen här, så kommer läkaren snart" säger en av dem. Därefter placeras jag liggandes på en brits och ett operationsskynke läggs på mej och täcker överdelen av min kropp. 

   Ligger så i några minuter i väntan på läkaren. Och det är något med tiden när man blottar sej på detta sätt: den är så svårdefinierad, som att man själv inte är en del av den. Och det känns som att jag väntat hela mitt liv på denna stund; att jag verkligen behöver stanna vid denna hållplats ett tag för att sedan åka vidare. 

Läkaren kommer in, och jag hör henne tala med andra, lika effektiv och saklig som inne på kontoret. En bedövningsspruta sticks in i min pungs vänstra halva. Smärtan är speciell, både innerlig och efterlängtad: för nu börjar arbetet, jag är inte längre bara en man som ligger naken på underkroppen inför alla dessa människor,  jag är ett operationsobjekt. 

   En av dem ställer sej i höjd med mitt huvud och börjar klappa mej på pannan när jag vrider mej av smärta och utsatthet. 

   Läkaren säger att hon skurit ett litet snitt, och nu letar hon efter sädesledaren. Smärtsignalerna som går upp genom kroppen väljer jag att se på som fascinerande eftersom jag inte begriper dem.

   Tydligen är min sädesledare något svårhittad, därav det lite utdragna arbetet därnere. De pratar om Eurovision, tydligen var det final i lördags, och jag antar att de egentligen inte är särskilt engagerade i ämnet, utan bara använder det för att skänka tillställningen en lättsammare ton.
   En av dem börjar även tala med mig nu, om vad jag jobbar med.

Nu börjar det kännas på riktigt utlämnande och privat. Att tala med med vilt främmande människor om hur jag försörjer mig, det är tufft. För jag kan inte berätta om mitt arbete utan att först dra mitt livs historia, om alla ambitioner och drömmar, alla framgångar men även bakslag. Hur jag faktiskt jobbat med teater, och att Posten bara var ett komplement, att jag gått fram och tillbaks till den platsen och aldrig riktigt definierat mig som brevbärare, eller som skådis heller för den delen, ja det är mycket komplicerat, allt detta som är min yrkeskarriär; det jag gjorde och vad som blev. Orkar inte längre prata om det, om teveserier och reklamfilmer och allt vad jag lyft fram genom åren bara för att jag inte vet hur att säga: Jag jobbar som brevbärare.  

Så jag gör något jag aldrig tidigare gjort. Jag hoppar helt enkelt över allt runtomkring, och går rakt på sak. Och det känns så rent och värdigt, att bara få säga: "brevbärare".

Sköterskans följdfrågor, de är därefter - enkla och lättbesvarade. Hon undrar om jag cyklar, om jag använder fastighetsboxar och hur tidigt vi egentligen börjar. Ett samtal om en människas arbetsrutiner, inget annat. Ingen bitterhet eller sorg eller krystad skrytsamhet, bara en enkel beskrivning.

De är klara med den vänstra sidan, syr igen, och nu väntar den högra. En ny spruta, och ett nytt snitt med kniven. Och jag ler nästan när det slår mig. Det krävdes verkligen en kniv mot pungen för att jag slutgiltigt skulle stå för den jag är.

Mailman satsar

Jag skrev en text om en man, kanske jag själv, som vandrar genom ett slags mörker. Han är väl förankrad i sin tillvaro, men ändå vacklar han. I förortscentrumets skymning söker han febrilt efter fotfäste, och han finner det men förlorar det lika snabbt. Gång på gång. 

   Tankebanan är densamma som alltid, och den är lika bagatellartad som hänsynslös. Han tänker på att vara död, antar jag, på att han med sin verklighet och värld kommer att utplånas, försvinna. 

   Det sägs inte rakt ut i texten, men det är dess innersta mening. Det är ingen tydlig historia, bara ett försök att beskriva det här med att finnas till. 

   Jag skrev texten i första hand för att jag behövde formulera mig kring detta, alltså för min egen skull. Men den var också tänkt som en text att väcka nyfikenhet kring. 

Jag ville bli utvald. Eller, snarare: jag hade uppmanats att vilja bli utvald. Att ha ambitioner och belönas för dem. Och trots att jag sedan lång tid bestämt mig för att aldrig igen lyssna till en sträng som brister, att aldrig mer behöva spänna någon båge, så fick jag ändå för mig att satsa.

Så jag skrev en text utan riktning och egentligt innehåll, om en man som resonerar kring sitt eget varande. Och jag anpassade den tidsmässigt: fyra minuter, inte längre än så, fick det ta att läsa upp den. Jag redigerade den mycket noggrant, skalade av och lade till, och till slut var den precis så som jag ville den skulle vara.
   Jag läste genom den och insåg att jag lyckats uttrycka precis det som jag var ute efter. 

Jag var nöjd. Texten var klar och nu gällde det bara att få in det rätta tonfallet i uppläsningen av den. 

   

När jag läste texten högt och verkligen penetrerade den för att nå dess innersta kärna, insåg jag vad jag hade åstadkommit. Detta var magnifikt. Aldrig tidigare hade skrivna ord berört mig så djupt. Och för varje gång jag läste den upptäckte jag nya lager. Det var en fyra minuter lång text som innehöll hela universum. 

Om jag kunde knocka mig själv så här, hur skulle då omvärlden kunna värja sig?

Texten läste jag in på en telefonsvarare efter att först ha uppgivit mitt namn och telefonnummer. Jag läste rakt in i tystnaden, och plötsligt var jag klar, sa tack och la på. 

   Mina ord, det jag ville berätta, flög iväg i mörkret och det har varit tyst sedan dess.

Idag presenterades finalisterna i "Lyssnarnas sommar i P1". Åtta kandidater har valts ut av redaktionen, och nu är det upp till lyssnarna att rösta fram vem som ska få sommarprata.

   

Jag är inte en av dem. 

Kan jag få tillbaka min berättelse?

Löftet efter Gotlandsgatan 52

Tar en sväng förbi huset jag bodde i på Söder. Gör det lite då och då, precis som jag kan uppskatta att återvända till andra platser där jag levt och verkat. Dessa ställen har ju alla naturligtvis gått vidare, och egentligen finns här nu inget för mig att finna eller uppleva.
   Men ändå. Gotlandsgatan 52 är en symbol.
    Minns inte riktigt hur det gick till, vilka vägar som ledde fram till att jag hamnade där, i den lilla ettan på 24 kvadrat, men jag minns helt klart livet jag förde i den. Det var en livsstil som inte kan tjäna som föredöme för någon. Lättjan och frosseriet, euforin och mörkret: tillhållet var en dekadensens smältdegel.
   Det var en era som karaktäriserades av det gränslösa; för här var det endast jag som styrde nämligen. Under de fem år som jag bodde där lyckades jag sudda ut vardag och helg: min värld var en enda stor sörja.

Jag tittar upp mot det lilla köksfönstret, tänker på hur jag brukade öppna det och titta ut när jag väntade besök. Kunde stå där så länge, men när jag såg vännerna vandra in på innergården med sina klirrande kassar gjorde jag alltid sken av att jag som av en slump tittade ut just då.
   Tänker att bilden av mig däruppe i fönstret väl sammanfattar livet då: det var fest eller väntan på fest. Däremellan minns jag inte riktigt; betraktade väl mig själv som någon slags frilans. Och jag inbillade mig själv att jag var bekväm med beskrivningen av mig som en variant av en artist. Om inte annat så erbjöds jag stora mängder tid.
   Lägenheten var en utpost, jag visste det då. Här gällde det att utnyttja tiden inför det strukturella livet jag var säker på väntade mig längre fram.
   Eller så hade jag ingen aning, utan levde i blindo endast. Minns ju hur rädd jag kunde vara när jag låg för att sova ibland, att mörkret skrämde mig. Ensam och mörkrädd famlade jag i natten, övergiven och lämnad åt mitt öde.  
   Kanske är det också därför jag återvänder hit emellanåt; för att påminna mig om den isolering jag kunde erfara här.

Minnena av fest och av ensamhet tog jag med mig därifrån ut i livet. Festerna var så maximerade, ensamheten så fysisk: det är berikande erfarenheter för mig att äga idag.

Men så var det en annan sak, något skamligt. Och det är hit jag vill komma: till ett löfte, en ed som jag avlagt, att aldrig mer ägna mig åt detta; att alltid ligga på rätt sida av skiljelinjen mellan den jag var då och den jag försöker vara idag. Mellan den bökande grisen och den hyfsat värdige mannen.
   Jag tänker på NATTAMATEN som jag alltid var så noga med att få med mig hem. Det var ju nästan så att den utgjorde själva incitamentet för barrundorna.

Jag var ett djur när jag stapplade in i lyan med påsarna, redo att böka runt i sängen.

Jag åt och åt och sedan blev allt mörkt. Vaknade upp nästa morgon, tung och mätt, flottet och geggan prydde min kropp och min säng. Bitar av folie, dressing, pommes; jag var ensam med alla dessa lämningar. Härifrån fanns ingen väg att gå. Så jag gick ingenstans, kanske hittade jag en överbliven lökring att trösta mig med innan jag somnade om.

Jag skakar lätt på huvudet när jag promenerar vidare, bort från Gotlandsgatan, fnissar nästan överlägset åt den jag var då.
   Ändå vet jag att jag är samma person idag. Grisen ligger där latent i mig. Det är bara omständigheterna som är annorlunda nu.

Så kanske borde jag inte skaka på huvudet, inte stoltsera med ett heligt löfte.

Istället borde jag vara ödmjukt tacksam över de omständigheter som nu råder, och hoppas på att de aldrig tas ifrån mig.

Mailman krisar

Vi hade suttit hos mig fram till midnatt, och då, när lördag faktiskt förvandlats till söndag, hade vi känt att vi borde bege oss ut. Så vi hamnade här, på ölhallen bara något kvarter hemifrån. Och nu sitter vi vid ett av de stora runda träborden, min dryckesbroder och jag. 
   Vi dricker varsin öl. Den är något besk, och jag tänker att det nog inte blir fler efter denna. Känner mig rätt mätt på öl och ruset börjar så sakteliga övergå i tomhet. 
   Uppe i lägenheten var stämningen högre. Trots att det bara var vi två i den lilla lyan så lyckades vi bygga upp bilden av något som väntade på oss därute, och därför var vi såklart tvungna att ge oss ut. Men timmarna hade försvunnit, liksom lösts upp i dimmorna, och nu, när vi sitter här, har alla löften flugit iväg lika hastigt som vi lämnade lägenheten. Jag tar en klunk till och blickar ut över lokalen. Det är trångt och sorlet är öronbedövande. Ingen musik, bara alla dessa röster. Vet inte längre vad vi ska prata om, eller så orkar jag inte skrika för att göra mig hörd. 

Men vi sitter kvar. Beställer in varsin öl till. Tomheten går inte att råda bot på, men atmosfären förändras efterhand som folk söker sig vidare ut. Ett lugn lägger sig, och plötsligt är lokalen tom så när som på oss två, och de tre männen som också sitter vid vårt bord. De satt där när vi kom, och hade nickat förstrött när vi frågade om de två tomma stolarna vid bordet var lediga. 
   
Klockan har passerat stängning, men vi tillåts avsluta våra glas. De tre männen är alla klädda i svart, och betydligt äldre än oss. De pratar musik och är avmätt engagerade. Lite släpiga och sådär konstaterade som jag ofta upplever att äldre män är i sådana här sammanhang.  För såhär sitter de ju mest hela tiden när man ser de på krogen; maler sina åsikter, liksom idisslar dem inför varandra. 
   En av dem vänder sig till oss, vill ha vår hjälp att bekräfta en ståndpunkt som inte landar så väl hos de andra. Eftersom det är musik de diskuterar så har vi inga problem att erbjuda dem våra åsikter, och snart är vi alla inbegripna i ett rätt trevligt samtal. Det ger oss ny energi, mötet med dessa äldre. Servitörerna plockar runtom oss, men ännu har ingen bett oss att gå.

Så vi diskuterar vidare. Och de tre männen säger sig vara imponerade av våra kunskaper. Och vi av deras; att såna gamlingar kan vara så uppdaterade. 
   Detta möte över generationer skänker onekligen en spänst till kvällen och jag tänker att det säkert är berikande, utbytet oss emellan. 
   Samtidigt kan jag inte låta bli att tycka lite synd om dem. För varför sitter de här egentligen? Inser de inte att de är besegrade av tiden? Det är upplyftande att tänka så om dem, får mig att må lite bättre faktiskt. 

Plötsligt tystnar en av dem, mitt i en mening. Han stirrar tomt framför sig, och sedan är det som att han får en hink iskallt vatten hällt över sig. Först drar han efter andan för att därefter sitta och huttra. Han samlar sig och höjer sakta blicken, låter den vandra mellan oss.

"Jag fyller femtio i år", säger han.


Jag minns att jag tyckte den var så gripande, hans förtvivlan då insikten träffade honom så skoningslöst.
 
Själv var jag bara trettio, men tyckte det var nog så problematiskt.
 
För snart tjugo år sedan.

Mailman slutar älta

Tiden, i vilken jag lever och finns till, är cirkulär, i en fyrdimensionel verklighet. Jag är alltså bara en del av en helhet som alls inte kommer att utplånas, utan bara fortsätta efter mig. Mycket enkelt.

Jag lever här, och nuet är det enda verkliga.

Detta är det rationella sättet att förhålla sig till att finnas till. Man föds, lever och dör. Och därefter läggs ens liv till handlingarna som en levnadsberättelse bland så många andra.
   Så ser också jag på det de flesta dagar. Men inte de flesta morgnar.
 
För just när jag ligger där och nattens drömmar skingras och krass vakenhet träder in, i det tillståndet, det är då jag på riktigt förstår den sanna innebörden av min egen ålder och dess placering i livets kronologi. Att jag faktiskt har kommit en rätt bra bit. Och då går det inte alls att luta sig mot någon pragmatiskt formulerad verklighet. Min ålder, siffran, är helt obegriplig för mig nu.
   Men ju mer jag vaknar, desto mer slår jag ifrån mig det bekymmersamma åldrandet, avfärdar det som fåfänga bara. Och kort därefter hamnar jag i Lucretius resonemang om "när du ser tillbaka på den omätliga tidsrymd som har förunnit och på materiens mångfaldiga rörelser, då kan du med lätthet tro att dessa samma atomer, av vilka vi nu är gjorda, ofta varit placerade i samma ordning som nu",  och söker tröst däri. För den är väl inte särskilt långsökt trots allt, tanken om den eviga återkomsten?
   Men jag skakar av mig den tesen, tanken på den ständiga upprepningen är alltför besvärlig.

Vaknar helt och bestyren tar vid. Jag är i livet, lever det som man ska. Barnen får frukost, och plötsligt är det bråttom till förskola och skola.

På vägen mot skolan kommer samtalet in på döden, tror att det är jag som styr in det där. Och min dotters konstaterande är mycket enkelt: "Först lever alla, sen dör alla!":

Ett barns okonstlade beskrivning. Så självklart och enkelt, men samtidigt omöjligt att omfamna.
 
Eller?

Snart pratar vi om annat, men meningen dröjer sig kvar i mig. För det är ju sant som hon säger: Det här är ingen exklusiv problematik, vi är ALLA underordnade denna realitet.

Vet inte om det är hennes avsedda undermening, men jag tar till mig budskapet likväl:

Sluta älta, INGEN kommer ur det här levande.

I terapeutens tystnad

Inget konstigt alls med det, att jag och min fru går på familjerådgivning. Problemen vi tampas med är egentligen inte särskilt privata, utan av mer allmängiltig karaktär. Handlar om rollerna vi har, och hur dessa ibland ställer till det för oss i vardagen. Såklart är de svåra att rucka på, men vi vill ändå ge det ett ärligt försök, se om vi kan nå någon form av förändring.

Allmänmänskligt, det här med rollerna vi har inför varandra och oss själva. Men genom att prata om det kan man lösa upp dem något, eller iallafall förstå varandra bättre. För vi vill ju fortsätta leva tillsammans.

Därför går vi till familjerådgivning. Sitter där i varsin fåtölj bredvid varandra, och terapeuten sitter i sin, framför oss.
   Första gången var jag något tillknäppt och avvaktande, visste inte riktigt vilket språk som var bäst i sammanhanget. Andra gången hittade jag ett sätt att tala som jag faktiskt kände mig bekväm med, och fick då även terapeutens bekräftelse. Han tyckte att jag var betydligt mer öppen den här gången än första, sa han. Mer "transparent".
   Snacket flöt på, och när vi lämnade sessionen den där andra gången kände vi oss stärkta, som att vi verkligen funnit problematikens kärna - och hur att förhålla oss till den.
   Han var bra, vår terapeut, på sitt eget sätt. Sävlig, på gränsen till sövande i sina utläggningar, men ändå hade han nått in i oss. Som att vi silade guldkornen från ordmassan och därefter nådde våra egna insikter.

Inför det tredje mötet kände jag mig helt lugn och ledig. Kunde språket nu, terminologin. Och det började bra: jag pratade om min roll i familjen och landade i ett resonemang om att det viktiga kanske inte är att hela tiden bidra rent praktiskt, utan att det snarare handlar om att "vara närvarande".
"Väl formulerat" sa han då, och det stärkte mig. Min fru nickade eftertänksamt, lät orden sjunka in. Vi var femton minuter in i sittningen och hittills hade det väl varit som de tidigare gångerna; ett följsamt samtal oss tre emellan. Lite hackigt, trevande ibland, men ändå fortgående.
 
Tills nu. För plötsligt ville ingen av oss ta över taktpinnen. En tystnad sänkte sig, som att vi väntade ut varandra i en slags uthållighetstävling. Terapeuten muttrade ett långsamt "yes" emellanåt, men därutöver inget.
   Olusten började krypa i mig, men ganska snart bestämde jag mig för att betvinga den. Jag ville vila i tystnaden, och min fru likaså tycktes det: hon gjorde heller inga ansatser.
   Det lilla rummet med de tre människorna i varsin fåtölj som satt i tystnad. Utanför det dova ljudet från staden. Jag svävade fritt nu.

Den rymde så mycket, stillheten i rummet. Hela mitt liv faktiskt. Jag föddes, levde och dog i detta universum. Då och då tittade jag på min fru. Hon var där vid min sida, tillsammans levde vi oss genom detta oändliga. Terapeutens ögonlock var halvt nedfällda. "Yes" mumlade han ibland, knappt hörbart.
   Samtidigt, när jag betraktade min fru där hon satt halvt kisande mot solstrålen som hittat sin väg in, kunde jag förnimma den lycka jag faktiskt alltid bär på tillsammans med henne. Och hur bra vi har det ihop, utanför det här rummet.

Om det var terapeutens avsikt vet jag inte; möjligen var han bara trött på samma gamla malande, sitt eget och andras, att han bara zoomade ut. Om människor som inte riktigt förstår varandra men ändå vill mötas.
   Kanske såg han framför sig två personer som hör ihop bara, bortom alla floskler och terminologi. Därför valde han att plötsligt inte säga så mycket mer.

Det tredje mötet tog sig slutligen i mål med bara små öar av ord i en ocean av tystnad.

Löparen?

Har en hel bank av dem, och den fylls ständigt på.

   Stor begynnelsebokstav, några ord, något kommatecken kanske, och så en punkt, ett utropstecken eller ett frågetecken. Meningar kort och gott; många gånger enkelt formulerade, i stunden påkomna. Flera av dem uttalade utan minsta illvilja eller onda avsikter,  andra i medvetet syfte att skada. 

   Alla har de träffat hårt, och satt bo i mig. 

Jag bär dem inom mig och jag minns dem alla helt korrekt, både ord och tonfall.

Just idag är det en av alla dessa som uppvaktar mig. Den har förföljt mig sedan den uttalades, för snart ett decennium sedan. Och att den poppar upp idag är ingen slump: jag tänker nämligen att jag borde börja löpträna igen, redan ikväll. Därför ekar de i mitt huvud nu, orden från kollegan. De som helt plötsligt fick mig att tappa allt:

   Det hade blivit mitt sätt att leva, min filosofi i livet; att springa så långt att smärtan övergår i njutning. Älskade hur mina andetag skapade musiken jag dansade fram till. Mil efter mil längs gator och skogstigar utmed havet, förbi människorna som betraktade kraften hos mig.

   Äntligen var jag framme där jag ville vara; fysiskt och mentalt starkare än någonsin tidigare. Jag fascinerades över min egen förmåga, att det faktiskt var möjligt att resa sig och ta kommando över sin kropp. Hur jag frigjorde min inre styrka var imponerande tyckte jag själv. 

   Jag var den jag ville vara nu. Min uppenbarelse utstrålade välmående och fysisk uthållighet. Och det var uppenbart att denna goda kondition även påverkade min mentala hälsa, länken däremellan var så tydlig.

   

På min arbetsplats gick snacket som vanligt så här års. Sommaren närmade sig och några tappra få hade redan anmält sig Stockholm Marathon. Som långdistanslöpare lekte även jag med tanken på att anmäla mig, trots att jag egentligen avskyr all form av tävlan och organiserad idrott. Inte för att det rådde något tvivel om min goda form - den var ju iögonfallande vid det här laget - utan för att det skulle vara den yttersta utmaningen. Jag var var redo nu. Jag skulle springa loppet jag med, för att en gång för alla smula sönder den gamla bilden av mig själv.  

"Det skulle man inte tro om dig vid en första anblick, men ok." 

Han sade det efter att ha studerat mig alldeles kort. Kollegan som springer Marathon årligen, en lång och både slank och kraftfull man, skrattade när jag berättade för honom om min lust att också springa det här året. Som vore det ännu ett skämt från min sida. Brukade ju hålla på så där, framställa mig själv som någon jag inte är. Men den här gången menade jag faktiskt allvar, varför skulle jag inte? Jag var en långdistanslöpare, det var den jag var. 
   Men inte. För i samma stund som meningen nådde mig var det över. 
   Vem försökte jag lura? Mig själv tydligen, men ingen annan. Och då får det vara. Varför skulle jag anstränga mig så när jag ändå alltid kommer att ge sken av något annat?


Och så resonerar jag än idag. Därför springer jag inte ikväll. För det är inte den jag är.

Inte vid en första anblick i alla fall.

Värdigheten

Att skapa sig en bild av den man är som också är den man vill vara, alltså en beskrivning av ens person som man kan känna sig bekväm med, det är väl ogörligt. För oftast är den ju en illusion endast, denna glimt av det upphöjda jag som man ibland kan skymta.
   Jag brottas en del med det där. Att åtminstone någon gång hitta en samklang mellan den jag är; alltså själva den innersta naturen - och den jag så innerligt vill vara. Och att då få erfara en självaktning som i sin tur skulle ge mig den pondus jag alltid strävat efter.

Värdighet. Det är ordet. Vad det nu betyder. Men jag har en vag bild iallafall.
   Och i fredags var ordet mitt att bära. För en liten stund.

Jag var på Systembolaget, stod där i kön med flaskor som klirrade mot varandra i korgen, tillsammans med två av mina barn. Som vanligt praktiserade jag mitt inövade lugn bland hyllorna med ömtåliga dyrbarheter, och väl framme vid kassan lade jag lugnt och metodiskt upp mina varor på bandet samtidigt som jag höll koll på de små. Ingenting jag reflekterade över själv i stunden, vilket intryck jag kunde tänkas ge. Jag var väl simultan, men det tvingas man vara mest hela tiden ju, inget konstigt.
   Därför var jag inte beredd på komplimangen jag fick av mannen i kassan: "Imponerande alltså måste jag säga." Jag tittade upp från min verksamhet, något paff och frågande. "Vilket?"

"Ja, själv tyckte jag det var nog så jobbigt att vara ute å handla med bara ett barn. Men du har verkligen koll på grejer du!"

Jag genomfors av den då, utstrålande den till och med: värdigheten. PONDUSEN. Stolt och rak i ryggen såg jag mig omkring. Kön bakom mig var fylld av varma och beundrande blickar. Mannen i kassan såg på mig på ett sätt som fyllde mig, fick mig att vilja understryka mig själv ännu mer, som vore detta smicker inte nog på alla vis. "Och ibland har jag med mig TRE barn när jag är ute och handlar!", svarade jag.

"Ah." Kassören gav mig kvittot med ett artigt leende. Jag tog det och gick, faktiskt något generad över hela situationen. Det är problematiskt ibland, att hantera beröm.

Tio meter hade vi hunnit, jag och barnen, när jag hörde hur han kallade på mig, försynt men ändå lätt roat. Jag vände mig om och såg flaskorna som stod kvar, hörde skratten från gubbarna i kön.
   "Du glömmer rätt saker åtminstone!" hojtade en av dem. "Ja, än så länge prioriterar han rätt!" skrattade en annan.

Jag packade ner mina varor under tystnad, jag var mig själv igen.
   Men att få ha den i sin ägo, värdigheten - om än bara för ett kort ögonblick - var ändå fint.

Släktgården

Min storebror ringer mig. Han är lite orolig över något som han nyss fått höra. "Stämmer det verkligen, att du och din familj bokat in er på Ottersjö i sommar?" Han uttalar "Ottersjö" precis som vi alltid gör, han och jag, när platsen kommer på tal: hårt och överdrivet artikulerat.
   Namnet rymmer så mycket nämligen. Jag vill inte påstå att platsen egentligen skadade oss, eller att den i sig skulle vara särskilt ond. Men minnet av den är så behäftad med allt det mörker som följer barndomen; då man inte var delaktig för att man inte förstod hur.

På Ottersjö kretsade allt kring ens egen oförmåga. Därför är den en symbol, denna släktgård som jag inte besökt på närmare fyrtio år.
   Men nu vill jag utmana den jäveln, jag vill återvända till platsen som orsakade mig så mycket elände och pina. Och jag vill lämna platsen som en segrare. Jag har min familj med mig, och tillsammans ska vi riva denna utsatthetens symbol. När vi flyttar in flyttar Ottersjö ut: aldrig mer ska den ockupera mark i min själ, inte någonsin mer ska den få definiera min självbild.

Den här gången besegrar jag Ottersjö. Och då är jag helt fri. Därför måste jag dit.

"Ni tänker alltså bo där en hel vecka?!" Min bror har svårt att ta in min plötsliga vändning. Jag har ju alltid varit den av oss som varit allra mest oförsonlig; den som burit oket från upplevelserna på släktgården med störst vedermöda. "Att våga möta sina demoner är såklart modigt och starkt, och kanske måste du återvända. Men demonerna kommer säkert inte att ge sig utan en match. Och tänk om de vinner?"

Han var själv där för några år sedan, med sin familj. Och han slogs då över hur annorlunda hans egna barn tog sig an gården och människorna. Helt obekymrade hade de sprungit mellan rummen, nyfikna och sugna på umgänge. Själv hade han vandrat runt bland minnena, insupit ångesten och nåtts av insikten: här mådde vi inte bra, jag och min bror. Den här platsen är inte helt snäll, och möjligen är det så alltjämt. Men så bra ändå att tid har passerat, att jag är den jag är idag.
   Han fotograferade och skickade bilder till mig. Bokskogen, den man gick genom på väg till sjön och nakenbadet. Tavlan med den stränga 1800-talstanten, hon med ögon av is som alltid skrämde en så på natten när man var uppe för att kissa. Köket med det stora bordet kring vilket alla barn satt och skränade.
   Jag blev så illa berörd av bilderna. För jag var inte redo då.

"Sjätte till trettonde juli är vi där. Sju dagar, och jag kommer kriga och nedkämpa varenda en av dem. Jag tänker ta den där fästningen i besittning, kuva det som kuvat mig". Jag hejdar mig, inser att jag nog behöver tona ner mig själv något. Men som alltid rycks jag med när Ottersjö förs på tal. Som att mitt mörkers kärna ligger där, någonstans bland rötterna i bokskogen.

"Ha ha, du talar så högtravande!" Min bror skrattar, men samtidigt förstår han givetvis allvaret. Det är mitt slutgiltiga slag jag står inför.

"Lycka till" säger han.

Pappaledigheten

Plötsligt vaknar hon bara, helt oväntat. Hon som alltid brukar sova sitt långpass så här på den tidiga förmiddagen. Nu står hon där i spjälsängen med sina små händer runt pinnarna. Det ser ut som att hon sitter i fängelse och tittar ut genom gallret; en alldeles oemotståndlig liten fånge som skiner upp  när hon får syn på mig och visar sina tänder, två däruppe och tre därnere, i det där leendet som jag inte vet hur jag ska hantera. Och när det övergår till ett småskratt då jag lyfter upp henne så är det den mest värdefulla stunden i världen. Dagarna är fyllda med dom, små ögonblick av renaste fulländan.

   

Ändå jämrar jag mig ibland. Den är så besynnerlig, pappaledighetsbubblan jag vistas i. Det är tredje gången jag är i den och inte bereder den mig några svårigheter rent praktiskt: vi samarbetar så väl med varandra, jag och min lilla knodd. Men precis som de tidigare försätter den mig i ett tillstånd, ett läge i vilket jag egentligen är så lycklig som jag förmår vara. 

 
Men det är en glädje som surfar på de mörkaste vågor.
 
Tack och lov surfar jag skickligare idag än någonsin, förstår att drivkraften framåt kommer från vågens lutning; inte från den mörka vattenmassan.

   Dagarnas repetition, att man kan få för sig att man skulle vara ofri. Hur jag kan beklaga mig - över min egen tid som flyr, över kladdet och överdragsbyxor, overaller och borttappade vantar. Och hur jag  då förnimmer den mörka oceanen som tornar upp sig bakom mig, hur den vill kasta sina illasinnade skuggor över detta som jag faktiskt varit med och skapat: det finaste, men också det allra mest ömtåliga. 

   Mina barn, de som på riktigt har befriat mig, hur kan jag vara så oförskämd att jag ens snuddar vid tanken på att vara bunden, ofri?

Och samtidigt: det mosiga huvudet som försöker formulera upplevelsen av livet, dagarna som läggs på varandra, döden. Men varför plågar mig inte tanken på alltings upphävande idag som tidigare, då dödsångesten var en fysisk sensation, en uppenbarelse som red mig på nattlig basis? 

Har jag på riktigt förstått att så länge vi finns så finns inte döden - och när allt är borta, då finns den inte heller. 

   Men inget går ju att förstå eller uttrycka, inget utom det allra närmaste. Och det är precis där jag är nu, och alltid: i det som är närmast. Det är allt, sen följer inget.

Jag bär ut min lilla bäbis från sovrummet, in i köket. Golvet är fyllt av rester från frukosten och jag tänker att jag väl borde städa undan det innan jag sätter ner henne. Håller henne i ena armen och torkar av golvet med den andra. 

   Snart ska hon ha lite mellis, och därifrån surfar vi vidare.