Jag har en dröm som återkommer med regelbundenhet. Två gånger i månaden drabbas jag av den, och den är lång, sträcker sig över hela natten känns det som. Vissa gånger har den formen av ren mardröm, andra gånger är den bara ett nattligt tidsfördriv. Men oftast gestaltar den sig som en korsning av de två: alltså som en dröm om framgång med kraftig underton av svärta.
Det är en dröm om succé utan sötma, att segra utan att vinna. Och den bär på samma tema som de flesta av de mardrömmar jag skapar i natten. Ledmotivet är alltid att komma för sent, att vara fel man på fel plats. Vara felaktigt placerad, malplacerad i rum och i tid.
För den är ens ständige följeslagare i livet: tiden. För längesedan hade jag den framför mig, den låg där öppen och redo att fyllas med innehåll, rentav med framgång.
Men nu är det inte så längre. Därför plågar det mig så, att jag fortfarande drömmer om att jag blir antagen på scenskolan. För drömmen är i realtid. Jag är alltså inte ung och lovande när jag välkomnas in i värmen, jag är gammal; jag är den jag är idag.
Det är så genant, för jag vill inte vara där. De tittar på mig, mina unga klasskamrater. Medlidsamt betraktar de mig när jag så sent i mitt levnadslopp äntligen når min bekräftelse, mitt genombrott. En av dem, han är alltid med i drömmen, har på sig en sån där väldigt urringad svart t-shirt och vi ska göra scener tillsammans, han och jag, och det är bara en plåga. Han skuttar runt och lever ut och är fri i sitt uttryck, i kontakt med alla sina sinnen, och jag är stel, tom, gammal.
Ingen begriper vad jag har där att göra, allra minst jag själv. Och detta är den framgång jag alltid trånat efter.
Men att få se sitt namn på den där listan med antagna, det var alltid mitt mål, och där är jag nu.
Fast kanske bär den på ett budskap till mig, drömmen. Imorse, efter ännu en nattlig veva bland scenskoleprov och spänstiga studenter, slog det mig plötsligt. Kanske ville jag aldrig komma in på den där skolan när det begav sig. Kan detta vara drömmens sanna innebörd? Att allt bara är ett sorgesamt missförstånd som jag dragits med?
Ja! Och insikten om detta har alltid varit planterad i mitt undermedvetna. Två gånger i månaden, år efter år, har det sänt samma budskap och först nu landar det hos mig.
Jag ville aldrig gå på scenskolan. Den platsen var inte för mig.
Och så självklart det ter sig nu, det som jag alltid sett på som ett av mitt livs svåraste stunder, när jag kissade ner mig precis innan sista scenen i sista omgången på Stockholms scenskola. Hur det varma kisset på jeansen så snabbt blev kallt och hur det rörde till allt för mig där jag stod inför juryn. Inte en mening kom i rätt följd, inte ett steg togs i rätt riktning.
Det var ju bara mitt undermedvetna som såg till att jag räddades från den institutionen. På ren instinkt kissade jag ner mig.
Så ser jag på det från idag.
