Min storebror ringer mig. Han är lite orolig över något som han nyss fått höra. "Stämmer det verkligen, att du och din familj bokat in er på Ottersjö i sommar?" Han uttalar "Ottersjö" precis som vi alltid gör, han och jag, när platsen kommer på tal: hårt och överdrivet artikulerat.
Namnet rymmer så mycket nämligen. Jag vill inte påstå att platsen egentligen skadade oss, eller att den i sig skulle vara särskilt ond. Men minnet av den är så behäftad med allt det mörker som följer barndomen; då man inte var delaktig för att man inte förstod hur.
På Ottersjö kretsade allt kring ens egen oförmåga. Därför är den en symbol, denna släktgård som jag inte besökt på närmare fyrtio år.
Men nu vill jag utmana den jäveln, jag vill återvända till platsen som orsakade mig så mycket elände och pina. Och jag vill lämna platsen som en segrare. Jag har min familj med mig, och tillsammans ska vi riva denna utsatthetens symbol. När vi flyttar in flyttar Ottersjö ut: aldrig mer ska den ockupera mark i min själ, inte någonsin mer ska den få definiera min självbild.
Den här gången besegrar jag Ottersjö. Och då är jag helt fri. Därför måste jag dit.
"Ni tänker alltså bo där en hel vecka?!" Min bror har svårt att ta in min plötsliga vändning. Jag har ju alltid varit den av oss som varit allra mest oförsonlig; den som burit oket från upplevelserna på släktgården med störst vedermöda. "Att våga möta sina demoner är såklart modigt och starkt, och kanske måste du återvända. Men demonerna kommer säkert inte att ge sig utan en match. Och tänk om de vinner?"
Han var själv där för några år sedan, med sin familj. Och han slogs då över hur annorlunda hans egna barn tog sig an gården och människorna. Helt obekymrade hade de sprungit mellan rummen, nyfikna och sugna på umgänge. Själv hade han vandrat runt bland minnena, insupit ångesten och nåtts av insikten: här mådde vi inte bra, jag och min bror. Den här platsen är inte helt snäll, och möjligen är det så alltjämt. Men så bra ändå att tid har passerat, att jag är den jag är idag.
Han fotograferade och skickade bilder till mig. Bokskogen, den man gick genom på väg till sjön och nakenbadet. Tavlan med den stränga 1800-talstanten, hon med ögon av is som alltid skrämde en så på natten när man var uppe för att kissa. Köket med det stora bordet kring vilket alla barn satt och skränade.
Jag blev så illa berörd av bilderna. För jag var inte redo då.
"Sjätte till trettonde juli är vi där. Sju dagar, och jag kommer kriga och nedkämpa varenda en av dem. Jag tänker ta den där fästningen i besittning, kuva det som kuvat mig". Jag hejdar mig, inser att jag nog behöver tona ner mig själv något. Men som alltid rycks jag med när Ottersjö förs på tal. Som att mitt mörkers kärna ligger där, någonstans bland rötterna i bokskogen.
"Ha ha, du talar så högtravande!" Min bror skrattar, men samtidigt förstår han givetvis allvaret. Det är mitt slutgiltiga slag jag står inför.
"Lycka till" säger han.
