Vi tog färjan över havet, jag och två andra. De ansökte också om att bli antagna på skolan. Och de blev det också. Men jag, den tredje av oss, blev det inte. Såhär nästan tjugofem år senare vill jag inte söka förklaringar till varför de blev antagna och inte jag, men jag minns iallafall detta: jag kunde knappt stå på mina ben 1995.
Hade gått in i ett tillstånd, det var tidigare på året, och nu var jag helt fast. Inte en klar tanke skulle tänkas på många år, en rullgardin hade dragits ner och förvandlat allt till ett grådaskigt mörker. Och jag tog med mig det vart jag for.
Nu var det senvår och jag var här. När vi gick av färjan var jag bakfull, men det var inget som kunde skingra det smutsgrå. Bara ett knappt märkbart lager som lagts på det outhärdliga.
Vi gick på en buss, den skumpade och jag kramade armstöden så att knogarna vitnade. Helsingfors rann förbi därute. Bussen stannade, vi gick av och in på det vandrarhem där vi skulle bo.
Förstod inget av det där. Staden, vandrarhemmet, skolan.
Senare på dagen var det dags för det första av antagningsproven. Spelade upp en scen ur en pjäs skriven av Sartre. Begrep inte texten jag framförde, men någonting måste ha pågått där hos mig på scenen framför dem: kanske min bleka uppsyn och svettblanka panna tolkades som inlevelse av juryn.
På kvällen sattes lappar upp med namnen på de som gått vidare denna dag. Jag var en av dem. Någonting genomfor mig, en värme som nästintill kunde omformas till en ren tanke, ett fokus som jag så när lyckades fånga.
Det var en framgång, men jag begrep inte riktigt hur att tillägna mig den. För tänk om den förvandlas, allt förvandlas.
Dagen efter tackades det nej till mig. Efter att ha manglats i oändliga övningar nådde de beslutet. De var nu säkra på sin sak: jag skulle inte gå på deras skola. Mitt namn stod inte att läsa på lappen.
Min färja var bokad till kvällen dagen efter. Men när jag banade min väg genom de lycksaliga som gått vidare ännu en gång hade jag bara en riktning i sikte: härifrån.
Mitt namn ropades efter mig, men jag kunde inte svara, inte visa mig. Jag brast i gråt när jag skyndade mig fram genom korridorerna och det var så befriande, att kunna utmana det oformulerade illamåendets monotoni och låta den okonstlade sorgen skölja över mig.
Ute var det kvällning, jag sökte mig inåt staden. Och jag jämrade mig så skönt. Utan kompass i skymningen, det var hit jag ville. Människorna jag såg på gatorna, i affärerna, på pubarna; jag passerade dem obemärkt i mörkret. Kvällen och natten och den främmande staden låg framför mig.
Detta var platsen där jag kunde låta förtvivlan tvätta mig ren, om så bara för nu.
Hade blivit refuserad, förkastad, av en skola bara. Hade ju hänt förr och det skulle säkert ske igen, inget märkvärdigt. Men den här gången ville jag ha något tillbaka.
Jag var fri, kunde dedikera mig fullt ut.
Vid ett tillfälle gick jag in på en bar, önskade låna telefon för att ringa till mamma och pappa, ville att de skulle veta att jag var en förlorad själ glömd i skugga. Men människorna vid borden och bakom bardisken bara tittade oförstående på mig; eller rakt igenom mitt väsen, kanske såg de mig inte, bara anade. De slog snart ner sina blickar igen, fortsatte med sitt. Jag gav mig vidare, mer borttappad än någonsin. Ingen såg mig längre, trots att jag kände mig så full av liv. För min bedrövelse var så på riktigt att det inte var någon tvekan: jag var levande. Men ändå någon annanstans, eller på väg. Jag vinglade gatorna fram och tillbaka, runt om mig släktes ljusen i fönstren, ett efter ett.
Och jag förstod att detta var min första riktiga aning av döden och den ensamhet som däri väntar.
Det var storartat. En natt att minnas.
Tog ett flyg på morgonen, tillbaka till Stockholm. Mamma och pappa satte in pengar så att jag inte behövde vänta på färjan, hade fått tag på dem på en knastrig linje vid soluppgången. Det var fint, att höra deras röster, och att de hörde mig.
Jag landade och steg av och var åter fånge i det blygrå.
