Stor begynnelsebokstav, några ord, något kommatecken kanske, och så en punkt, ett utropstecken eller ett frågetecken. Meningar kort och gott; många gånger enkelt formulerade, i stunden påkomna. Flera av dem uttalade utan minsta illvilja eller onda avsikter, andra i medvetet syfte att skada.
Alla har de träffat hårt, och satt bo i mig.
Jag bär dem inom mig och jag minns dem alla helt korrekt, både ord och tonfall.
Just idag är det en av alla dessa som uppvaktar mig. Den har förföljt mig sedan den uttalades, för snart ett decennium sedan. Och att den poppar upp idag är ingen slump: jag tänker nämligen att jag borde börja löpträna igen, redan ikväll. Därför ekar de i mitt huvud nu, orden från kollegan. De som helt plötsligt fick mig att tappa allt:
"Det skulle man inte tro om dig vid en första anblick, men ok."
Han sade det efter att ha studerat mig alldeles kort. Kollegan som springer Marathon årligen, en lång och både slank och kraftfull man, skrattade när jag berättade för honom om min lust att också springa det här året. Som vore det ännu ett skämt från min sida. Brukade ju hålla på så där, framställa mig själv som någon jag inte är. Men den här gången menade jag faktiskt allvar, varför skulle jag inte? Jag var en långdistanslöpare, det var den jag var.
Men inte. För i samma stund som meningen nådde mig var det över.
Vem försökte jag lura? Mig själv tydligen, men ingen annan. Och då får det vara. Varför skulle jag anstränga mig så när jag ändå alltid kommer att ge sken av något annat?
Och så resonerar jag än idag. Därför springer jag inte ikväll. För det är inte den jag är.
Inte vid en första anblick i alla fall.
Just idag är det en av alla dessa som uppvaktar mig. Den har förföljt mig sedan den uttalades, för snart ett decennium sedan. Och att den poppar upp idag är ingen slump: jag tänker nämligen att jag borde börja löpträna igen, redan ikväll. Därför ekar de i mitt huvud nu, orden från kollegan. De som helt plötsligt fick mig att tappa allt:
Det hade blivit mitt sätt att leva, min filosofi i livet; att springa så långt att smärtan övergår i njutning. Älskade hur mina andetag skapade musiken jag dansade fram till. Mil efter mil längs gator och skogstigar utmed havet, förbi människorna som betraktade kraften hos mig.
Äntligen var jag framme där jag ville vara; fysiskt och mentalt starkare än någonsin tidigare. Jag fascinerades över min egen förmåga, att det faktiskt var möjligt att resa sig och ta kommando över sin kropp. Hur jag frigjorde min inre styrka var imponerande tyckte jag själv.
Jag var den jag ville vara nu. Min uppenbarelse utstrålade välmående och fysisk uthållighet. Och det var uppenbart att denna goda kondition även påverkade min mentala hälsa, länken däremellan var så tydlig.
På min arbetsplats gick snacket som vanligt så här års. Sommaren närmade sig och några tappra få hade redan anmält sig Stockholm Marathon. Som långdistanslöpare lekte även jag med tanken på att anmäla mig, trots att jag egentligen avskyr all form av tävlan och organiserad idrott. Inte för att det rådde något tvivel om min goda form - den var ju iögonfallande vid det här laget - utan för att det skulle vara den yttersta utmaningen. Jag var var redo nu. Jag skulle springa loppet jag med, för att en gång för alla smula sönder den gamla bilden av mig själv.
"Det skulle man inte tro om dig vid en första anblick, men ok."
Han sade det efter att ha studerat mig alldeles kort. Kollegan som springer Marathon årligen, en lång och både slank och kraftfull man, skrattade när jag berättade för honom om min lust att också springa det här året. Som vore det ännu ett skämt från min sida. Brukade ju hålla på så där, framställa mig själv som någon jag inte är. Men den här gången menade jag faktiskt allvar, varför skulle jag inte? Jag var en långdistanslöpare, det var den jag var.
Men inte. För i samma stund som meningen nådde mig var det över.
Vem försökte jag lura? Mig själv tydligen, men ingen annan. Och då får det vara. Varför skulle jag anstränga mig så när jag ändå alltid kommer att ge sken av något annat?
Och så resonerar jag än idag. Därför springer jag inte ikväll. För det är inte den jag är.
Inte vid en första anblick i alla fall.
