Pappa på besök

Doften som stöter emot mig när jag går in är densamma som då, som alltid. Lärarnas kaffe, barnens stövlar, gruset på stentrapporna. Jag insuper odören och försöker förhålla mig likgiltig inför den. Det är naturligtvis en omöjlighet. Jag är tillbaka, och det slår mig att jag aldrig varit någon annanstans: det är här jag alltid befunnit mig, aldrig har jag lyckats skaka av mig strukturerna från dessa rum. Jag har varit på så många platser i mitt liv, och jag har vandrat mellan så många varianter av mig själv, men det är här som jag landar i den jag verkligen är. Det är i skolan som essensen av mitt jag framträder. Här skalas alla lager av mig, och jag står ensam kvar. Därför slår skriken i korridorerna mig så skoningslöst, därför klyvs jag itu av skolklockan som ringer in till lektion.

Hoppas det inte syns. Gör mitt bästa för att ikläda mig rollen som avspänd, nyfiken pappa. Men den versionen av mig är så förtvivlat svår att gestalta här. Upplever att mörkret inom mig hela tiden sipprar ut.

Men min egen upplevelse av detta, vem efterfrågar den? Det som genomfar mig här, eller hur jag inser saker om mig själv, är ju ointressant eller rentav betydelselöst. För det här handlar inte om mig, ingenting gör det. Jag är här för att hälsa på min son i skolan, se hur han har det här på dagarna. Kan det inte bara vara så enkelt? Kanske inte.

Han tar min hand och leder mig genom korridoren fram till klassrummet. Mitt grepp är stadigt, hans likaså. Tänk att min son går i samma korridor som jag, att vi är här tillsammans. Ändå känner jag mig så ensam, gör han det också?

En gång i tiden var det bara han och jag. Och när vi upptäckte världen tillsammans var vi aldrig på väg hit. Hur blev det såhär?

Läraren samlar ihop barnen. Hon kastar ett snabbt leende åt mitt håll. Så öppnar hon dörren och släpper in klassen. De har alla sina bestämda platser och jag sätter mig bredvid min son. Han sitter så stilla och så rak i ryggen. Får för mig att han är stolt över mig, att jag sitter där vid hans sida, och så är det nog.
   Jag är stolt över honom, det är jag alltid. Men även ett stråk av skuld drar genom mig där vi sitter och tragglar räkneuppgifter. För han har inte bett om det här, han har inte valt någonting.
   En elev ropar plötsligt okvädningsord rakt ut, en annan skrattar rått. Ett pennskrin slängs i golvet och pennorna sprids åt alla håll. Läraren ingriper, avvärjer vant.
   Hon är så skicklig, läraren, så orädd. Inte alls som jag. Jag skruvar på mig av olust inför aggressionen som pågår alldeles nära. Och min son, tycker han också det är otäckt här i den krassa verkligheten? Isåfall är det min skuld att bära.

Lektionen avslutas, rast tar vid och klassen befinner sig nu på skolgården. Det regnar lätt, men de har kul tillsammans, springer runt och skrattar. En del av mörkret rinner av mig. Jag stoppar händerna i jackfickorna och tänker på min hållning, att den inte är alltför hopsjunken.
   Han är glad på gården, umgås med en klasskompis, och tankarna från klassrummet känns plötsligt avlägsna. Livet är en gåva. Min gåva till honom.

Jag klänger mig fast vid den föreställningen genom nästa lektion och när det är dags för lunch är jag till och med uppsluppen. Skojar lite med barnen där vi står och lägger mat på våra tallrikar, säger något om att alla måste ta broccoli. Jag närmar mig så sakteliga den tolkning av mig själv som jag känner mig allra mest bekväm med.

Plötsligt vräker en pojke ner både mat och mjölk på golvet. Potatisar rullar iväg över matsalsgolvet och mjölken stänker ända på mig, trots att jag står en bit bort. Pojken sparkar omkring sig, och gömmer sig därefter under ett bord. Platsen är på nytt farlig, för mig är den det, trots att verksamheten fortsätter nästintill oberörd av händelsen.
   Min son tycks även han likgiltig, säger att så där brukar han hålla på, och vi sätter oss till bords.
   Maten är god och stämningen likaså. Men jag kommer inte upp igen; skriken, maten på golvet och pojken under bordet, jag får inte ihop det.

Lunchrasten är längre, och mot slutet av den börjar tomheten krypa sig på. Inser att den här dagen är en perfekt regisserad replika av min egen skoltid med sitt ihållande regn och de plötsliga utbrotten i klassrum och matsal.
   Och när lunchrasten är över och vi samlas för idrottslektion, ja då är iscensättningen fulländad. Det är så speciellt att vara tillbaka, som att jag glömt hur jag avskyr omklädningsrum på skolor.
   Rummet är kallt och den vaga svettlukten från äldre elever är cementerad. Atmosfären är  hispig, hetsig. Någon har glömt ta med träningskläder, en annan får akut huvudvärk.

Lektionen skyndas igenom, en gymnastiklärare gormar ut sina instruktioner och barnen springer.

Tillbaka i klassrummet och dagens sista lektion. Den består av att läraren högläser ur en bok. Hon läser fint och en värme sprids i rummet. Det är verkligen avkopplande att bara lyssna eller sväva iväg någon annanstans. Alla elever, dessa små individer, och jag, tillsammans sitter vi här och läraren läser. Regnet slår mot fönstren, avlägsna skrik hörs utifrån. Det är en fin stund.

Den tar jag med mig idag. Om nu någon skulle bry sig.