Min sommar var uppdelad i två arbetsperioder; dels denna och sen resten av sommaren, då jag spelade barnteater i Malmö. Det sistnämnda var ett slags kall, men ålderdomshemmet, vad ska jag säga? Ännu en gång fullständigt felplacerad; en fladdrande figur i skarpt läge, tafatt i livet och så även här.
Det var veckor att ta sig igenom. Och jag hörde en gång hur de talade om mig i fikarummet, att min uppgift i livet nog inte var denna, utan hellre då det där andra i Malmö. Men jag slogs inte ned av det, för jag förstod inte hur: platsen tillintetgjorde mig.
Jag hade naturligtvis sommarjobbat förr, det här var långt ifrån den första gången. En hel rad med undermåliga arbetsinsatser låg bakom mig. Och det hade väl inte skett några direkta avancemang från mitt första sommarjobb, då jag skalade av felaktiga etiketter på konservburkar med korv, och förra sommarens slabbande av golv på en vårdcentral.
Men för mig kunde det inte bli det. Jag ville inte behöva ta hand om dessa människor. För det var en helt annan sak att vara fumlig och klantig då människors värdighet, det som kunde räddas av den, stod på spel. Jag såg det genom grumligheten i deras blickar, hur de ömkade sig över mig, mitt i all egen förvirring och sorg.
Jag tappade bäckenskålen, halkade i duschen över hundraåringen. Det var katastrof.
Men där fanns också en man, en gammal sjöman sades det, som jag tillbringade värdefulla stunder tillsammans med. Han var en inbiten rökare och mycket mån om att få röka sina cigaretter. Och det var väl ingen slump att just jag fick uppgiften att hålla honom sällskap då, när han rökte så mycket han bara hann innan han hämtades igen. Här spelade det ingen roll att jag var vilsen: det enda jag behövde göra var att sitta där bredvid honom.
Han hade ingen röst kvar, och jag visste inte om hörseln hade övergivit honom även den. Vi satt där och det var den enda plats vi båda kunde landa i. I varandras sällskap uppstod en gemenskap, trots frånvaron av ord.
På hans underarm satt en sliten tatuering, ett ankare, så jag tänkte att han var väl sjöman då, innan han hamnade här i sin rullstol. Ibland rökte också jag, trots att det rev till på morgonkvisten, och jag tror att han uppskattade det; att vi båda var delaktiga i denna ritual.
Det var välbehövliga pauser för oss båda. Han i sin belägenhet och jag i min.
En gång bröt han tystnaden oss emellan. Han tog fram ett liten pappersbit och en blyertspenna och skrev med darrande hand. När han var klar satt han en stund med lappen och stirrade rakt fram. Sedan drog han ett djupt, sista bloss på cigaretten, fimpade den och räckte därefter över lappen till mig. Jag tog emot den och läste: Ta dig härifrån.
Jag lyfte långsamt blicken. Så satt vi och bara tittade på varandra i en evighet innan jag sakta nickade.
Det var så starkt tyckte jag, dramaturgin var helt enkelt fulländad; den gamle sjömannen på gravens rand, och så jag, ynglingen vars liv knappt ens börjat - hur han nådde fram till mig.
Och jag tänkte där jag satt att detta är en perfekt historia att bära med sig i livet, att den säkert skulle framkalla gåshud hos de som lyssnade till den.
Perfekt så när som på en sak. För vad menade han egentligen?
Tyvärr var det ju obegripligt, meddelandet på lappen. Han förstod väl att jag inte var där för att stanna? Att jag bara var en fumlig sommarvikarie som snart skulle vidare.
Historien skaver.
Eller fanns där ett lager, ett underliggande budskap som jag inte var mottaglig för?
Det gäckar mig än idag.
Ta dig härifrån.
