En gång blev jag så fasansfullt arg på min storebror. Det var fredagseftermiddag, tidig höst. Vi stod vid cyklarna intill huset där vi bodde, hade cyklat hem tillsammans från skolan. Han gick i sjätte klass, jag i tredje. På vägen hem hade stämningen varit god oss emellan, det var den för det mesta, men nu, när vi stod med våra slanglås, vände det plötsligt.
Han sa någonting, och idag kan jag inte minnas vad. Men vreden som vällde upp inom mig, den har jag inte glömt. Den var så oväntad, så överrumplande, och den krävde sitt utlopp.
Min bror låste sin cykel och gick över gruset, på väg mot dörren. Jag stod tyst kvar med mitt slanglås. Jag kallade på honom och han vände sig om. Så svingade jag iväg slanglåset mot honom.
Det här är ett av min barndoms mest spelade minnen. Slanglåset som snurrade i sin färd mot min bror, lugnet som genomfor mig precis innan det träffade hans mage. Hur han vek sig av smärta, gällt skrikandes. Scenen var fulländad. Så ren och så tydlig, faktiskt en uppvisning i precision. För som jag minns det stod han långt bort, förstelnad inför slanglåset som så bestämt rörde sig mot honom. Han träffades av det och lugnet lämnade mig, det var så hemskt.
Det var en alldeles perfekt fredag i september. Eftermiddagssolen som fortfarande värmde, friskheten i vinden, helgen som låg framdukad. Detta var den bästa platsen att befinna sig på: att få vara tillsammans med sin storebror hemma en fredag.
Och nu tog jag sönder alltihop. När jag såg hur han segnade ner, då var allt raserat. Vi som skulle köpa fredagsgodis sen, istället skapade jag en tragedi. Jag sprang förbi honom, in genom dörren och uppför alla trapporna till vinden. Det fanns en vrå där som jag ibland tillbringade tid i, och nu fanns det ingen annan plats för mig. Utrymmet var så litet att det bara var jag i familjen som fick plats där. Härifrån hörde man endast avlägset allt det som pågick i huset; den lilla ytan var en frizon.
Vet inte hur länge jag satt där den där fredagen. Men upplevelsen, den kan jag än idag återkalla. För trots att skammen var ett barns, och sorgen likaså, finns platsen kvar inom mig. Slamret från köket, dörrar som öppnas och stängs, syskon med kompisar som väller in och ut igen. Det är fredag i huset, och jag hör min bror, han pratar i telefon och skrattar. Doften av middag letar sig upp till vinden och in i mitt skrymsle. Mamma ropar på mig, pappa också, tycker att jag faktiskt kan komma ner nu. Men jag förstår inte hur det skulle vara möjligt, hur detta någonsin kommer att bli bra.
Allting är så skört. Lyckan som var min och vår, så lätt jag förintade den. Men att den ändå fortsatte så nära mig, alldeles vid sidan av det mörker jag satt i. De kallade på mig, men jag satt fast här i min oändlighet. I en ficka mellan allt och det som är inget.
Livet är detta, det vet jag idag. Det sorglösa slamret från ett kök en fredagseftermiddag, de trygga rösterna, och så det där andra som löper parallellt, alltid.
Klockan närmade sig nio på kvällen, snart skulle servicebutiken stänga. Mamma ropade på mig igen: din bror är inte arg på dig, kom ner nu, han vill köpa fredagsgodis med dig. Och det visste jag ju, han blev aldrig arg på mig, det var inte därför jag satt här.
Jag lämnade min vrå, återvände till livet igen.
