Platsen är lika skrämmande som då, men skillnaden nu, och den är avgörande, är att jag kan tillåta mig själv att fascineras av obehaget, till och med underhållas av det.
"Aha", svarar jag och nickar åt kvinnan som är i sjuttioårsåldern och min släkting på ett sätt jag inte riktigt förstår. Nog har jag noterat att Margareta uppträtt besynnerligt; sävligt frånvarande och innesluten i något parallellt, så jag blir inte särskilt förvånad. Nu sitter hon i rummet bredvid och spelar piano. Hon spelar fantastiskt och när musiken letar sig in i köket sprids ett lugn, som att allt som pågår här bara är fiktion, och rummen endast scenerier.
"Så vackert du spelar Margareta!", ropar den kvinnliga släktingen, men hon får inget svar annat än fortsatta ljuvliga pianoslingor.
De mänskliga tillkortakommandena, all denna dysfunktionalitet, överallt pågår det här. Som var som helst såklart. Men i de här rummen blir samspelet mellan människor så närgånget, för det finns liksom ingenstans att fly. Det var det som skrämde mig så som barn och det som jag finner så fängslande idag. Eftersom jag har ett val idag, och jag väljer att stanna. En hel vecka faktiskt. Med ständigt nya problematiska scener.
Som mamman och pappan och de två barnen som sitter och äter frukost vid bordet bredvid, de verkar inte ha vaknat upp rätt sida, inte mamman iallafall. "Vasaru?!", väste hon defensivt aggressivt som svar på pappans "godmorgon" alldeles nyss. Och när han upprepade sitt "godmorgon", denna gång mycket artikulerat, svarade hon bara med en lätt nickning.
Någonting skevar dem emellan, det är ju uppenbart. Jag vet att pappan är släkt med mig, men vi har inte rett ut hur, bara småpratat om småbarnsår och tidiga morgnar. Mamman tog emot oss när vi anlände häromdagen och då var hon så behaglig och engagerad, men nu tycks ett mörker ha lagt sig över henne. Hon häller upp en kopp kaffe och sätter sig med sin familj. Snart lättar stämningen, och familjelivet rullar på som det ska igen för de fyra.
Jag tänker att gården gör detta mot människor; jag har själv pendlat och svajat sedan vi kom hit, och kanske har också jag blottat mig som människa och uppvisat både mörker som ljus. Eller så märks jag inte av, vad vet man. Vet egentligen bara en sak, och det är att det är upp till mig själv hur jag förhåller mig. Men min inställning till denna plats skiftar ständigt, svänger fram och tillbaka mellan barndomens utsatthet och därmed avsky, till mitt vuxna alter egos mer balanserade perspektiv.
För den här släktgården är så märklig. Jag som alltid brukar hävda att platser från det förflutna går vidare även om man själv inte gör det, och att det därför egentligen inte ger särskilt mycket att återvända till dem. Med den här platsen är det precis tvärtom; den har inte gått vidare utan bestått. Därför är det i sanning en tidsresa att komma hit, precis som det där man ibland kan fantisera om: att återvända till sammanhang där man misslyckats tidigare och göra upp. Att få sin revansch på något som gnagt inom en.
Släktgården utövar än idag sin makt över mig. Jag kommer aldrig att kunna brotta ner detta monster.
Vi dukar av efter frukosten och packar ihop badkläder. Bokskogen man går genom för att nå bryggan och bastun vid den lilla sjön är magnifik i sin sagolikhet och jag känner hur jag renas inombords. När vi kommer fram är badplatsen endast vår och det är en sådan där topp i livet, ännu en. Vi badar i det ljumna sjövattnet och skräddarna som trippar runt på vattenytan är desamma som för fyrtio år sedan; allt är sig så likt och det gör mig upprymd nu. Kommer på att min syster berättat att hon rispade in sitt namn någonstans i bastun som tonåring, och att det fortfarande ska finnas kvar. Det kittlar till när jag hittar hennes namn, både för - och efternamn faktiskt, djupt inpräntade i träet. Som en länk mellan då och nu, och jag försöker formulera en tanke, eller reflektion, över tid som passerar, men kommer ingenvart för det behövs inte. Min systers namn på bastuns vägg gör mig trygg.
Och i denna stund känner jag endast tacksamhet över att tiden har stått still här.
Men snart måste vi upp till gården igen och jag minns hur sjön var en tillflykt för mig även som barn.
Tillbaka i köket förbereder vi lunch och det slår mig att jag faktiskt kan hantera situationen rätt bra. Det är ju samma larm kring bordet som hemma, och att vi delar matplats med andra är inget som egentligen påverkar. Det är rentav befriande att ha dem här, dessa avlägsna släktingar, och kunna konstatera att de också tjafsar och stökar under måltiden.
Plötsligt kommer en gammal dam in i köket som jag inte tidigare sett. Det är något med henne som får mig att bli vaksam, som att jag förbereder mig på konfrontation. Hon presenterar sig för oss, skakar våra händer, även barnens. Känner hur jag instinktivt sträcker på mig, att jag vill göra gott intryck. Den här människan är densamma som då, när jag var barn, och allt återvänder: vad vill hon oss?
Hon spänner ögonen i mina barn, talar om för dem att klockan tre skall alla barnen dansa ut midsommarstången, ni också. Det är ingen inbjudan, bara ett konstaterande.
Jag inser att hon är draken från det förflutna, den jag kommit hit för att betvinga. För jag ville aldrig vara med på något, men jag hade ingen röst då. Nu är det dags att visa att jag har det idag. Men gommen torkar och tungan blir alldeles sträv. Jag är mållös, igen.
Hon tar några stela, orytmiska danssteg över köksgolvet för att visa. "Det vill ni väl?" Hon riktar sig mot min son där han sitter obrydd och trycker i sig pannkakor. Han tittar upp, ser på henne ett tag, tar frågan i beaktande. Så svarar han.
"Nej".
Tänk att det var så enkelt.
