Kontraktet

"Sorry Sir, they did not wait for you." Kvinnan bakom desken är kallt konstaterande när hon informerar mig. Mitt plan från Frankfurt landade något försenat och här på Kuwaits flygplats har jag irrat runt ett tag nu utan att hitta mitt plan, det som ska ta mig vidare till Sri Lanka, och förklaringen är alltså enkel: det väntade inte på mig.
   Hon ser på mig att jag inte förstår hur jag ska bemöta informationen och ger mig därför mycket tydliga instruktioner. Först ska jag gå uppför trappan till en matsal där jag kommer serveras något lättare att äta. Därefter kommer jag hämtas till en buss som kommer att köra mig till hotell på flygplatsen. Där ska jag bo inatt, och imorgon kommer jag förhoppningsvis att få flyga vidare.
 
Eftersom jag reser ensam och det är så utmanande för mig, att själv ansvara för mig själv, är det en befrielse att bara överlämna sig så här. Nästan som att bli inlagd. Kanske är det precis vad jag behöver, känner rentav tacksamhet över att jag missade planet. En paus, en god natts sömn, och sen vidare. Allt blir bra.

Äventyret har inletts. Mörkret lägger sig när bussen rullar fram på flygplatsen och det är kittlande, jag har kastat mig ut här.

Jag inackorderas i ett mycket litet rum med två sängar, placerade en bit från varandra. Enkel, avskalad standard. Är faktiskt upprymd om än något olustig till mods, är ju med om något här och det var väl det jag var ute efter när jag gav mig iväg, alldeles ensam på jakt efter erfarenheter att skrävla om därhemma.
   På en av sängarna ligger en man och röker. Han reser sig när han får syn på mig och hälsar glatt. Han är engelsman och har också missat sitt flyg. Det är märkligt, men jag känner faktiskt en lättnad över att han är här. Antar att jag saknar sällskap, någon att dela sammanhanget med.
   Han är i min ålder, kanske lite äldre. Och han besitter den där sociala förmågan som jag så ofta möter hos britter; de har sina fraser, sin jargong, som jag kan avundas: det verkar så okomplicerat för dem att bara börja samtala med vem som.
   Den här rödhårige och gänglige varianten är alltså inget undantag. Han välkomnar mig och vi skrattar åt vår gemensamma belägenhet, hur våra vägar korsats just här och att vi nu ska spendera natten tillsammans. Och jag känner mig nästan helt bekväm; vi trivs direkt i varandras sällskap i det lilla hotellrummet. Personkemin sitter som en smäck.
   Han kedjeröker Benson and Hedges och tipsar mig om cigarettautomaten i korridoren utanför. Jag går dit och köper mig ett paket.
   Snart ligger vi båda och kedjeröker i varsin säng. Känns bra det här: varsitt paket Benson and Hedges och ett gott snack. Vi är liksom på samma våglängd, han och jag, delar så många gemensamma preferenser, det är tydligt allteftersom umgänget fortskrider. Som sagt: britter är lätta att bli kompis med. Eller iallafall den här.

Det är lite grabbigt. Hur han utgår från att jag har en flickvän därhemma, och det där självklara fotbollssnacket, att han förutsätter att också jag har ett brinnande intresse för sporten. Men samtidigt så komfortabelt och lätthanterligt, bara att spela med ju.
   Alltid haft svårt att identifiera mig med män som grupp, och trivs egentligen bättre när jag inte behöver leva upp till någon mansroll överhuvudtaget. Men just nu gestaltar jag rollen utan större besvär. Någonstans kan jag väl ändå tycka om att uppfattas som en man av en annan man. Det är smickrande på något sätt, att bli tilltalad som att jag vore en man.
   Röken är tät i rummet och jag reser mig för att öppna fönstret. Det är becksvart därute och ljumma vindar letar sig in. Lägger mig på sängen och tänder ännu en cigg. Vill ventilera mer.

Berättar att jag är på väg till Sri Lanka. Att jag inte vet riktigt varför, hade bara satt mitt pekfinger mot en jordglob och satt snurr på den och så hade den stannat vid den lilla tårformade ön strax nedanför Indien. Har ingen aning om vad som väntar, men det visar sig väl. Gillar att ta dagen som den kommer, säger jag och det känns härligt att förvränga sanningen så.
   Han har varit på Sri Lanka ett par gånger säger han, men nu är det Indien som väntar. Trots att han uppskattar de prostituerade mer på Sri Lanka än i Indien. De är snyggare på Sri Lanka, säger han. Och mycket trevligare. Men ändå, det är Indien som gäller den här gången. Det är lite billigare där iallafall, det väger ju upp.
   Han ler och tittar på mig, men inte för att se om det han säger väcker avsky hos mig; han utgår rakt av från att jag också är en snubbe, precis som han, och att vi bara snackar lite här; ger varandra tips och utbyter erfarenheter.

Jag nickar sakta och söker efter ord. Det han uttrycker är vämjeligt, men borde jag bryta kontraktet oss emellan? Det som bygger på att vi båda är män. Månar om husfriden ju, i det lilla rummet. Jag som tycker mig inte kunna identifiera mig med män, nu är jag arketypen; han som tiger och brinner inombords.

"OK", säger jag bara. Och jag förbannar mig själv för att jag fick för mig att resa ut i världen såhär. För det är då sånt här händer, när man tvingas möta männen i den.