Inget konstigt alls med det, att jag och min fru går på familjerådgivning. Problemen vi tampas med är egentligen inte särskilt privata, utan av mer allmängiltig karaktär. Handlar om rollerna vi har, och hur dessa ibland ställer till det för oss i vardagen. Såklart är de svåra att rucka på, men vi vill ändå ge det ett ärligt försök, se om vi kan nå någon form av förändring.
Allmänmänskligt, det här med rollerna vi har inför varandra och oss själva. Men genom att prata om det kan man lösa upp dem något, eller iallafall förstå varandra bättre. För vi vill ju fortsätta leva tillsammans.
Därför går vi till familjerådgivning. Sitter där i varsin fåtölj bredvid varandra, och terapeuten sitter i sin, framför oss.
Första gången var jag något tillknäppt och avvaktande, visste inte riktigt vilket språk som var bäst i sammanhanget. Andra gången hittade jag ett sätt att tala som jag faktiskt kände mig bekväm med, och fick då även terapeutens bekräftelse. Han tyckte att jag var betydligt mer öppen den här gången än första, sa han. Mer "transparent".
Snacket flöt på, och när vi lämnade sessionen den där andra gången kände vi oss stärkta, som att vi verkligen funnit problematikens kärna - och hur att förhålla oss till den.
Han var bra, vår terapeut, på sitt eget sätt. Sävlig, på gränsen till sövande i sina utläggningar, men ändå hade han nått in i oss. Som att vi silade guldkornen från ordmassan och därefter nådde våra egna insikter.
Inför det tredje mötet kände jag mig helt lugn och ledig. Kunde språket nu, terminologin. Och det började bra: jag pratade om min roll i familjen och landade i ett resonemang om att det viktiga kanske inte är att hela tiden bidra rent praktiskt, utan att det snarare handlar om att "vara närvarande".
"Väl formulerat" sa han då, och det stärkte mig. Min fru nickade eftertänksamt, lät orden sjunka in. Vi var femton minuter in i sittningen och hittills hade det väl varit som de tidigare gångerna; ett följsamt samtal oss tre emellan. Lite hackigt, trevande ibland, men ändå fortgående.
Tills nu. För plötsligt ville ingen av oss ta över taktpinnen. En tystnad sänkte sig, som att vi väntade ut varandra i en slags uthållighetstävling. Terapeuten muttrade ett långsamt "yes" emellanåt, men därutöver inget.
Olusten började krypa i mig, men ganska snart bestämde jag mig för att betvinga den. Jag ville vila i tystnaden, och min fru likaså tycktes det: hon gjorde heller inga ansatser.
Det lilla rummet med de tre människorna i varsin fåtölj som satt i tystnad. Utanför det dova ljudet från staden. Jag svävade fritt nu.
Den rymde så mycket, stillheten i rummet. Hela mitt liv faktiskt. Jag föddes, levde och dog i detta universum. Då och då tittade jag på min fru. Hon var där vid min sida, tillsammans levde vi oss genom detta oändliga. Terapeutens ögonlock var halvt nedfällda. "Yes" mumlade han ibland, knappt hörbart.
Samtidigt, när jag betraktade min fru där hon satt halvt kisande mot solstrålen som hittat sin väg in, kunde jag förnimma den lycka jag faktiskt alltid bär på tillsammans med henne. Och hur bra vi har det ihop, utanför det här rummet.
Om det var terapeutens avsikt vet jag inte; möjligen var han bara trött på samma gamla malande, sitt eget och andras, att han bara zoomade ut. Om människor som inte riktigt förstår varandra men ändå vill mötas.
Kanske såg han framför sig två personer som hör ihop bara, bortom alla floskler och terminologi. Därför valde han att plötsligt inte säga så mycket mer.
Det tredje mötet tog sig slutligen i mål med bara små öar av ord i en ocean av tystnad.
