Tar en sväng förbi huset jag bodde i på Söder. Gör det lite då och då, precis som jag kan uppskatta att återvända till andra platser där jag levt och verkat. Dessa ställen har ju alla naturligtvis gått vidare, och egentligen finns här nu inget för mig att finna eller uppleva.
Men ändå. Gotlandsgatan 52 är en symbol.
Minns inte riktigt hur det gick till, vilka vägar som ledde fram till att jag hamnade där, i den lilla ettan på 24 kvadrat, men jag minns helt klart livet jag förde i den. Det var en livsstil som inte kan tjäna som föredöme för någon. Lättjan och frosseriet, euforin och mörkret: tillhållet var en dekadensens smältdegel.
Det var en era som karaktäriserades av det gränslösa; för här var det endast jag som styrde nämligen. Under de fem år som jag bodde där lyckades jag sudda ut vardag och helg: min värld var en enda stor sörja.
Jag tittar upp mot det lilla köksfönstret, tänker på hur jag brukade öppna det och titta ut när jag väntade besök. Kunde stå där så länge, men när jag såg vännerna vandra in på innergården med sina klirrande kassar gjorde jag alltid sken av att jag som av en slump tittade ut just då.
Tänker att bilden av mig däruppe i fönstret väl sammanfattar livet då: det var fest eller väntan på fest. Däremellan minns jag inte riktigt; betraktade väl mig själv som någon slags frilans. Och jag inbillade mig själv att jag var bekväm med beskrivningen av mig som en variant av en artist. Om inte annat så erbjöds jag stora mängder tid.
Lägenheten var en utpost, jag visste det då. Här gällde det att utnyttja tiden inför det strukturella livet jag var säker på väntade mig längre fram.
Eller så hade jag ingen aning, utan levde i blindo endast. Minns ju hur rädd jag kunde vara när jag låg för att sova ibland, att mörkret skrämde mig. Ensam och mörkrädd famlade jag i natten, övergiven och lämnad åt mitt öde.
Kanske är det också därför jag återvänder hit emellanåt; för att påminna mig om den isolering jag kunde erfara här.
Minnena av fest och av ensamhet tog jag med mig därifrån ut i livet. Festerna var så maximerade, ensamheten så fysisk: det är berikande erfarenheter för mig att äga idag.
Men så var det en annan sak, något skamligt. Och det är hit jag vill komma: till ett löfte, en ed som jag avlagt, att aldrig mer ägna mig åt detta; att alltid ligga på rätt sida av skiljelinjen mellan den jag var då och den jag försöker vara idag. Mellan den bökande grisen och den hyfsat värdige mannen.
Jag tänker på NATTAMATEN som jag alltid var så noga med att få med mig hem. Det var ju nästan så att den utgjorde själva incitamentet för barrundorna.
Jag var ett djur när jag stapplade in i lyan med påsarna, redo att böka runt i sängen.
Jag åt och åt och sedan blev allt mörkt. Vaknade upp nästa morgon, tung och mätt, flottet och geggan prydde min kropp och min säng. Bitar av folie, dressing, pommes; jag var ensam med alla dessa lämningar. Härifrån fanns ingen väg att gå. Så jag gick ingenstans, kanske hittade jag en överbliven lökring att trösta mig med innan jag somnade om.
Jag skakar lätt på huvudet när jag promenerar vidare, bort från Gotlandsgatan, fnissar nästan överlägset åt den jag var då.
Ändå vet jag att jag är samma person idag. Grisen ligger där latent i mig. Det är bara omständigheterna som är annorlunda nu.
Så kanske borde jag inte skaka på huvudet, inte stoltsera med ett heligt löfte.
Istället borde jag vara ödmjukt tacksam över de omständigheter som nu råder, och hoppas på att de aldrig tas ifrån mig.
