Att skapa sig en bild av den man är som också är den man vill vara, alltså en beskrivning av ens person som man kan känna sig bekväm med, det är väl ogörligt. För oftast är den ju en illusion endast, denna glimt av det upphöjda jag som man ibland kan skymta.
Jag brottas en del med det där. Att åtminstone någon gång hitta en samklang mellan den jag är; alltså själva den innersta naturen - och den jag så innerligt vill vara. Och att då få erfara en självaktning som i sin tur skulle ge mig den pondus jag alltid strävat efter.
Värdighet. Det är ordet. Vad det nu betyder. Men jag har en vag bild iallafall.
Och i fredags var ordet mitt att bära. För en liten stund.
Jag var på Systembolaget, stod där i kön med flaskor som klirrade mot varandra i korgen, tillsammans med två av mina barn. Som vanligt praktiserade jag mitt inövade lugn bland hyllorna med ömtåliga dyrbarheter, och väl framme vid kassan lade jag lugnt och metodiskt upp mina varor på bandet samtidigt som jag höll koll på de små. Ingenting jag reflekterade över själv i stunden, vilket intryck jag kunde tänkas ge. Jag var väl simultan, men det tvingas man vara mest hela tiden ju, inget konstigt.
Därför var jag inte beredd på komplimangen jag fick av mannen i kassan: "Imponerande alltså måste jag säga." Jag tittade upp från min verksamhet, något paff och frågande. "Vilket?"
"Ja, själv tyckte jag det var nog så jobbigt att vara ute å handla med bara ett barn. Men du har verkligen koll på grejer du!"
Jag genomfors av den då, utstrålande den till och med: värdigheten. PONDUSEN. Stolt och rak i ryggen såg jag mig omkring. Kön bakom mig var fylld av varma och beundrande blickar. Mannen i kassan såg på mig på ett sätt som fyllde mig, fick mig att vilja understryka mig själv ännu mer, som vore detta smicker inte nog på alla vis. "Och ibland har jag med mig TRE barn när jag är ute och handlar!", svarade jag.
"Ah." Kassören gav mig kvittot med ett artigt leende. Jag tog det och gick, faktiskt något generad över hela situationen. Det är problematiskt ibland, att hantera beröm.
Tio meter hade vi hunnit, jag och barnen, när jag hörde hur han kallade på mig, försynt men ändå lätt roat. Jag vände mig om och såg flaskorna som stod kvar, hörde skratten från gubbarna i kön.
"Du glömmer rätt saker åtminstone!" hojtade en av dem. "Ja, än så länge prioriterar han rätt!" skrattade en annan.
Jag packade ner mina varor under tystnad, jag var mig själv igen.
Men att få ha den i sin ägo, värdigheten - om än bara för ett kort ögonblick - var ändå fint.
