Mailman slutar älta

Tiden, i vilken jag lever och finns till, är cirkulär, i en fyrdimensionel verklighet. Jag är alltså bara en del av en helhet som alls inte kommer att utplånas, utan bara fortsätta efter mig. Mycket enkelt.

Jag lever här, och nuet är det enda verkliga.

Detta är det rationella sättet att förhålla sig till att finnas till. Man föds, lever och dör. Och därefter läggs ens liv till handlingarna som en levnadsberättelse bland så många andra.
   Så ser också jag på det de flesta dagar. Men inte de flesta morgnar.
 
För just när jag ligger där och nattens drömmar skingras och krass vakenhet träder in, i det tillståndet, det är då jag på riktigt förstår den sanna innebörden av min egen ålder och dess placering i livets kronologi. Att jag faktiskt har kommit en rätt bra bit. Och då går det inte alls att luta sig mot någon pragmatiskt formulerad verklighet. Min ålder, siffran, är helt obegriplig för mig nu.
   Men ju mer jag vaknar, desto mer slår jag ifrån mig det bekymmersamma åldrandet, avfärdar det som fåfänga bara. Och kort därefter hamnar jag i Lucretius resonemang om "när du ser tillbaka på den omätliga tidsrymd som har förunnit och på materiens mångfaldiga rörelser, då kan du med lätthet tro att dessa samma atomer, av vilka vi nu är gjorda, ofta varit placerade i samma ordning som nu",  och söker tröst däri. För den är väl inte särskilt långsökt trots allt, tanken om den eviga återkomsten?
   Men jag skakar av mig den tesen, tanken på den ständiga upprepningen är alltför besvärlig.

Vaknar helt och bestyren tar vid. Jag är i livet, lever det som man ska. Barnen får frukost, och plötsligt är det bråttom till förskola och skola.

På vägen mot skolan kommer samtalet in på döden, tror att det är jag som styr in det där. Och min dotters konstaterande är mycket enkelt: "Först lever alla, sen dör alla!":

Ett barns okonstlade beskrivning. Så självklart och enkelt, men samtidigt omöjligt att omfamna.
 
Eller?

Snart pratar vi om annat, men meningen dröjer sig kvar i mig. För det är ju sant som hon säger: Det här är ingen exklusiv problematik, vi är ALLA underordnade denna realitet.

Vet inte om det är hennes avsedda undermening, men jag tar till mig budskapet likväl:

Sluta älta, INGEN kommer ur det här levande.